Horse Clinic dag 2 - China Town, Binondo
Dagen efter var vi i China Town i gamla Manila. Det var som att vara i Kina :-) Alla skyltar på kinesiska, och till och med Starbucks hade sin kinesiska logotyp, inte den Filippinska.
Jag hade fått höra redan innan att den Councilor som styrde i området, Councilor Ryan Ty, var en bra och ärlig man som ger AKF sitt fulla stöd. Detta visade sig redan när vi kom tidigt på morgonen och möttes av en redan uppsatt skylt.
Här är gänget för dagen i morgonsolen. Notera att Allan är brandad i APN-tröja :-)
Nu visste vi att hovarna och skorna på hästarna var katastrofala. Skorna var ofta fel utpassade och hovarna verkade i konstiga vinklar så att hästarna ibland bokstavligt talat trippade på tå.
Så dagen börjar med att jag köper upp ett helt lager av hästskor från en lokal handlare. Notera hans lätt förvånade min när han står och räknar pengar i bakgrunden.
Hovslagarna valdes efter att ha frågat runt vilka som var absolut bäst i området. Efter det så instruerade veterinär Niel vad vi var ute efter och vad dom skulle tänka på när dom verkade hovarna.
Våra hovslagare fick slita denna dag, det var många hästar som behövde "pedikyr".
En hårt arbetande man, men också enormt stolt över sitt yrke
En av volontärerna gjorde så enormt stor skillnad och gjorde ett starkt intryck på mig. Karen tävlar i hästhoppning för Filippinska landslaget och är inte bara extremt duktig på hästar, hon kan alla lokala tips och trix som behövs. Utöver detta så hyser hon stor kärlek och respekt för djuren.
Om vi ger kuskarna en burk med svindyr tjärolja för hovarna så kommer dom antingen sälja den vidare eller använda bara den burken, och när den är slut är behandlingen slut. Men med lokal cocosnötsolja kan man uppnå riktigt riktigt bra resultat, och det är något som kuskarna själva har tillgång till.
Jag, Karen, Doc Niel och hovslagaren diskuterar en häst.
En annan bra behandling för hovarna är att pensla dem med äggvita två gånger i veckan. Proteinet gör hovarna starkare så att dom håller lite lite bättre trots det enormt hårda slitage det innebär att trava och galoppera på asfalt 12 timmar om dagen. Här visar jag en av kuskarna hur man gör det.
Återigen fruktansvärda svampinfektioner i hovarna. Den här kusken sade att han hästar brukade få det, men han låter dem hållas tills dom inte kan gå längre, då slaktas dom, köttet säljs och en ny häst inhandlas.
Ja, man har jävligt ont i magen ibland.
Om att bita sig i tungan...
Jag ser mycket skit när jag är ute, men det gäller att alltid vara diplomatisk och lugn och trevlig. Jag får ofta frågan hur jag klarar mig utan att bli vansinnig. Det är inte för att jag är en så extremt ödmjuk människa utan för att man helt enkelt inte kommer att åstadkomma någon som helst förändring om man retar upp människorna man vill nå ut till. Fördömer man dem kommer dom inte tillbaka och då kommer definitivt ingen ändring att ske. Förolämpar man dem så kan man rent av få motsatt effekt.
Denna man som är på bilden ovanför misslyckades jag totalt med och jag tappade all sanns och skrek åt honom. Klart olämpligt beteende och jag är inte stolt.
Han hade en häst i bedrövligt skick, den var utmattad, uttorkad, gammal och ordentligt halt. Han hade spänt huvudet med remmar så att den varken kunde röra huvudet upp, ner eller i sidled och när jag frågade varför sa han att hästen var lat och ville sova, och då var han tvungen att piska-piska den för att den skulle ställa sig upp.
Närmare titt på hästen gjorde det solklart att det inte är en lat häst, den var på väg att kollapsa. Jag försökte förklara för honom att hästen måste vila, att den inte kan jobba mer idag och att den behöver vård. Jag förklarade också att piskan inte är rätt sätt.
If I whip my horse, I whip my horse sa han och mitt framför mina ögon så gjorde han det, hårt. Det var då det brast.
Karen, den fantastiska Filippinskan var snabb att plocka mig åt sidan och Doc Roland som är väldigt diplomatisk, ödmjuk och pedagogisk tog över. (det är det vi ser på bilden) Jag fick "utvisning" och gick iväg och tog en kaffe.
Det är så extremt svårt i dessa situationer att "tygla sig", men man måste. Det finns dock ingen "anger-management-utbildning" på jorden som gör att jag kan se en häst i det skicket misshandlas utan att det brister. Även nu, ett par dagar senare så kan jag inte komma på hur jag skall kunna tackla sådana situationer. Någon som har tips?
En annan av sakerna jag köpte var två blå skumgummimadrasser
Trycksår är vanligt, att arbeta sig svettig i den hettan gör inte saken bättre.
Men vi skar till och delade ut "paddings"
Givetvis behandlades såren och kusken fick utbildning i varför trycksår är så allvarligt och hur de kan motverkas.
Här är mitt på torget där vi satte upp vårt förråd med mediciner, vitaminer, handouts etc.
Ingen kusk gick därifrån tomhänt
Denna häst hade luftvägsinfektion och fick långtidsverkande antibiotika. Den kommer att behöva ytterligare två injektioner, och dessa kommer att ges av en veterinär som bor i området
Inte bara hade Councillor Ryan Ty förberett fantastiskt för oss med tält, skylt, briefing, tillstånd etc. Han bjöd oss också på lunch för att visa sin uppskattning. Vilken man!!
Doc Roland in action
Doc Niel in action
Här är vi efter att dagen är klar. Trötta men så enormt nöjda! 38 hästar behandlade och 30 av dem fick nya skor och verkning. Utöver skor, vård av hovar, avmaskning, sårvård, antibiotikabehandling, vitamininjektioner, och utöver det utbildning och en möjlighet att få förklara för kuskarna varför vi resonerar som vi gör.
Projektet anses som mycket lyckat, framför allt i Binondo och jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta.
Denna dag blev möjlig framför allt tack vare två människor:
Bilden på Milla är tagen 2010
Det finns en kvinna som heter Milla Nurmikko som jag är enormt stolt att räkna till mina fränder. Milla är den enskilt största sponsorn av dessa två dagar, och det är tack vare henne som vi kunde göra detta så bra. Det finns 78 hästar i Manila som har Milla att tacka för att deras vardag har blivit lite lindrigare <3 Tack!!!
Jag och Councilor Ryan. Undrar lite var mitt underbett kommer ifrån...
Det hade heller aldrig gått utan stöd från de lokala politikerna. Councilor Ryan har lovat att hålla oss om ryggen så länge han är kvar i sitt ämbete. Han kommer att försöka hjälpa djurrättsorganisationerna på alla sätt han kan.
Jag hade fått höra redan innan att den Councilor som styrde i området, Councilor Ryan Ty, var en bra och ärlig man som ger AKF sitt fulla stöd. Detta visade sig redan när vi kom tidigt på morgonen och möttes av en redan uppsatt skylt.
Här är gänget för dagen i morgonsolen. Notera att Allan är brandad i APN-tröja :-)
Nu visste vi att hovarna och skorna på hästarna var katastrofala. Skorna var ofta fel utpassade och hovarna verkade i konstiga vinklar så att hästarna ibland bokstavligt talat trippade på tå.
Så dagen börjar med att jag köper upp ett helt lager av hästskor från en lokal handlare. Notera hans lätt förvånade min när han står och räknar pengar i bakgrunden.
Hovslagarna valdes efter att ha frågat runt vilka som var absolut bäst i området. Efter det så instruerade veterinär Niel vad vi var ute efter och vad dom skulle tänka på när dom verkade hovarna.
Våra hovslagare fick slita denna dag, det var många hästar som behövde "pedikyr".
En hårt arbetande man, men också enormt stolt över sitt yrke
En av volontärerna gjorde så enormt stor skillnad och gjorde ett starkt intryck på mig. Karen tävlar i hästhoppning för Filippinska landslaget och är inte bara extremt duktig på hästar, hon kan alla lokala tips och trix som behövs. Utöver detta så hyser hon stor kärlek och respekt för djuren.
Om vi ger kuskarna en burk med svindyr tjärolja för hovarna så kommer dom antingen sälja den vidare eller använda bara den burken, och när den är slut är behandlingen slut. Men med lokal cocosnötsolja kan man uppnå riktigt riktigt bra resultat, och det är något som kuskarna själva har tillgång till.
Jag, Karen, Doc Niel och hovslagaren diskuterar en häst.
En annan bra behandling för hovarna är att pensla dem med äggvita två gånger i veckan. Proteinet gör hovarna starkare så att dom håller lite lite bättre trots det enormt hårda slitage det innebär att trava och galoppera på asfalt 12 timmar om dagen. Här visar jag en av kuskarna hur man gör det.
Återigen fruktansvärda svampinfektioner i hovarna. Den här kusken sade att han hästar brukade få det, men han låter dem hållas tills dom inte kan gå längre, då slaktas dom, köttet säljs och en ny häst inhandlas.
Ja, man har jävligt ont i magen ibland.
Om att bita sig i tungan...
Jag ser mycket skit när jag är ute, men det gäller att alltid vara diplomatisk och lugn och trevlig. Jag får ofta frågan hur jag klarar mig utan att bli vansinnig. Det är inte för att jag är en så extremt ödmjuk människa utan för att man helt enkelt inte kommer att åstadkomma någon som helst förändring om man retar upp människorna man vill nå ut till. Fördömer man dem kommer dom inte tillbaka och då kommer definitivt ingen ändring att ske. Förolämpar man dem så kan man rent av få motsatt effekt.
Denna man som är på bilden ovanför misslyckades jag totalt med och jag tappade all sanns och skrek åt honom. Klart olämpligt beteende och jag är inte stolt.
Han hade en häst i bedrövligt skick, den var utmattad, uttorkad, gammal och ordentligt halt. Han hade spänt huvudet med remmar så att den varken kunde röra huvudet upp, ner eller i sidled och när jag frågade varför sa han att hästen var lat och ville sova, och då var han tvungen att piska-piska den för att den skulle ställa sig upp.
Närmare titt på hästen gjorde det solklart att det inte är en lat häst, den var på väg att kollapsa. Jag försökte förklara för honom att hästen måste vila, att den inte kan jobba mer idag och att den behöver vård. Jag förklarade också att piskan inte är rätt sätt.
If I whip my horse, I whip my horse sa han och mitt framför mina ögon så gjorde han det, hårt. Det var då det brast.
Karen, den fantastiska Filippinskan var snabb att plocka mig åt sidan och Doc Roland som är väldigt diplomatisk, ödmjuk och pedagogisk tog över. (det är det vi ser på bilden) Jag fick "utvisning" och gick iväg och tog en kaffe.
Det är så extremt svårt i dessa situationer att "tygla sig", men man måste. Det finns dock ingen "anger-management-utbildning" på jorden som gör att jag kan se en häst i det skicket misshandlas utan att det brister. Även nu, ett par dagar senare så kan jag inte komma på hur jag skall kunna tackla sådana situationer. Någon som har tips?
En annan av sakerna jag köpte var två blå skumgummimadrasser
Trycksår är vanligt, att arbeta sig svettig i den hettan gör inte saken bättre.
Men vi skar till och delade ut "paddings"
Givetvis behandlades såren och kusken fick utbildning i varför trycksår är så allvarligt och hur de kan motverkas.
Här är mitt på torget där vi satte upp vårt förråd med mediciner, vitaminer, handouts etc.
Ingen kusk gick därifrån tomhänt
Denna häst hade luftvägsinfektion och fick långtidsverkande antibiotika. Den kommer att behöva ytterligare två injektioner, och dessa kommer att ges av en veterinär som bor i området
Inte bara hade Councillor Ryan Ty förberett fantastiskt för oss med tält, skylt, briefing, tillstånd etc. Han bjöd oss också på lunch för att visa sin uppskattning. Vilken man!!
Doc Roland in action
Doc Niel in action
Här är vi efter att dagen är klar. Trötta men så enormt nöjda! 38 hästar behandlade och 30 av dem fick nya skor och verkning. Utöver skor, vård av hovar, avmaskning, sårvård, antibiotikabehandling, vitamininjektioner, och utöver det utbildning och en möjlighet att få förklara för kuskarna varför vi resonerar som vi gör.
Projektet anses som mycket lyckat, framför allt i Binondo och jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta.
Denna dag blev möjlig framför allt tack vare två människor:
Bilden på Milla är tagen 2010
Det finns en kvinna som heter Milla Nurmikko som jag är enormt stolt att räkna till mina fränder. Milla är den enskilt största sponsorn av dessa två dagar, och det är tack vare henne som vi kunde göra detta så bra. Det finns 78 hästar i Manila som har Milla att tacka för att deras vardag har blivit lite lindrigare <3 Tack!!!
Jag och Councilor Ryan. Undrar lite var mitt underbett kommer ifrån...
Det hade heller aldrig gått utan stöd från de lokala politikerna. Councilor Ryan har lovat att hålla oss om ryggen så länge han är kvar i sitt ämbete. Han kommer att försöka hjälpa djurrättsorganisationerna på alla sätt han kan.
Horse Clinic, dag 1
Filippinerna är uppdelade i Burangays. En barangay är ett mindre distrikt på en nivå under stad och kommun. Det finns över 41 000 Burangays i Filippinerna och storleken skiljer sig mycket åt mellan dem. Varje Burangay styrs av en Burangay Capten och under honom finns Councilors, sk Sangguniang.
Vi jobbar som alltid med myndigheterna och är beroende av att dom hjälper oss med att upplåta plats, tillstånd och meddela invånarna om att vi kommer. Oftast är det inga som helst problem utan dom uppskattar att vi hjälper till och eftersom gratis veterinärvård är en bra sak som får dem att framstå som goda, men ibland kan det ta lite tid att få svar. På grund av sena svar från en Councilor så hade vi redan bokat in oss på ett annat ställe när bekräftelsen och tillstånden kom, så vi fick dela på oss och köra två parallella kliniker. Det var lite splittrat och blev en hel del körande emellan, men gick superbra!
En kvinna sökte upp oss för problem med sin hund, och trots att det är hästar vi är där för att vårda så säger vi självklart aldrig nej. Denna hund hade en skabbinfektion och fick medicin och sulfatvål och instruktioner.
Även på detta ställe fanns det på dom många av hästarna spår efter Fireing.
Ytterligare svampinfektioner. Vi klipper bort håret, gör rent med "Iodin scrub" och sedan behandlar vi med jod och skickar med kusken några flaskor och instruktioner hur fortsatt behandling bör ske.
Flickan som talar med hästar? :-)
Flickan som talar med Doc Neil, en veterinär från provinsen.
Denna häst, som vi också såg dagen innan, hade på sig skygglappar i metall för natten, när dom kom ut på morgonen så hade de hamnat fel och skavt upp det här såret. Här fick vi så ödmjukt det går försöka förklara att skygglappar i metall när hästen skall sova kanske inte är en alltigenom helbra idé. Plus givetvis sårvård och medicinering
Denna häst hade två skarpa betsel, ett som drog nedåt och ett som drog uppåt, det var mycket mycket tydligt hur besvärad hästen var.
Vi pratade med kusken och förklarade vår syn på det hela, och han tog bort det ena betslet. Vi kan bara hoppas att han inte sätter tillbaka det så fort vi lämnat området, men vi insåg att vi måste göra något åt detta.
En mycket lättad häst som log med hela ansiktet och sa tack!
Seldonen lämnar mycket att önska, och trycksår och skavsår är mycket vanligt. Även här insåg vi att vi var tvungna att komma upp med en plan.
Det är mycket jobbigt att inte kunna göra allt på en gång, men det här projektet är i uppstarten, och vi måste skynda långsamt så att det blir rätt, pengarna används till det mest essentiella och framför allt, att vi inte skrämmer bort kuskarna.
Alla som besöker oss får avmaskning på plats, genomgång av veterinär, shampoo (Kan tyckas onödigt, men är en av huvudanledningarna till att dom kommer och besöker oss, en liten muta med andra ord) vitaminer, jod och om dom behöver givetvis annan behandling och medicinering.
Här är några ur gänget som jobbade denna dag. Luis från AKF, en volontär från CARA, Nancy från CARA, Doc Donna, Julie Wartenberg, Jag själv, Advokat Heidi och Doc Roland.
Julie Wartenberg är hustru till Charles Wartenberg, grundaren av AKF, och också grundare till ett rescue center för hästar och åsnor i Egypten, ACE. Det centret har funnits i 11 år och är mycket framgångsrikt, så Julie var en mycket bra och viktig kunskapskälla för oss.
Julie har jobbat med Animal Welfare i 23 år och är en enormt inspirerande människa. Det var en ära att få jobba med henne i det här projektet!
Julie ligger också bakom att upphandling just nu sker i England där AKF och några fler organisationer kommer att handla betsel till ALLA hästar som drar vagnar i Manila. Dealen kommer att bli att dom får detta snällare men också finasre betsel gratis mot att dom lämnar in sina hemmagjorda.
Fredagen så behandlades 22 hästar på ena stället och 18 på det andra.
Efter denna heldag blev det till att proviantera för att komplettera det som vi kände saknades, samt ladda inför morgondagen!
Vi jobbar som alltid med myndigheterna och är beroende av att dom hjälper oss med att upplåta plats, tillstånd och meddela invånarna om att vi kommer. Oftast är det inga som helst problem utan dom uppskattar att vi hjälper till och eftersom gratis veterinärvård är en bra sak som får dem att framstå som goda, men ibland kan det ta lite tid att få svar. På grund av sena svar från en Councilor så hade vi redan bokat in oss på ett annat ställe när bekräftelsen och tillstånden kom, så vi fick dela på oss och köra två parallella kliniker. Det var lite splittrat och blev en hel del körande emellan, men gick superbra!
En kvinna sökte upp oss för problem med sin hund, och trots att det är hästar vi är där för att vårda så säger vi självklart aldrig nej. Denna hund hade en skabbinfektion och fick medicin och sulfatvål och instruktioner.
Även på detta ställe fanns det på dom många av hästarna spår efter Fireing.
Ytterligare svampinfektioner. Vi klipper bort håret, gör rent med "Iodin scrub" och sedan behandlar vi med jod och skickar med kusken några flaskor och instruktioner hur fortsatt behandling bör ske.
Flickan som talar med hästar? :-)
Flickan som talar med Doc Neil, en veterinär från provinsen.
Denna häst, som vi också såg dagen innan, hade på sig skygglappar i metall för natten, när dom kom ut på morgonen så hade de hamnat fel och skavt upp det här såret. Här fick vi så ödmjukt det går försöka förklara att skygglappar i metall när hästen skall sova kanske inte är en alltigenom helbra idé. Plus givetvis sårvård och medicinering
Denna häst hade två skarpa betsel, ett som drog nedåt och ett som drog uppåt, det var mycket mycket tydligt hur besvärad hästen var.
Vi pratade med kusken och förklarade vår syn på det hela, och han tog bort det ena betslet. Vi kan bara hoppas att han inte sätter tillbaka det så fort vi lämnat området, men vi insåg att vi måste göra något åt detta.
En mycket lättad häst som log med hela ansiktet och sa tack!
Seldonen lämnar mycket att önska, och trycksår och skavsår är mycket vanligt. Även här insåg vi att vi var tvungna att komma upp med en plan.
Det är mycket jobbigt att inte kunna göra allt på en gång, men det här projektet är i uppstarten, och vi måste skynda långsamt så att det blir rätt, pengarna används till det mest essentiella och framför allt, att vi inte skrämmer bort kuskarna.
Alla som besöker oss får avmaskning på plats, genomgång av veterinär, shampoo (Kan tyckas onödigt, men är en av huvudanledningarna till att dom kommer och besöker oss, en liten muta med andra ord) vitaminer, jod och om dom behöver givetvis annan behandling och medicinering.
Här är några ur gänget som jobbade denna dag. Luis från AKF, en volontär från CARA, Nancy från CARA, Doc Donna, Julie Wartenberg, Jag själv, Advokat Heidi och Doc Roland.
Julie Wartenberg är hustru till Charles Wartenberg, grundaren av AKF, och också grundare till ett rescue center för hästar och åsnor i Egypten, ACE. Det centret har funnits i 11 år och är mycket framgångsrikt, så Julie var en mycket bra och viktig kunskapskälla för oss.
Julie har jobbat med Animal Welfare i 23 år och är en enormt inspirerande människa. Det var en ära att få jobba med henne i det här projektet!
Julie ligger också bakom att upphandling just nu sker i England där AKF och några fler organisationer kommer att handla betsel till ALLA hästar som drar vagnar i Manila. Dealen kommer att bli att dom får detta snällare men också finasre betsel gratis mot att dom lämnar in sina hemmagjorda.
Fredagen så behandlades 22 hästar på ena stället och 18 på det andra.
Efter denna heldag blev det till att proviantera för att komplettera det som vi kände saknades, samt ladda inför morgondagen!
Love Ko, Kabayo Ko - Jag älskar min häst
AKF har ett samarbete med PAWS och CARA för att hjälpa hästarna som drar vagnar i Manila. Detta är ett helt nytt projekt, och dom hade innan denna helg bara haft ett besök tidigare för att ta prover på hästarna för att se vad "status är".
Statusen visade sig vara ganska illa. 70% av de testade hästarna lider av parasiter, många har infektioner, är undernärda och ungefär häften av dem är anemiska.
Dom matas med malet soyaprotein blandat med melass. Melass är en sirapsartad substans som fås från saften av sockerrör. Trots hetta och bristfällig kost jobbar dom 10-12 timmar per dag med att köra runt turister.
Ingen rolig rapport att läsa med andra ord, och hjälp behövs! Därför startar AKF, Cara och Paws upp dessa gratis hästkliniker där man kollar upp hästarna, delar ut vitaminer och pratar med kuskarna om varför det är så viktigt att ta hand om sin häst.
Dagen innan första kliniken åkte vi ner till Manila för att få en bild av vad som väntade oss, och det blev en ganska ordentlig klump i magen.
Denna lilla ponny drar en stor tung vagn med 4 vuxna och ett barn. Den orkade inte ens dra igång vagnen själv utan en person fick putta på för att den över huvud taget skulle orka iväg.
När hästarna blir bångstyriga så löser man det genom att sätta in en extra rem eller ett andra betsel i munnen. Remmen drar upåt och betslet nedåt
Munnarna på hästarna var en hemsk syn och många hade ruttna tänder, sår och skador. Extrem salivproduktion förekom på ungefär hälften av hästarna.
Många av hästarna står i smutsiga och fuktiga stall på nätterna och får fruktansvärda svampinfektioner.
Ett infekterat sår, denna häst hade ont och var väldigt huvudskygg
Om hästen blir dålig av en eller annan orsak så använder dom sig av gamla metoder för att göra hästen frisk. En av de metoderna är fireing, man bränner hästen med glödgat stål för att få en inflammation så att kroppens läkning sätter igång. Liniment finns inte
Ännu ett exempel på hur dom bränt en häst. Detta var för att den var halt
Ett annat sätt att få en skadad eller sjuk häst frisk är så kallad Sangra. Man skär upp ett sår och låter hästen blöda ut, man tror att det sjuka spolas ut med blodet. Denna häst har dom gjort Sangra på två gånger
Efter detta besök åkte vi hem till centret för att packa mediciner och förbereda för tre kliniker under två dagar.
Statusen visade sig vara ganska illa. 70% av de testade hästarna lider av parasiter, många har infektioner, är undernärda och ungefär häften av dem är anemiska.
Dom matas med malet soyaprotein blandat med melass. Melass är en sirapsartad substans som fås från saften av sockerrör. Trots hetta och bristfällig kost jobbar dom 10-12 timmar per dag med att köra runt turister.
Ingen rolig rapport att läsa med andra ord, och hjälp behövs! Därför startar AKF, Cara och Paws upp dessa gratis hästkliniker där man kollar upp hästarna, delar ut vitaminer och pratar med kuskarna om varför det är så viktigt att ta hand om sin häst.
Dagen innan första kliniken åkte vi ner till Manila för att få en bild av vad som väntade oss, och det blev en ganska ordentlig klump i magen.
Denna lilla ponny drar en stor tung vagn med 4 vuxna och ett barn. Den orkade inte ens dra igång vagnen själv utan en person fick putta på för att den över huvud taget skulle orka iväg.
När hästarna blir bångstyriga så löser man det genom att sätta in en extra rem eller ett andra betsel i munnen. Remmen drar upåt och betslet nedåt
Munnarna på hästarna var en hemsk syn och många hade ruttna tänder, sår och skador. Extrem salivproduktion förekom på ungefär hälften av hästarna.
Många av hästarna står i smutsiga och fuktiga stall på nätterna och får fruktansvärda svampinfektioner.
Ett infekterat sår, denna häst hade ont och var väldigt huvudskygg
Om hästen blir dålig av en eller annan orsak så använder dom sig av gamla metoder för att göra hästen frisk. En av de metoderna är fireing, man bränner hästen med glödgat stål för att få en inflammation så att kroppens läkning sätter igång. Liniment finns inte
Ännu ett exempel på hur dom bränt en häst. Detta var för att den var halt
Ett annat sätt att få en skadad eller sjuk häst frisk är så kallad Sangra. Man skär upp ett sår och låter hästen blöda ut, man tror att det sjuka spolas ut med blodet. Denna häst har dom gjort Sangra på två gånger
Efter detta besök åkte vi hem till centret för att packa mediciner och förbereda för tre kliniker under två dagar.
Eklampsi/Mjölkfeber
En vanlig morgon på centret hör jag en av våra kennelmates ropa att vi måste komma snabbt, något har hänt.
När han skulle ge mat till en tik som har inte mindre än 7 valpar så såg han hur hon högg efter en av dem. Detta är en mycket lugn och mjuk tik så han blev förvånad och tittade närmare, då såg han att hon vinglade och ropade efter oss.
På de få minuterarna som det tog oss att komma till kenneln och få ut henne så gick hon in i kramper. Hon hade drabbats av Eklampsi som är akut kalciumbrist som kan drabba diande tikar. Det kallas också mjölkfeber.
Till kliniken, i med dropp med muskelavslappnande, kramplösande, näring och givetvis kalcium, och sedan vänta.
Mama-Dog som hon kallas, mellan två krampanfall
Jag satt med denna krampande tik i 4 timmar, och bilderna från det tänker jag inte visa, för det var hemskt!! Men efter 4 timmar släppte det och hon kom med en försiktig svansviftning, mötte min blick och sedan suckade hon och somnade, helt utmattad. Det var jag också kan jag säga, puh!
Krampanfallen var hemska...
Så, det blev till att åka till närmsta getfarm, köpa 18 liter getmjölk och sedan sätta igång att lära valparna att käka själva. Dom var 5 veckor när hon blev sjuk, så det gick väldigt lätt.
Mycket mycket trött Mama-Dog efter att hon vaknat
Dom är fullkomligt bedårande, och idag mår alla hur bra som helst igen!
Frukost två dagar senare :-)
Min favorit av de sju. Lite större, lite lurvigare, lite hungrigare och mycket klumpigare än alla sina syskon
Söt?
Om man sätter sig ner finns en risk att man aldrig kommer upp igen :-)
Möte med Kagawaran ng Pagsasaka
Först vill jag be om förlåtelse att jag är så katastrofalt usel på att uppdatera bloggen! Det är inte att jag inte vill eller bryr mig, men det händer så enormt mycket här nere och jag vill inte missa en sekund!
Men det händer saker, och jag är så stolt över vad vi presterar här nere att jag skulle kunna spricka!
Som jag skrev tidigare så är ett problem här nere att en lag godkänts som tillåter Tabuching. Läs gärna om det här:
Mina kollegor här nere har jobbat i veckor för att få till ett möte med Secratary of Kagawaran ng Pagsasaka, Hon. Sec. Proceso J. Alcala: deras jordbruksminister. Att få ett möte med en man i så hög position är givetvis skitsvårt på ren svenska.
Byggnaden i Manila där Department of Agriculture sitter
Emma som sitter med i styrelsen för Animal Protection Network kontaktade Helena Leander, ledamot av Sveriges riksdag, talesperson för djurskyddsfrågor och innehavare av ett hjärta av guld!
Helena skrev ett mycket vänligt och brev till Ministern; Honorary Secretary Proceso J. Alcala där hon uttryckte ogillande och oro över att en lag som tillåter ett sådant grymt förfarande på djur tillåts och uttryckte också sin önskan att se över lagen och överväga mer humana avlivningsmetoder.
Kvittenskopia av brevet från Helena Leander som lämnades in
Eftersom detta är Filippinerna så var det självklart inte klart huruvida vi skulle få träffa ministern förrän vi faktiskt satt med honom.
Jag och Luis utanför AKF's kontor i Manila, förberedda och peppade till tusen!
Men det fick vi, och inte bara det, han lyssnade på oss och höll med om våra argument. Proceso J. Alcala var en ödmjuk man som blev mycket överraskad att jag kommit hela vägen från Sverige för att uttrycka min oro, och att jag dessutom hade med mig ett brev från en Member of parliament gjorde också intryck på honom.
Under mötet, jag och Hon. Sec. Proceso J. Alcala
Det här mötet var 3 maj, och det magiska har hänt att Ministern har lagt in en motion för att få lagen annullerad!!
Organisationerna här nere som jobbat med att stoppa lagen har tappat hakan. Det har aldrig någonsin gått så fort att få resultat, och dom säger att det till mycket mycket stor del har att göra med att jag var med och representerade en svensk organisation , och att Riksdagsledamot Helena Leander satt sig in i problematiken och uttryckte sitt ogillande. Och enligt Luis på AKF så bidrog självklart min makalösa charm till att Ministern lyssnade :-)
Visst är jobbet på fältet mycket mycket viktigt, men politisk påverkan och politiskt arbete är så grundläggande essentiellt. Utan det kan vi inte göra några bestående förändringar
Sverige har gjort skillnad för väldigt många hundar som på grund av detta slipper gå en mycket fasansfull död till mötes, och för denna bedrift är jag enormt stolt!
Närvarande: Luis Mercado Buenaflor Jr. från Animal Kingdom Foundation. Lou Kockly från Animal Protection Network, Hon. Sec. Proceso J. Alcala från Kagawaran ng Pagsasaka, Anna Hashim-Cabrera från PAWS samt Nancy H. Cu Unjieng från CARA
Men det händer saker, och jag är så stolt över vad vi presterar här nere att jag skulle kunna spricka!
Som jag skrev tidigare så är ett problem här nere att en lag godkänts som tillåter Tabuching. Läs gärna om det här:
Mina kollegor här nere har jobbat i veckor för att få till ett möte med Secratary of Kagawaran ng Pagsasaka, Hon. Sec. Proceso J. Alcala: deras jordbruksminister. Att få ett möte med en man i så hög position är givetvis skitsvårt på ren svenska.
Byggnaden i Manila där Department of Agriculture sitter
Emma som sitter med i styrelsen för Animal Protection Network kontaktade Helena Leander, ledamot av Sveriges riksdag, talesperson för djurskyddsfrågor och innehavare av ett hjärta av guld!
Helena skrev ett mycket vänligt och brev till Ministern; Honorary Secretary Proceso J. Alcala där hon uttryckte ogillande och oro över att en lag som tillåter ett sådant grymt förfarande på djur tillåts och uttryckte också sin önskan att se över lagen och överväga mer humana avlivningsmetoder.
Kvittenskopia av brevet från Helena Leander som lämnades in
Eftersom detta är Filippinerna så var det självklart inte klart huruvida vi skulle få träffa ministern förrän vi faktiskt satt med honom.
Jag och Luis utanför AKF's kontor i Manila, förberedda och peppade till tusen!
Men det fick vi, och inte bara det, han lyssnade på oss och höll med om våra argument. Proceso J. Alcala var en ödmjuk man som blev mycket överraskad att jag kommit hela vägen från Sverige för att uttrycka min oro, och att jag dessutom hade med mig ett brev från en Member of parliament gjorde också intryck på honom.
Under mötet, jag och Hon. Sec. Proceso J. Alcala
Det här mötet var 3 maj, och det magiska har hänt att Ministern har lagt in en motion för att få lagen annullerad!!
Organisationerna här nere som jobbat med att stoppa lagen har tappat hakan. Det har aldrig någonsin gått så fort att få resultat, och dom säger att det till mycket mycket stor del har att göra med att jag var med och representerade en svensk organisation , och att Riksdagsledamot Helena Leander satt sig in i problematiken och uttryckte sitt ogillande. Och enligt Luis på AKF så bidrog självklart min makalösa charm till att Ministern lyssnade :-)
Visst är jobbet på fältet mycket mycket viktigt, men politisk påverkan och politiskt arbete är så grundläggande essentiellt. Utan det kan vi inte göra några bestående förändringar
Sverige har gjort skillnad för väldigt många hundar som på grund av detta slipper gå en mycket fasansfull död till mötes, och för denna bedrift är jag enormt stolt!
Närvarande: Luis Mercado Buenaflor Jr. från Animal Kingdom Foundation. Lou Kockly från Animal Protection Network, Hon. Sec. Proceso J. Alcala från Kagawaran ng Pagsasaka, Anna Hashim-Cabrera från PAWS samt Nancy H. Cu Unjieng från CARA
En mycket lyckad dag!!!
Väckarklockan ringde före fem, och trots den okristliga tiden studsade jag ur sängen! :-) Ungefär en halvtimme senare vaknade tuppen, den sömntutan!
Mycket var förberett redan dagen innan och resten packades in på morgonen. Dagen innan hade också skyltar satts upp runt om i området vi skulle till, och Doc Donna åkte bak på en Pickis och ropade ut i megafon att vi skulle komma. Meddelandet gick ut på Engelska, Tagalog (det nationella språket på Filippinerna) och Kapampangan (dialekten som talas här).
Den extremt fina skylten som vi fick slänga ihop då den gamla APN-skylten på 15 månader verkar ha fått ben...
Den stora lastbilen vi har här på centret fyller två funktioner: Delvis är det ett Rescue vehicle, men också en mobil klinik! Idag var det en klinik!
Vår mobila klinik
Mobil klinik på insidan
Det gick lysande! 07.00 var vi på plats och vi stannade tills 11.30. När solen står som högst är det för varmt, så senare än så är inte möjligt på grund av hettan.
På den tiden hann vi vaccinera 112 hundar och katter, Kastrera tio hundar och en katt. Vi hann också avmaska ungefär 25 valpar samt dela ut vitaminer och andra mediciner som behövs. Det är väldigt vanligt med eksem och kvalsterskabb, så en hel del sulfatvå delades också ut!
Det börjar dyka upp folk
Vitaminer, mediciner, avmaskning, antibiotika, elektrolyter
Djurtransport
Den här killen hade gått långt för att hans katt skulle få en spruta, och det fick den!
Den här kissen har fått sin pre-op-spruta, det är därför den ser så skönt drogad ut!
Doc Roland Arciga kastrerar katten Darwin, på andra bordet står Doc Reynaldo Buan som assisteras av Sherwin Opeña som går sista året på veterinärlinjen. Dessa två gossar jobbade stenhårt och lämnade inte operationsbordet en minut! Hatten av för deras insats!
Utöver Rey och Sherwin hade det aldrig gått utan studenterna Sharlene Tayag, Karen de Dios, Darwin Ochoa, Ardiniel Joey Rosales, Jelly Besa och Noemi Cruz. TACK!!
Den här valpen var inte bara supertrevligt i lynnet, den hade dom coolaste ögonen!
En av besökarna var en familj med en 6 år gammal hund som hade en stor tumör. Denna är för stor att göra i mobila kliniken, så vi bokade in dem på ett besök här på centret istället och kommer att operera bort tumören gratis. Dom blev så tacksamma!!
Man ser tumören mellan frambenen, dom har bokat tid 23/5
Vad jag tänker på är oklart... Men jag och Doc Roland avmaskar en valp i alla fall :-)
Dagen blev en succe, och jag vet inte hur många kramar och klappar jag fick från tacksamma djurägare som får hjälp tack vare våra svenska pengar! TACK!!!
Mycket var förberett redan dagen innan och resten packades in på morgonen. Dagen innan hade också skyltar satts upp runt om i området vi skulle till, och Doc Donna åkte bak på en Pickis och ropade ut i megafon att vi skulle komma. Meddelandet gick ut på Engelska, Tagalog (det nationella språket på Filippinerna) och Kapampangan (dialekten som talas här).
Den extremt fina skylten som vi fick slänga ihop då den gamla APN-skylten på 15 månader verkar ha fått ben...
Den stora lastbilen vi har här på centret fyller två funktioner: Delvis är det ett Rescue vehicle, men också en mobil klinik! Idag var det en klinik!
Vår mobila klinik
Mobil klinik på insidan
Det gick lysande! 07.00 var vi på plats och vi stannade tills 11.30. När solen står som högst är det för varmt, så senare än så är inte möjligt på grund av hettan.
På den tiden hann vi vaccinera 112 hundar och katter, Kastrera tio hundar och en katt. Vi hann också avmaska ungefär 25 valpar samt dela ut vitaminer och andra mediciner som behövs. Det är väldigt vanligt med eksem och kvalsterskabb, så en hel del sulfatvå delades också ut!
Det börjar dyka upp folk
Vitaminer, mediciner, avmaskning, antibiotika, elektrolyter
Djurtransport
Den här killen hade gått långt för att hans katt skulle få en spruta, och det fick den!
Den här kissen har fått sin pre-op-spruta, det är därför den ser så skönt drogad ut!
Doc Roland Arciga kastrerar katten Darwin, på andra bordet står Doc Reynaldo Buan som assisteras av Sherwin Opeña som går sista året på veterinärlinjen. Dessa två gossar jobbade stenhårt och lämnade inte operationsbordet en minut! Hatten av för deras insats!
Utöver Rey och Sherwin hade det aldrig gått utan studenterna Sharlene Tayag, Karen de Dios, Darwin Ochoa, Ardiniel Joey Rosales, Jelly Besa och Noemi Cruz. TACK!!
Den här valpen var inte bara supertrevligt i lynnet, den hade dom coolaste ögonen!
En av besökarna var en familj med en 6 år gammal hund som hade en stor tumör. Denna är för stor att göra i mobila kliniken, så vi bokade in dem på ett besök här på centret istället och kommer att operera bort tumören gratis. Dom blev så tacksamma!!
Man ser tumören mellan frambenen, dom har bokat tid 23/5
Vad jag tänker på är oklart... Men jag och Doc Roland avmaskar en valp i alla fall :-)
Dagen blev en succe, och jag vet inte hur många kramar och klappar jag fick från tacksamma djurägare som får hjälp tack vare våra svenska pengar! TACK!!!
Tambucho Killing
En lag har godkänts av Filippinernas utskott för Djurskydd som ligger under deras Jordbruksverk (Department of Agriculture), en lag som erkänner “Tambucho killing” som en human och godkänd avlivningsmetod för hundar.
För er som inte pallar att se filmen kan jag berätta:
Man tar en massa hundar, stänger (givetvis med våld) in dom in en låda så liten att dom ligger på varandra. Denna egenbyggda plåtlåda har ett litet hål. Man backar upp en bil, för in avgasröret I hålet och drar igång motorn.
Se filmen så förstår ni:
För er som inte pallar att se filmen kan jag berätta:
Man tar en massa hundar, stänger (givetvis med våld) in dom in en låda så liten att dom ligger på varandra. Denna egenbyggda plåtlåda har ett litet hål. Man backar upp en bil, för in avgasröret I hålet och drar igång motorn.
Hundarna skriker högt av smärtan och paniken. Det kan ta upp till en halvtimme för dem att dö. Lite beror det på vad för bil man har, men också hur lådan är utformad.
Om man tror att Kolmonoxidsförgiftning ger en smärtfri död har man sett lite för många Hollywoodfilmer. Detta är fruktansvärd tortyr, inget annat.
Animal Kingdom Foundation jobbar mycket intensivt för att denna lag skall dras tillbaka, och i veckan är ett mycket viktigt möte med Department of Agriculture i Manila.
Håll en tumme att dom lyssnar på oss!!
Hälsningar Lou
Du råkar inte ha en 50-lapp eller 100-lapp som ligger och skräpar?
Hej!
Du som läser råkar inte ha en 50-lapp eller 100-lapp över som du ännu inte beslutat exakt vad du skall göra med? Jag har ett litet förslag nämligen, eller en förfrågan snarare :-)
Som ni som hängt med på bloggen ett tag känner till så har jag ett stort engagemang här nere, och det är inte bara för de räddade hundarna på centret, utan jag har en dröm att förändrar livet för en massa fler hundar än så!
Jag har varit med och arrangerat och med svenska pengar finansierat flera vaccinations och kastrationsresor till byar där innevånarna inte själva har möjlighet att erbjuda sina hundar detta. Samtliga har varit succé!!
Låt mig berätta varför:
Hundar och katter hålls som husdjur också här, men ägandet skall helst inte kosta något och kunskapen är ofta mycket låg. Genom att erbjuda gratis vaccination till hundar och katter så lockar vi dit enormt många! En dag när jag var ute vaccinerade vi 273 (!)hundar och katter.
(Bilden är från en tidigare resa och jag och Doc Roland håller några av valparna som skall vaccineras)
Dom vet att vissa sjukdomar är smittsamma från djur till människa och Rabies är en stor skräck här, så självklart tackar dom ja till vaccination. Siffror visar att över 1000 människor dör årligen i Rabies här på Filippinerna, och man tror att ungefär hälften får det från kontakt med smittade hundar och katter, och resten från att ha ätit smittat hundkött.
När dom kommer till mötesplatsen som vi har flagat för i god tid innan har vi med oss flera erfarna veterinärer och öven veterinärstudenter som läser sista året, så samtliga djur får en check-up och man får ett naturligt tillfälle att prata om "ansvarsfullt djurägande". Responsible Pet Ownership är en kampanj som pågår och vi får enormt bra respons från alla håll. Vi pratar om allt från mat, vikt på hunden (här är dom oftare underviktiga till skillnad från Sverige där problemet är det motsatta), varför ett halsband är att föredra framför en tung kedja, ibland till och med hur man bör bära en hund. Eftersom rabies smittar genom kroppsvätskor vill dom ha munnen på hunden så långt borta som möjligt så dom lyfter den i rumpan vilket gör att hunden får obalans och risken att bli biten givetvis blir många gånger större än om man ger den stöd både under rumpan och under bröstet. Vi delar också ut vitaminer, avmaskning och eventuella andra mediciner som behövs.
(Bilden visar då student Donna i färd att hämta fler vaccinationsdoser. Nu arbetar Doc Donna här som veterinär :-) När hon var klar med studierna valde hon att fortsätta jobba med oss och har nu bott på Animal Kingdom Foundations center i ett år.)
Vi får också chans att kastrera hundar och katter för att förhindra att populationerna växer okontrollerat. Det är husdjur, men också bykatter och byhundar som vi kastrerar. Min erfarenhet är att det är det enda som fungerar på okontrollerad populationsökning. Och när bestånden är under kontroll så minskar också ilska och hat från invånarna.
Vi kan då också komma åt deras "traditionella" sätt att kastrera hundar och katter som är att man tar en gummisnodd som man sätter hårt hårt runt pungkulorna tills dom skrumpnar och faller av... Om katten eller hunden inte blir galen av smärta eller dör i infektioner innan det vill säga...
En dos rabiesvaccin kostar 35 pesos, ungefär 5kr
Att kastera en hankatt ungefär 450 pesos, ungefär 65kr
Att kasterar en honkatt ungefär 900 pesos, ungefär 130kr
Att kastrera en hanhund 600 pesos, ungefär 85kr
Att kasterar en tik 1200 pesos, ungefär 170kr
(Bilden visar vår portabla klinik där två operationsbord finns och används flitigt för kastreringar och andra ingrepp)
Priserna ovan inkluderar narkos, antibiotika, stygn och kompresser och annat som behövs under operation. Tillkommer gör transporten dit och alla redskap och instrument. Alla vi som jobbar gör det gratis!
Som vanligt när det gäller Animal Protection Network så går pengarna bara till ändamålet, inga löner, inga administrativa omkostnader, inga arvoden utan det går till hundarna och katterna.
(Bilden visar ansvarsfulla djurägare i kö för hälsokontroll och vaccinatiom)
(Bilden visar en av patienterna, en kraftigt underviktig och anemisk hund. Vitaminer och avmaskning gjorde susen, men vi fick följa upp också efter att vi varit där. Hunden blev frisk)
Med informationen ovan skulle jag ödmjukast vilja be dig som läser att känna efter om du kan avvara en 50-lapp eller två? Ju mer pengar, desto fler patienter!! Jag kommer att åka ut på första vändan om 1,5 vecka och har preliminärt för avsikt att hinna med två eller tre innan jag återvänder till Sverige.
Pengarna betalas till Animal Protection Network på Plusgiro 262249-6. Märk insättningen med 'Filippinerna' så kommer dom att användas till just detta! Sprid gärna detta till vänner och bekanta!! Vartenda 20-lapp gör faktiskt skillnad!
Tack snälla för att ni är med och gör Filippinerna till en lite mer human plats för katterna och hundarna!
Kramar från Lou
(Bilden visar mig i färd med att ta tandsten, göra rent öronen och piffa till en av våra patenter)
Du som läser råkar inte ha en 50-lapp eller 100-lapp över som du ännu inte beslutat exakt vad du skall göra med? Jag har ett litet förslag nämligen, eller en förfrågan snarare :-)
Som ni som hängt med på bloggen ett tag känner till så har jag ett stort engagemang här nere, och det är inte bara för de räddade hundarna på centret, utan jag har en dröm att förändrar livet för en massa fler hundar än så!
Jag har varit med och arrangerat och med svenska pengar finansierat flera vaccinations och kastrationsresor till byar där innevånarna inte själva har möjlighet att erbjuda sina hundar detta. Samtliga har varit succé!!
Låt mig berätta varför:
Hundar och katter hålls som husdjur också här, men ägandet skall helst inte kosta något och kunskapen är ofta mycket låg. Genom att erbjuda gratis vaccination till hundar och katter så lockar vi dit enormt många! En dag när jag var ute vaccinerade vi 273 (!)hundar och katter.
(Bilden är från en tidigare resa och jag och Doc Roland håller några av valparna som skall vaccineras)
Dom vet att vissa sjukdomar är smittsamma från djur till människa och Rabies är en stor skräck här, så självklart tackar dom ja till vaccination. Siffror visar att över 1000 människor dör årligen i Rabies här på Filippinerna, och man tror att ungefär hälften får det från kontakt med smittade hundar och katter, och resten från att ha ätit smittat hundkött.
När dom kommer till mötesplatsen som vi har flagat för i god tid innan har vi med oss flera erfarna veterinärer och öven veterinärstudenter som läser sista året, så samtliga djur får en check-up och man får ett naturligt tillfälle att prata om "ansvarsfullt djurägande". Responsible Pet Ownership är en kampanj som pågår och vi får enormt bra respons från alla håll. Vi pratar om allt från mat, vikt på hunden (här är dom oftare underviktiga till skillnad från Sverige där problemet är det motsatta), varför ett halsband är att föredra framför en tung kedja, ibland till och med hur man bör bära en hund. Eftersom rabies smittar genom kroppsvätskor vill dom ha munnen på hunden så långt borta som möjligt så dom lyfter den i rumpan vilket gör att hunden får obalans och risken att bli biten givetvis blir många gånger större än om man ger den stöd både under rumpan och under bröstet. Vi delar också ut vitaminer, avmaskning och eventuella andra mediciner som behövs.
(Bilden visar då student Donna i färd att hämta fler vaccinationsdoser. Nu arbetar Doc Donna här som veterinär :-) När hon var klar med studierna valde hon att fortsätta jobba med oss och har nu bott på Animal Kingdom Foundations center i ett år.)
Vi får också chans att kastrera hundar och katter för att förhindra att populationerna växer okontrollerat. Det är husdjur, men också bykatter och byhundar som vi kastrerar. Min erfarenhet är att det är det enda som fungerar på okontrollerad populationsökning. Och när bestånden är under kontroll så minskar också ilska och hat från invånarna.
Vi kan då också komma åt deras "traditionella" sätt att kastrera hundar och katter som är att man tar en gummisnodd som man sätter hårt hårt runt pungkulorna tills dom skrumpnar och faller av... Om katten eller hunden inte blir galen av smärta eller dör i infektioner innan det vill säga...
En dos rabiesvaccin kostar 35 pesos, ungefär 5kr
Att kastera en hankatt ungefär 450 pesos, ungefär 65kr
Att kasterar en honkatt ungefär 900 pesos, ungefär 130kr
Att kastrera en hanhund 600 pesos, ungefär 85kr
Att kasterar en tik 1200 pesos, ungefär 170kr
(Bilden visar vår portabla klinik där två operationsbord finns och används flitigt för kastreringar och andra ingrepp)
Priserna ovan inkluderar narkos, antibiotika, stygn och kompresser och annat som behövs under operation. Tillkommer gör transporten dit och alla redskap och instrument. Alla vi som jobbar gör det gratis!
Som vanligt när det gäller Animal Protection Network så går pengarna bara till ändamålet, inga löner, inga administrativa omkostnader, inga arvoden utan det går till hundarna och katterna.
(Bilden visar ansvarsfulla djurägare i kö för hälsokontroll och vaccinatiom)
(Bilden visar en av patienterna, en kraftigt underviktig och anemisk hund. Vitaminer och avmaskning gjorde susen, men vi fick följa upp också efter att vi varit där. Hunden blev frisk)
Med informationen ovan skulle jag ödmjukast vilja be dig som läser att känna efter om du kan avvara en 50-lapp eller två? Ju mer pengar, desto fler patienter!! Jag kommer att åka ut på första vändan om 1,5 vecka och har preliminärt för avsikt att hinna med två eller tre innan jag återvänder till Sverige.
Pengarna betalas till Animal Protection Network på Plusgiro 262249-6. Märk insättningen med 'Filippinerna' så kommer dom att användas till just detta! Sprid gärna detta till vänner och bekanta!! Vartenda 20-lapp gör faktiskt skillnad!
Tack snälla för att ni är med och gör Filippinerna till en lite mer human plats för katterna och hundarna!
Kramar från Lou
(Bilden visar mig i färd med att ta tandsten, göra rent öronen och piffa till en av våra patenter)
Ina
För en kort tid sedan skedde någon mycket tråkigt. En mycket god vän till mig gick bort i sjukdom. Hon hette Marina men kallades Ina. När vi lärde känna varandra upptäckte vi att våra två huvudintressen var gemensamma: Motorcyklar och Djur. Vi hade aldrig någonsin brist på samtalsämnen :-) Och under mina tidigare resor hit har hon stöttat och tröstat!
Ina var en sådan människa som alltid fick alla att känna sig bekväma och välkomna, oavsett situation. Hon kallade sig Kortstubina ibland, men det är missvisande, jag såg henne aldrig arg.
När jag åkte ner hit så missade jag hennes begravning, det var den 21 april och jag tänkte på henne hela dagen. Det var den dagen som de fem valparna kom, och av de fem så klarade sig tyvärr inte två. Tiken flyttades in i kliniken, och som jag nämnt tidigare fick jag rycka in och stötta henne. Detta har gjort att vi har spenderat rätt många timmar ihop hon och jag.
Tiken är så tapper! Hennes nos har ännu inte helt läkt efter de nylonsnöre som hundhandlaren knutit så hårt runt hennes nos att skinnet sprack, och hennes magra kropp bär otaliga ärr efter misshandel. Hon är misstänksam i början, men när hon inser att du är en vän så är hon så tillgiven och kärleksfull att hjärtat brister.
Hon hade ännu inte fått ett namn, så jag beslöt mig för att döpa henne till Ina.
Hon lyssnade till det omedelbart (kanske för att det brukar följas av en godis :-)) men namnet passar henne så himla bra! Det var bara så rätt!
Jag berättade för veterinärerna att jag döpt henne, och vad jag kallade henne. Dom sken upp som solar och tyckte att det var ett mycket passande namn! Hur visste jag det undrade dom?
Det visade sig att Ina är Tagalog, språket som talas här, och det betyder mamma.
Saknar dig Ina, vi ses i Nangijala <3
Ina var en sådan människa som alltid fick alla att känna sig bekväma och välkomna, oavsett situation. Hon kallade sig Kortstubina ibland, men det är missvisande, jag såg henne aldrig arg.
När jag åkte ner hit så missade jag hennes begravning, det var den 21 april och jag tänkte på henne hela dagen. Det var den dagen som de fem valparna kom, och av de fem så klarade sig tyvärr inte två. Tiken flyttades in i kliniken, och som jag nämnt tidigare fick jag rycka in och stötta henne. Detta har gjort att vi har spenderat rätt många timmar ihop hon och jag.
Tiken är så tapper! Hennes nos har ännu inte helt läkt efter de nylonsnöre som hundhandlaren knutit så hårt runt hennes nos att skinnet sprack, och hennes magra kropp bär otaliga ärr efter misshandel. Hon är misstänksam i början, men när hon inser att du är en vän så är hon så tillgiven och kärleksfull att hjärtat brister.
Hon hade ännu inte fått ett namn, så jag beslöt mig för att döpa henne till Ina.
Hon lyssnade till det omedelbart (kanske för att det brukar följas av en godis :-)) men namnet passar henne så himla bra! Det var bara så rätt!
Jag berättade för veterinärerna att jag döpt henne, och vad jag kallade henne. Dom sken upp som solar och tyckte att det var ett mycket passande namn! Hur visste jag det undrade dom?
Det visade sig att Ina är Tagalog, språket som talas här, och det betyder mamma.
Saknar dig Ina, vi ses i Nangijala <3
Igår blev en lååång dag
Detta inlägg börjar lite of topic, men jag tänkte skriva om det ändå då det är en av sakerna som gjorde att igår blev en fasligt lång arbetsdag och att det faktiskt var med mina kollegor jag upplevde det.
Personalen här är katoliker, och just nu är det fastan, vid ett svagt ögonblick så kände jag att jag kunde fasta med dem. Det närmsta jag kommit fastan tidigare är att jag sjungit om den i "nu är det jul igen", men jag har aldrig reflekterat över att man faktiskt inte äter ett skit på en vecka. Undantaget är dryck och kaffe (Tack Gud!!) Jag fastar inte en hel vecka utan hoppade på lite på slutet, och nu har jag inte ätit något på 2 dagar. I morgon söndag får jag frukost igen!!
Just nu är det alltså Holy week här, och det firas på en massa olika sätt. Bland annat ser du män med täckta ansikten som går och släpar gigantiska kors på stan. Dom skall släpa detta kors förbi 9 kyrkor, och ansiktet är täckt för att dom är syndare och inte skall visa vilka dom är. Vi snackar inga små pjäser, dom är för tunga för att lyftas. Och dom går barfota på den brännheta asfalten. Inte nog med det så går folk bakom och slår dem med pinnar, piskor och käppar.
I förrgår när vi var och handlade åkte vi förbi tre killar i bilen. Jag skrek rätt ut! Dom stod och piskade sig på ryggen så att blodet rann. Också det för att bli kvitt synden.
Så berättade personalen att dom skulle bevittna en korsfästning på långfredagen. Vill jag med?
Jag är erkänt urusel på att säga nej, och tänkte att detta kanske är något man (förhoppningsvis) bara ser en gång per liv. Enligt personalen var det mer skådespel och show än något annat.
Så igår gick jag upp ved fem, ingen frukost givetvis, städade min kennel och gjorde klart alla mina uppgifter snabbt som abbans och sedan bar det av till San Juan. Det jag fick se där var det sjukaste jag sett!! En massa pojkar gick gatan fram och piskade sig blodiga, det stänkte blod på husväggar, bilar och människor. Deras ryggar såg ut som köttfärs. Och blödde det inte tillräckligt hade dom ett verktyg, såg ut som en leksaksbil eller som en sådan massagekrej med 8 kulor i, men istället för kulor var det rakblad. Aj räcker inte för att beskriva... Allt detta i 40 gradig hetta och givetvis ingen skugga. Sedan kom vi fram till platsen där det skulle ske, men där blev det stopp. Vi hade glömt att beställa biljetter och dom var slut :-) Jag blev sjuuuukt lättad!! Så det var bara att knalla tillbaka kilometrarna till bilen och åka hem igen. Jag har en "bonnabränna" som inte är nådig :-)
Till och med Expressen skrev om det: Länk Jag väljer att inte publicera bilder på vad jag såg eftersom det är extremt blodigt. Det är ett sannerligen märkligt land jag befinner mig i!!!
Tillbaka till centret och kolla till alla hundarna. Natten till i förrgår valpade en av tikarna som var dräktig när hon räddades. Hon var extremt mager och har inte hunnit lägga på ordentligt med vikt trots fri tillgång på mat, en massa tillskott och vitaminer, så vi har lite extrakoll. Och när jag kom in till henne möttes jag av en hemsk syn. Två av valparna hade dött, kvar var tre små blinda krabater. En lite större och två som är pyttesmå!
Ilfart till kliniken med tiken och valparna och fick i valparna Esbilac och än så länge verkar det gå bra öven om två av dem är fasligt små. Hon har mjölk i juverna, men kanske räcker den inte. Hon är dessutom lite rastlös och dom små blindstyrena är ganska usla på att hitta till bröstet. Man får hjälpa dem att hitta rätt ibland.
Jag är fastande, jag är chockad och har varit i solen i tre timmar... och nu försöker jag få en tik att ligga stilla så att hennes ungar får dia plus att jag varannan timme leker amma själv med liten pipett. Det är en extremt snäll tik som släpper mig så nära.
När allt är klart så är klockan fem. Då kommer två kennelmates springande. Det har blivit hundslagsmål mellan två hundar i en kennel, och när den ena hamnade i underläge blev den attackerad också av alla andra hundar. Det låter hemskt, det ÄR hemskt, men det är så hundar gör.
Hon såg ut som en schweizerost med revor och punkteringar över precis hela kroppen. 7 stycken så stora att dom behövde sys. Lilla gumman :-(
Jag och doc Roland jobbade i över tre timmar, för inte bara är det en massa sårkanter som måste fixas till, det är jord och smuts i alla sår. Allt måste bli helt rent, infektion i den här värmen är ingen hit.
När vi är klara så tar vi tempen på henne. Något förhöjd, så vi väntade en halvtimme och tog tempen igen, ännu högre. Fan också! Väntade en kvart, ännu högre trots att vi gav febernedsättande medicin. 40,5 grader var hon uppe i stackaren. Så inte bara hade jag en ammande tik att övervaka, nu har jag en nyopererad sjukling.
Till slut vände det, och vid midnatt vågade jag gå och sova. Gick upp en gång i natt, och hon mådde okej. Och i morse stod hon upp på egna ben! Inte glad, inte nöjd, men feberfri och hon lyckades till och med äta lite.
Stackars lilla henne, kommer ta tid innan hon är återställd. I morse när väckarklockan ringde så trodde jag att det var ett skämt :-) Vilken dag!!
Idag är lugnare.. än så länge!
Nu skall jag ut och städa min kennel och sedan skall jag ta tandsten på två hundar :-)
Kram på er!!
Personalen här är katoliker, och just nu är det fastan, vid ett svagt ögonblick så kände jag att jag kunde fasta med dem. Det närmsta jag kommit fastan tidigare är att jag sjungit om den i "nu är det jul igen", men jag har aldrig reflekterat över att man faktiskt inte äter ett skit på en vecka. Undantaget är dryck och kaffe (Tack Gud!!) Jag fastar inte en hel vecka utan hoppade på lite på slutet, och nu har jag inte ätit något på 2 dagar. I morgon söndag får jag frukost igen!!
Just nu är det alltså Holy week här, och det firas på en massa olika sätt. Bland annat ser du män med täckta ansikten som går och släpar gigantiska kors på stan. Dom skall släpa detta kors förbi 9 kyrkor, och ansiktet är täckt för att dom är syndare och inte skall visa vilka dom är. Vi snackar inga små pjäser, dom är för tunga för att lyftas. Och dom går barfota på den brännheta asfalten. Inte nog med det så går folk bakom och slår dem med pinnar, piskor och käppar.
I förrgår när vi var och handlade åkte vi förbi tre killar i bilen. Jag skrek rätt ut! Dom stod och piskade sig på ryggen så att blodet rann. Också det för att bli kvitt synden.
Så berättade personalen att dom skulle bevittna en korsfästning på långfredagen. Vill jag med?
Jag är erkänt urusel på att säga nej, och tänkte att detta kanske är något man (förhoppningsvis) bara ser en gång per liv. Enligt personalen var det mer skådespel och show än något annat.
Så igår gick jag upp ved fem, ingen frukost givetvis, städade min kennel och gjorde klart alla mina uppgifter snabbt som abbans och sedan bar det av till San Juan. Det jag fick se där var det sjukaste jag sett!! En massa pojkar gick gatan fram och piskade sig blodiga, det stänkte blod på husväggar, bilar och människor. Deras ryggar såg ut som köttfärs. Och blödde det inte tillräckligt hade dom ett verktyg, såg ut som en leksaksbil eller som en sådan massagekrej med 8 kulor i, men istället för kulor var det rakblad. Aj räcker inte för att beskriva... Allt detta i 40 gradig hetta och givetvis ingen skugga. Sedan kom vi fram till platsen där det skulle ske, men där blev det stopp. Vi hade glömt att beställa biljetter och dom var slut :-) Jag blev sjuuuukt lättad!! Så det var bara att knalla tillbaka kilometrarna till bilen och åka hem igen. Jag har en "bonnabränna" som inte är nådig :-)
Till och med Expressen skrev om det: Länk Jag väljer att inte publicera bilder på vad jag såg eftersom det är extremt blodigt. Det är ett sannerligen märkligt land jag befinner mig i!!!
Tillbaka till centret och kolla till alla hundarna. Natten till i förrgår valpade en av tikarna som var dräktig när hon räddades. Hon var extremt mager och har inte hunnit lägga på ordentligt med vikt trots fri tillgång på mat, en massa tillskott och vitaminer, så vi har lite extrakoll. Och när jag kom in till henne möttes jag av en hemsk syn. Två av valparna hade dött, kvar var tre små blinda krabater. En lite större och två som är pyttesmå!
Ilfart till kliniken med tiken och valparna och fick i valparna Esbilac och än så länge verkar det gå bra öven om två av dem är fasligt små. Hon har mjölk i juverna, men kanske räcker den inte. Hon är dessutom lite rastlös och dom små blindstyrena är ganska usla på att hitta till bröstet. Man får hjälpa dem att hitta rätt ibland.
Jag är fastande, jag är chockad och har varit i solen i tre timmar... och nu försöker jag få en tik att ligga stilla så att hennes ungar får dia plus att jag varannan timme leker amma själv med liten pipett. Det är en extremt snäll tik som släpper mig så nära.
När allt är klart så är klockan fem. Då kommer två kennelmates springande. Det har blivit hundslagsmål mellan två hundar i en kennel, och när den ena hamnade i underläge blev den attackerad också av alla andra hundar. Det låter hemskt, det ÄR hemskt, men det är så hundar gör.
Hon såg ut som en schweizerost med revor och punkteringar över precis hela kroppen. 7 stycken så stora att dom behövde sys. Lilla gumman :-(
Jag och doc Roland jobbade i över tre timmar, för inte bara är det en massa sårkanter som måste fixas till, det är jord och smuts i alla sår. Allt måste bli helt rent, infektion i den här värmen är ingen hit.
När vi är klara så tar vi tempen på henne. Något förhöjd, så vi väntade en halvtimme och tog tempen igen, ännu högre. Fan också! Väntade en kvart, ännu högre trots att vi gav febernedsättande medicin. 40,5 grader var hon uppe i stackaren. Så inte bara hade jag en ammande tik att övervaka, nu har jag en nyopererad sjukling.
Till slut vände det, och vid midnatt vågade jag gå och sova. Gick upp en gång i natt, och hon mådde okej. Och i morse stod hon upp på egna ben! Inte glad, inte nöjd, men feberfri och hon lyckades till och med äta lite.
Stackars lilla henne, kommer ta tid innan hon är återställd. I morse när väckarklockan ringde så trodde jag att det var ett skämt :-) Vilken dag!!
Idag är lugnare.. än så länge!
Nu skall jag ut och städa min kennel och sedan skall jag ta tandsten på två hundar :-)
Kram på er!!
Minns ni Bacon?
Minns ni Bacon, den lilla taniga grisen som Doc Roland räddade för två år sedan.
(Ja, det är givetvis jag som har döpt honom! :-))
Han är en vuxen och ståtlig karl idag :-) Kolla intelligensen i hans blick!
Han har gift sig med en ståtlig flicka som heter Poochy :-)
Deras favoritsysselsättning är att knycka mat från hundar, böka i jorden och ligga i leran och mysa nära nära nära varandra.
Jag kan lätt säga att detta är Filippinernas absolut lyckligaste och bortskämda grisar <3
(Ja, det är givetvis jag som har döpt honom! :-))
Han är en vuxen och ståtlig karl idag :-) Kolla intelligensen i hans blick!
Han har gift sig med en ståtlig flicka som heter Poochy :-)
Deras favoritsysselsättning är att knycka mat från hundar, böka i jorden och ligga i leran och mysa nära nära nära varandra.
Jag kan lätt säga att detta är Filippinernas absolut lyckligaste och bortskämda grisar <3
Vardag på Animal Kingdom Foundation
Hej!
Ett litet bildinlägg om vardagen här :-)
Genom denna vackra allé går hundpromenaderna. Här taget på morgonpromenaden med Amin
Lite bus med valparna hinns alltid med, dessa tre var i magen på en tik dom räddade för mindre än två månader sedan. Hon var högdräktig och valpade nästan omedelbart hon kom till centret. Jag har frågat men ej fått svar om dom äter valparna också... Det var tre dräktiga tikar i den lasten...
Här är mitt skrivbord. Hemma har jag en dator, två skärmar och en massa papper :-) Viss skillnad
En av dagens patienter. Ganska mycket tandsten, en sporre som vuxit sig för lång och vanlig check-up för att se att den inte tappat vikt eller är risig på något annat sätt.
Dessa är de patienter på uppvak som vi hade före lunch. Veterinär Donna ger vaccination. Tre timmar senare är alla vakna och ute igen :-)
En av de blygare klinikbesökarna. Denna lille vän ligger inne då han måste äta antibiotika så han får 2-3 prommisar varje dag. Han är rädd, men snäll! Det tog en halvtimme att gå 200 meter :D
Notera det skitsnygga halsbandet från Mälardalens Djurtillbehör i Mariefred!
Så här koncentrerad är jag när jag assisterar Doc Roland när han syr ihop en patient efter att ha opererat bort en liten svulst.
Manny och Shadow hånglar som vanligt :-) Förra året när jag var här tyckte Shadow inte nämnvärt om honom, nu är dom oskiljaktiga.
Fullt normalt sätt att transportera sig här :-) Sofforna skulle kläs om, så varför inte åka kungligt när man har chansen tyckte mina kollegor.
Det är en helt vanlig dag på Animal Kingdom Foundation!
Ett litet bildinlägg om vardagen här :-)
Genom denna vackra allé går hundpromenaderna. Här taget på morgonpromenaden med Amin
Lite bus med valparna hinns alltid med, dessa tre var i magen på en tik dom räddade för mindre än två månader sedan. Hon var högdräktig och valpade nästan omedelbart hon kom till centret. Jag har frågat men ej fått svar om dom äter valparna också... Det var tre dräktiga tikar i den lasten...
Här är mitt skrivbord. Hemma har jag en dator, två skärmar och en massa papper :-) Viss skillnad
En av dagens patienter. Ganska mycket tandsten, en sporre som vuxit sig för lång och vanlig check-up för att se att den inte tappat vikt eller är risig på något annat sätt.
Dessa är de patienter på uppvak som vi hade före lunch. Veterinär Donna ger vaccination. Tre timmar senare är alla vakna och ute igen :-)
En av de blygare klinikbesökarna. Denna lille vän ligger inne då han måste äta antibiotika så han får 2-3 prommisar varje dag. Han är rädd, men snäll! Det tog en halvtimme att gå 200 meter :D
Notera det skitsnygga halsbandet från Mälardalens Djurtillbehör i Mariefred!
Så här koncentrerad är jag när jag assisterar Doc Roland när han syr ihop en patient efter att ha opererat bort en liten svulst.
Manny och Shadow hånglar som vanligt :-) Förra året när jag var här tyckte Shadow inte nämnvärt om honom, nu är dom oskiljaktiga.
Fullt normalt sätt att transportera sig här :-) Sofforna skulle kläs om, så varför inte åka kungligt när man har chansen tyckte mina kollegor.
Det är en helt vanlig dag på Animal Kingdom Foundation!
Äntligen framme!
Resan tog omkring 30 timmar dörr till dörr, och i natt, 03.30 lokal tid körde vi in genom portarna!
Att träffa hundarna igen var helt magiskt!! Shadow slängde sig på mina fötter direkt, Amin höll på att klättra över staketet från sin kennel och Princessa sjöng för mig. Man blir tårögd att dom minns en omedelbart när man varit frånvarande över ett år. Amin och jag stod och bara kramades i tio minuter, ingen av oss ville riktigt släppa. Min vackra vackra Amin! Våra Kennelmates hade aldrig sett liknande förut och fnissade gott åt hur knäpp jag är! :-)
Vi hade möte med hela personalstyrkan idag och det var många nya ansikten. Dom har haft omorganisation, så det är faktiskt bara tre kvar av dem som jobbade här för ett och ett halvt år sedan när jag åkte sist. Men vilket gäng!! Alla känns helt toppen!
Som den goda gäst jag är hade jag med mig gåvor till personalen och på bilden poserar dom stolt i våra T-shirts. Dom kommer att bära dem när vi är ute och vaccinerar i byarna, vilken reklam!!
Översta raden: Ate Nora - Housekeeper, Vincent - Säkerhetsvakt, Allan - driver and kennelmate, Edward - Kennelmate, Doc Donna - Veterinär, Greg - Center Manager, Doc Roland - Chefsveterinär.
Nedre raden, vänster till höger: Jessie - alltiallo (slutar vid månadsskiftet), Rommel - Janitor och mekaniker, Lito (Tolitz) - Kennelmate, Mang Jo - Kennelmate och Janitor
Ej inrättade i ledet: Manny - kelgris & Snow - godisgris
Ej närvarande är den andra säkerhetsvakten, Anthony.
Angående säkerhetsvakterna. Centret är inhägnat av en hög mur och porten bevakas alltid av beväpnade vakter. Det är två vakter som jobbar i skift. Det kan kännas överdrivet, men det är inte alla som samtycker med vad Animal Kingdom Foundation gör. Säkerheten går först, och det känns tryggt!
Förutom T-shirts till personalen hade jag också med koppel, halsband, mediciner, vitaminer, tandkräm, schampo och blodstopp med mera.
Detta har enormt generöst donerats till hundarna från Mälardalens Djurtillbehör i Mariefred och Arken Zoo i Solna. Handla där!!!
Vi har gått igenom schemat för de närmsta 5 veckorna och det är fullt upp, både på och utanför centret! :-) Jag kommer hålla er underrättade om var jag är och vad jag gör. Men nu är det fika med personalen och sedan försöka knoppa. Lång dag i morgon och min kropp har inte riktigt förstått att jag bytt tidzon!
Hälsningar Lou och alla vovvarna
Att träffa hundarna igen var helt magiskt!! Shadow slängde sig på mina fötter direkt, Amin höll på att klättra över staketet från sin kennel och Princessa sjöng för mig. Man blir tårögd att dom minns en omedelbart när man varit frånvarande över ett år. Amin och jag stod och bara kramades i tio minuter, ingen av oss ville riktigt släppa. Min vackra vackra Amin! Våra Kennelmates hade aldrig sett liknande förut och fnissade gott åt hur knäpp jag är! :-)
Vi hade möte med hela personalstyrkan idag och det var många nya ansikten. Dom har haft omorganisation, så det är faktiskt bara tre kvar av dem som jobbade här för ett och ett halvt år sedan när jag åkte sist. Men vilket gäng!! Alla känns helt toppen!
Som den goda gäst jag är hade jag med mig gåvor till personalen och på bilden poserar dom stolt i våra T-shirts. Dom kommer att bära dem när vi är ute och vaccinerar i byarna, vilken reklam!!
Översta raden: Ate Nora - Housekeeper, Vincent - Säkerhetsvakt, Allan - driver and kennelmate, Edward - Kennelmate, Doc Donna - Veterinär, Greg - Center Manager, Doc Roland - Chefsveterinär.
Nedre raden, vänster till höger: Jessie - alltiallo (slutar vid månadsskiftet), Rommel - Janitor och mekaniker, Lito (Tolitz) - Kennelmate, Mang Jo - Kennelmate och Janitor
Ej inrättade i ledet: Manny - kelgris & Snow - godisgris
Ej närvarande är den andra säkerhetsvakten, Anthony.
Angående säkerhetsvakterna. Centret är inhägnat av en hög mur och porten bevakas alltid av beväpnade vakter. Det är två vakter som jobbar i skift. Det kan kännas överdrivet, men det är inte alla som samtycker med vad Animal Kingdom Foundation gör. Säkerheten går först, och det känns tryggt!
Förutom T-shirts till personalen hade jag också med koppel, halsband, mediciner, vitaminer, tandkräm, schampo och blodstopp med mera.
Detta har enormt generöst donerats till hundarna från Mälardalens Djurtillbehör i Mariefred och Arken Zoo i Solna. Handla där!!!
Vi har gått igenom schemat för de närmsta 5 veckorna och det är fullt upp, både på och utanför centret! :-) Jag kommer hålla er underrättade om var jag är och vad jag gör. Men nu är det fika med personalen och sedan försöka knoppa. Lång dag i morgon och min kropp har inte riktigt förstått att jag bytt tidzon!
Hälsningar Lou och alla vovvarna
Dags igen
Jag har varit hemma i drygt 15 månader. Nu är det dags igen!
På söndag 17 april åker jag ner till Filippinerna igen.
Det är som varje gång både jobbigt och underbart på samma gång.
En sak som gör mig varm i hjärtat är att få återse alla fina hundarna!
Väl nere har vi som alltid planerade projekt att vaccinera och kastrera hundar och katter på landsbygden. Detta för att hindra spridningen av rabies och andra sjukdomar samt utbilda lokalbefolkningen i bland annat hur Rabies sprids, vad lagen säger om djurskydd, hur man får en frisk hund och mycket mer.
Vill du stötta detta projekt? Jag kommer personligen att vara på plats! Inga bidrag är för små.
APNs Bankgiro: 5829-8373. Märk insättningen Filippinerna
Här är två tidigare projekt som är finasierade med svenska pengar
Vaccination och kastrering samt Tillslag mot ett illegalt slakteri
Hälsningar Lou
På söndag 17 april åker jag ner till Filippinerna igen.
Det är som varje gång både jobbigt och underbart på samma gång.
En sak som gör mig varm i hjärtat är att få återse alla fina hundarna!
Väl nere har vi som alltid planerade projekt att vaccinera och kastrera hundar och katter på landsbygden. Detta för att hindra spridningen av rabies och andra sjukdomar samt utbilda lokalbefolkningen i bland annat hur Rabies sprids, vad lagen säger om djurskydd, hur man får en frisk hund och mycket mer.
Vill du stötta detta projekt? Jag kommer personligen att vara på plats! Inga bidrag är för små.
APNs Bankgiro: 5829-8373. Märk insättningen Filippinerna
Här är två tidigare projekt som är finasierade med svenska pengar
Vaccination och kastrering samt Tillslag mot ett illegalt slakteri
Hälsningar Lou
Magisk dag!
Tredje gången gillt, nu äntligen skulle vi ut! 26 december 2009!
Efter att vara så motarbetade av Burangayn (ungefär kommunchef, ingen aning om hur det stavas) i vartenda by vi varit på väg till så hittade vi nu äntligen en som inte krävde enorma summor i mutor eller att han ensam skulle stå som givare eller något annat konstigt krav. Här var en skön snubbe som också såg problemet med hundar och katter som förökar sig okontrollerat och som dessutom blir sjuka på grund av avsaknad av vaccin.
Och än bättre, byn har inte ens en veterinär som kan smutskasta oss, så vi behövdes verkligen! Mot Arrayat!
Vägen ut från centret. Inte bred direkt. Och här kör vi i en 4 tons lastbil
Byn heter Arrayat och ligger vid foten av ett berg med samma namn. Vi hade två stop för att det är så vansinnig terräng att folk skulle ha svårt att ta sig så långt.
Första stoppet var vid kommunhuset. Där hälsades vi välkomna och stannade i ungefär tre timmar. Jag fick också berättat om hur fruktansvärt tyfonen hade drabbat Arrayat. Broar hade rasat, hela hus följde med lersamlingarna och flera dog.
Vart vi parkerade först
Några av våra besökare
Här vaccinerades ungefär 80 hundar och 5 kastrerades
En av kastrationerna
Sedan vidare till nästa ställe. När dom visade vägen trodde vi att det var en skämt. Så smal väg och deras underbara elledningar hängde så lågt att vi var tvungna att ha en person på taket som med en träpinne lyfte dom över vår ganska gigantiska lastbil. Den personen blev givetvis jag :-) Dom kallar mig för Spiderwoman efter det. Var faktiskt
kul :-)
Ställe nummer två, mitt i solen
Hur som helst, väl framme så är platsen mitt i solen. Vi har två fläktar i lastbilen men dom räcker inte långt när det är nästan 40 grader. Det blir en bastu där inne och det är inget man vill utsätta hundar och katter för när dom redan utsätts för påfrestningen med narkos och operation.
Men en moster till en av veterinärstudenterna som var med oss lär oss vara på hennes uteplats där det både var skugga och fanns ordentliga fläktar. Så vi satte upp vår mobila klinik där istället och det fungerade otippat bra :-)
Vår temporära klinik
Här vaccinerades nästan 100 hundar och vi kastrerade 6 hundar och 5 katter.
Doc Roland skall precis kastrera en katt
Killen till höger är studenten vars Auntie lånade ut sin veranda
En av våra besökare
Denna kille skylde på att han var tvungen att jobba och inte hade råd att stanna. Jag betalade för utebliven lön, 100PHP = 16 kronor
Jag tar tandsten på en patient
Vi var extremt trötta efter detta kan jag säga, men det var en fantastisk dag! 180 vaccinationer och 16 kastreringar. Vi delade också ut vitaminer, hundmat, avmaskningsmedel, lusmedel och annat som dom så väl behövde.
Samling för att säga adjö när vi skall åka
Berget Arrayat. Så galet vackert!
En mycket lyckad dag med andra ord!
Och det hade som vanligt aldrig gått utan Ronald, vår chaufför som är den skickligaste jag vet på att manöverera en 4 tons lastbil på små djungelvägar och bergsvägar.
När detta skrevs har jag tre dagar kvar på Filippinerna, men bara ett mycket svagt internet så det går inte att ladda upp. Ännu en månad har kommit till sitt slut och det är med blandade känslor jag åker hem. Här kan jag göra så mycket skillnad, för både hundar och barn, men det är påfrestande att vara i ett land som skiljer sig så mycket från Sverige. Inte bara klimatet (som jag faktiskt älskar) utan värderingsmässigt. Folk är så vansinnigt grymma och gör dagligen saker som jag tycker är helt knäppa.
Hemresan blir lång. 30e åker jag kommunalt ner till Manila, tar in på ett hotell en natt (och hoppas vid Gud att dom har lediga rum, har inget fungerande telefonnummer dit) och sedan 04.00 skall jag befinna mig på flygplatsen. 6.30 går planet och jag flyger hem via Hongkong och London. Med lite tur, och om planet inte är försenat så kommer jag att landa på Arlanda 21.50 på nyårsafton.
Och den natten skall jag få mysa med min (tyvärr väldigt skotträdda) hund.
Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka just hit igen, det finns många andra ställen att besöka. Men APNs samarbete med Animal Kingdom Foundation kommer att fortsätta, och jag kommer att få fortsatta uppdateringar om alla underbara fantastiska hundar här.
Jag avslutar med en bild på mig och Shadow, en av hundarna jag var med och räddade förra året. Att det tar så lång tid att skriva beror delvis på segt internet och delvis på att Shadow ALLTID vill vara så nära det går, helst ligga på mig och få kel på magen.
Tack för den här gången och på återseende!
Kramar från Lou
Efter att vara så motarbetade av Burangayn (ungefär kommunchef, ingen aning om hur det stavas) i vartenda by vi varit på väg till så hittade vi nu äntligen en som inte krävde enorma summor i mutor eller att han ensam skulle stå som givare eller något annat konstigt krav. Här var en skön snubbe som också såg problemet med hundar och katter som förökar sig okontrollerat och som dessutom blir sjuka på grund av avsaknad av vaccin.
Och än bättre, byn har inte ens en veterinär som kan smutskasta oss, så vi behövdes verkligen! Mot Arrayat!
Vägen ut från centret. Inte bred direkt. Och här kör vi i en 4 tons lastbil
Byn heter Arrayat och ligger vid foten av ett berg med samma namn. Vi hade två stop för att det är så vansinnig terräng att folk skulle ha svårt att ta sig så långt.
Första stoppet var vid kommunhuset. Där hälsades vi välkomna och stannade i ungefär tre timmar. Jag fick också berättat om hur fruktansvärt tyfonen hade drabbat Arrayat. Broar hade rasat, hela hus följde med lersamlingarna och flera dog.
Vart vi parkerade först
Några av våra besökare
Här vaccinerades ungefär 80 hundar och 5 kastrerades
En av kastrationerna
Sedan vidare till nästa ställe. När dom visade vägen trodde vi att det var en skämt. Så smal väg och deras underbara elledningar hängde så lågt att vi var tvungna att ha en person på taket som med en träpinne lyfte dom över vår ganska gigantiska lastbil. Den personen blev givetvis jag :-) Dom kallar mig för Spiderwoman efter det. Var faktiskt
kul :-)
Ställe nummer två, mitt i solen
Hur som helst, väl framme så är platsen mitt i solen. Vi har två fläktar i lastbilen men dom räcker inte långt när det är nästan 40 grader. Det blir en bastu där inne och det är inget man vill utsätta hundar och katter för när dom redan utsätts för påfrestningen med narkos och operation.
Men en moster till en av veterinärstudenterna som var med oss lär oss vara på hennes uteplats där det både var skugga och fanns ordentliga fläktar. Så vi satte upp vår mobila klinik där istället och det fungerade otippat bra :-)
Vår temporära klinik
Här vaccinerades nästan 100 hundar och vi kastrerade 6 hundar och 5 katter.
Doc Roland skall precis kastrera en katt
Killen till höger är studenten vars Auntie lånade ut sin veranda
En av våra besökare
Denna kille skylde på att han var tvungen att jobba och inte hade råd att stanna. Jag betalade för utebliven lön, 100PHP = 16 kronor
Jag tar tandsten på en patient
Vi var extremt trötta efter detta kan jag säga, men det var en fantastisk dag! 180 vaccinationer och 16 kastreringar. Vi delade också ut vitaminer, hundmat, avmaskningsmedel, lusmedel och annat som dom så väl behövde.
Samling för att säga adjö när vi skall åka
Berget Arrayat. Så galet vackert!
En mycket lyckad dag med andra ord!
Och det hade som vanligt aldrig gått utan Ronald, vår chaufför som är den skickligaste jag vet på att manöverera en 4 tons lastbil på små djungelvägar och bergsvägar.
När detta skrevs har jag tre dagar kvar på Filippinerna, men bara ett mycket svagt internet så det går inte att ladda upp. Ännu en månad har kommit till sitt slut och det är med blandade känslor jag åker hem. Här kan jag göra så mycket skillnad, för både hundar och barn, men det är påfrestande att vara i ett land som skiljer sig så mycket från Sverige. Inte bara klimatet (som jag faktiskt älskar) utan värderingsmässigt. Folk är så vansinnigt grymma och gör dagligen saker som jag tycker är helt knäppa.
Hemresan blir lång. 30e åker jag kommunalt ner till Manila, tar in på ett hotell en natt (och hoppas vid Gud att dom har lediga rum, har inget fungerande telefonnummer dit) och sedan 04.00 skall jag befinna mig på flygplatsen. 6.30 går planet och jag flyger hem via Hongkong och London. Med lite tur, och om planet inte är försenat så kommer jag att landa på Arlanda 21.50 på nyårsafton.
Och den natten skall jag få mysa med min (tyvärr väldigt skotträdda) hund.
Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka just hit igen, det finns många andra ställen att besöka. Men APNs samarbete med Animal Kingdom Foundation kommer att fortsätta, och jag kommer att få fortsatta uppdateringar om alla underbara fantastiska hundar här.
Jag avslutar med en bild på mig och Shadow, en av hundarna jag var med och räddade förra året. Att det tar så lång tid att skriva beror delvis på segt internet och delvis på att Shadow ALLTID vill vara så nära det går, helst ligga på mig och få kel på magen.
Tack för den här gången och på återseende!
Kramar från Lou
