Animal Protection Network

Nu är de sista kastrationerna gjorda, de hundar som är kvar att kastrera är inte riktigt i form ännu. De får lägga på sig lite mer hull under ytterligare några veckor.

Kastrationstikarna undrar nyfiket vem besökaren är.


Får jag lov? Den här killen tycks inte lida av den nyligen genomgågna
kastrationen.

Det har varit en härlig och intressant tid här på AKF-centret. Förutom alla nya fyrbenta vänner har vi fått nya vänner i form av de fina människor som jobbar här. Centrets anställda är alla mycket trevliga och hängivna sin sak. Förutom att sköta alla sina sysslor för de ca 370 hundarnas trivsel och bästa har de varit utmärkta värdar för oss; Mama Jane som har lagat minst två mål god mat om dagen och tvättat och städat, Ronald som bl.a. kört oss tur och retur  till vår minisemester på '100 Islands', de tre hundskötarna J.R., Lito och Lynson som alltid haft ett leende till övers och fått kareokemaskinen att gå varm, de två vakterna som fått oss att känna oss trygga, de två veterinärena Roland och Jan  som bistått och hjälpt i det veterinära arbetet och varit mycket trevliga att arbeta med och förstås centrets administrativa chef och charmtroll Jass som hela tiden har haft vårt bästa för sina ögon. Till alla er skänker vi ett stort tack.


Eva på hundpromenad genom centret. I bakgrunden klinikhuset med gäst-
lägenheten och till höger 'Staffhouse'.

Vi hade även möjlighet att spendera en hel del tid med centrets grundare Charles Wartenberg. Charles dök upp på centret de sista dagarna. T.v. honom vet vi nu mer om  AKF's verksamhet samt den illegala hundhandeln på Filippinerna. Han kom till Filippinerna för ca 10 år sedan efter en lång tids verksamhet i internationella djurrättsföreningar. Uppvuxen under fattiga förhållanden i Londons södra förorterna under kriget blev han senare bilhandlare. Han slutade för 40 år sedan med bilarna och kom så småningom att bilda AKF tillsammans med sin fru Julie. Sedan han skrotade bilarna för gott har han ägnat sitt liv åt arbete med djurrättsfrågor över hela världen. Han har varit  i 65 länder och rest till Filippinerna inte mindre än 44 gånger! Anledningen till att det blev just Filippinerna som han valde att fokusera sitt arbete på  var en artikel om hundslakt i Filippinerna som han fick syn på i Daily Mirror i slutet av 80-alet. 2006 kom man över de byggnader och de ca 2,5 ha mark som idag utgör centret. Målet är glasklart; att stoppa all illegal handel och slakt av hundar på Filippinerna samt att ge så många hundar som möjligt chansen till ett nytt liv hos nya familjer. Förutom centrets anställda har man två heltidsarbetande jurister samt en spanare och lobbyist. Med denna uppsättning har man idag den mest omfångsrika verksamheten i landet vad gäller denna typ av verksamhet. Mycket av verksamheten består i att bearbeta politiker samt konkret i att identifiera hundhandlarna och deras tillhåll. I sitt arbete har man  t.ex. bidragit till att få till en rejäl skärpning av lagen. En hundhandlare som ertappas på bar gärning får numer böta ca 1000 kr per hund i sitt förvar samt riskerar 1-3 års fängelse. Det var väsentligt lindrigare förut.

Kökssamtal med Charles Wartenberg och hans egna hundar Doris och
Cassie i otålig väntan på att bli serverade sin kycklingfrukost.

Kostnaderna för att snurra runt verksamheten inklusive jurister, reserach och lobbying ligger på ca. 100.000 SEK per månad. Topplönen ligger på ca. 20.000 Pesos  vilket motsvarar dryga 3.000 SEK medan hundskötarna får 8.000 Pesos samt mat och husrum. Alla erhålla nedel går oavkortat direkt in i verksamheten. Den senare tidens finansiella oro och nedgång i konjukturen gör dock att Charles i dagsläget är lite bekymrad över framtiden. Bidragsgivarna kommer huvudsakligen från England samt inte minst Sverige i form av Animal Protection Network. Det har visat sig svårt att få ekonomisk hjälp nationellt. Ett fokus för framtiden är att bredda basen för verksamhetens ekonimska stöd. Ett annat fokus för framtiden är att öka medvetandet på gräsrotsnivå för den illegala handeln. Som exempel nämnde Charles att han drömmer om att iordningställa ett multimediarum på plats för utbildning m.m. av skolbarn. Vi hoppas förstås att planerna går i lås och att pengar inte ska komma i vägen för den fina insats man gör. Att drömmar kan bli verklighet fick Charles inte minst bevisat då hans egna import från Filippinerna, Sweet, utsågs 2004 av en enig jury till 'Dog of the Year' i England bland 10.000 tävlande.

I vårt dagliga jobb har vi så här i slutskedet skyndat på med han- och tikkastrationerna. Vi känner oss båda betydligt flinkare i fingrarna än när vi började. Med så många hundar vet man aldrig riktigt vad som kan hända. För 'Bandit' tog det nu på torsgadsmorgonen slut. Han var inlagd för behandling av en sårskada på höger framtass. Han blev plötsligt svag, tappade aptiten och somande stilla in. Vid obduktionen fann vi att levern var rikligt ansatt av mikroabscesser. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att gå vidare med ytterliagare analyser. Alfahanen, 'Rocky', i de nyanländas inhängnad för hanhundar, fick sitt högeröga rejält skadat i ett slagsmål. Vi trodde nog att ögat var förlorat men vid avresan kunde man i det tidigare trasiga och grumliga ögat nu se iris igen. Han har varit mycket olycklig och ylat högljutt nätterna igenom. Vi får hoppas att behandlimgen verkligen har bitit. Valpmamman med sin fyra söta valpar uptäckte vi var kraftigt lusangripna. En hel förmiddag gick åt till avlusningen. Cindy har återhämtat sig bra och kommer att kunna skutta på alla fyra vad det lider. Kramer, som tidigare i höstas bröt lårbenet kommer i dagarna att få stiftet som hållt ihop benet borttaget. Han kommer garanterat inte att sakna sin bur.


Det slagsmålet önskar nog Rocky att han alrdig gett sig in i.


Ett sista foto framför kliniken tillsammans med Jan.

Vid vår avfärd var planeringen i full gång för ett nytt tillslag, var och när kan naturligtvis inte röjas. Det hade varit spännade att som Lou få vara med. Det är lite vemodigt att lämna, lämna hundarna, favorithunden 'Hallo', våra ljuvliga huskatter Ronny, Tiger och Lissie, människorna och insatsen här men nu väntar familjer, respektive, husdjur och en hel del arbete på hemmaplan i Sverige. I bagaget hem följer minnen för livet och stor tillfreställelse över en lyckad praktik.

Pontus & Eva


Färdigbloggat för denna gång, synd tycker jag och kanske även huskatterna
Ronny (siamesen) ), Tiger (lillskrutten i förgrunden) och Lissie.

Idag påbörjade vi det sista steget i de från Baguio räddade hundarnas rehabilitering. Sedan ankomsten till centret för en månad sedan har  de 45 överlevande hundarna vaccinerats, avlusats, avmaskats samt i största allmänhet givits tid att komma igen efter tiden i fångenskap hos hundhandlarna. Avslutningsvis kastreras alla hundar vilket är vad som krävs för att de förhoppningsvis ska få nya hem. Av de totala antalet på 45 räddade hundar är 21 tikar.


En av tikarna vaccineras av veterinär Jan och får klorna lippta av Eva.
Kennelmate Lynson har fångat in och håller.


Några av tikarna till vänster med Joni ('Princess') i förgrunden och
hanhundrana till höger i väntan på sin tur.

Den här dagen har vi  väntat på. Under centrets chefsveterinär Rolands ledning , 'Doc' kallad på centret, får vi här en unik möjlighet  till att utföra kirurgi. Först ut idag var tre tikar; Jolie, Jordan och Joni. 'Doc' som säkerligen var nyfiken på våra färdigheter och eventuella olikheter avseende ingreppets tekniska utförande satte oss på dagens första patient Jolie. Så fick alltså Eva äran att inleda de närmsta dagarnas digra jobb med att kastrera 45 hundar. Jolie förbereddes med nogsam rakning och tvättning och placerades på operationsbordet. Eva var säkerheten själv och det skulle visa sig att våra Filippinska värdar inte hade mycket att invända vad det gällde det tekniska. Dock såg Roland helst att bukfascian slöts med enkla isolerade suturer. Nu ska det ju tilläggas att 'Doc's' hudsnitt är knappt hälften av det vi tidigare sett. Därmed går det förstås fortare med de avslutande suturerna i tre lager; bukfascia, underhud och hud. Nedan ses en nöjd kirurg efter ett väl förrättat värv.


Kirurg och nyopererad patient.

Under våra samtal med 'Doc' under dagen hade det framkommit att flertalet av de Filippinska hundarna är blödningsbenägna. Vi resonerade tillsammans med 'Doc' lite kring tänkbara orsaker till detta och enades om att värmen säkerligen har med saken att göra då ökad blodcirkulation har en kylande effekt på kroppen. Underteckad som tog sig an Jordan skulle bli varse detta. Eva som denna gång assisterade jobbade idogt  med dopptyget för att minska flödet och förbättra sikten. Dessutom skulle det visa sig inför stängningen av buken att blod sipprade diffust från hudsåret. Det verkade som denna blodmängd fylldes på någonstans från buken. Med denna typ av intravenös narkos är tiden en faktor. 'Doc' tog därför över och kunde med viss möda lokalisera blödningen och så småningom åtgärda problemet. Nu var det bråttom att stänga buken eftersom det dragit ut på tiden. Jordan är blek och dessutom är infektionsrisken större ju längre tid som buken är öppen. Medan detta pågår tilltar Jonis ylande (av Lou döpt till Princess efter räddningsaktioneni Baguio) som efter veterinärerna Rolands och Jans operation vaknat med oro och smärta. Detta hade resulterat i kraftiga bukrörelser alttsedan hon vaknade ur narkosen. Eva och Jan hämtade henne och ur buksåret blödde det kraftigt. Eftersom det inte gick att se var ´blödningen kom ifrån var det bara att söva och öppna igen. Roland som alltjämt kämpade mot klockan med Jordan hade nu två 'blödare' samtidigt att ansvara för. Han och vi andra behöll lugnet och så småningom kunde vi alla andas ut after att de båda 'blödarana' fåtts under kontroll. Jordan fick dropp. smärtlindring  och antibiotika och kunde nu lite senare på kvällen ses sittandes i sin bur pigg men kanske lite undrande. Joni fick ytterligare smärlindring och även hon antibiotika efter att ha öppnats två gånger. Även hon mår bra i sin bur. Piggast dock är dagens första patient Jolie som ganska snart fick träffa kompisarna i sin rastgård. Hon undrar väl kanske också vad det var som hände. Imorgon är det ett gäng killar som står på tur.


Våra filippinska veterinärer sätter de avslutande suturerena på Joni ('Princess')

Cindy med det brutna benet som vi berättade om i vårt förra inlägg har kommit hem till centret opererad och pigg. Hon har fått en specialskena runt benet och är en jäkel på att ta sig ut kragen. Skenan rår hon dock inte på.

/ Vid datorn
Pontus Fällman

För mig, Pontus Fällman, och min femteårskursare på Veterinärprogrammet Eva Molin skulle årets nyårsfirande ske långt hemifrån detta år, nämligen på AKF:s center för hundar i Tarlac i Filippinerna. Efter att redan ha tillbringat några kvällar hos våra gästvänliga värdar hade vi  blivit drillade i den lokala traditi onen att tillbringa festkvällen framför kareokemaskinen. Vi såg båda framför oss att det nya året skulle sjungas in med ett  mer eller mindre tonsäkert försök till efterliknelse av en Frank Sinatra eller en Celine Dion. Filippinernas förkärlek för nyårssmällare skulle dock ge annan prägel åt kvällen. Allt eftersom tolvslaget kröp närmare tilltog smällandet i intensitet. I takt med detta blev också hundarna allt mer nervösa. Våra värdar gjorde sitt bästa för att med hjälp av Kareoken överrösta bombardemanget. Vår stolta vakthund Adonis låg redan sedan tidigt ihopkrupen i en liten kringla under granen i ett av husen här på området och tryckte. Rädslan och ängslan hos alla de andra närmare 400 hundarna här på centret blev allt mer märkbar. Vissa av dem låg helt stilla i det närmaste paralyserade, andra for som furier fram och tillbaks i sina stora inhängnader, de flesta under ivrigt skällande, och vissa vann oanade krafter och förmågor att hoppa eller klättra över sina höga stängsel. Att en och annan hund tar sig ut ur sina rastgårdar är inget ovanligt. Men denna kväll fylldes vägen mitt i centret av panikslagna hundar. Nedan kan några av hundarnas flyktförsök ses.

  
Här ses två av centrets mer akrobatiskt lagda hundar under sina rymningsförsök


För Cindy dock skulle ett sådant flyktförsök så när varit det sista hon gjorde i detta liv. Gåendes på vägen genom centret i det öronbedövande larmet av hundskall, smällare och kareoken anar jag en skugga i en av inhängnaderna som verkar misstänkt. Jag tittar närmare men kan i mörkret inte säkert urskilja vad det är jag ser. Dock går det snart upp för mig att en hund hänger livlös i ett av sina bakben längs ett skiljestängsel med huvudet ner. Skenbenet är av på mitten och fungerar som krok för den livlösa kroppen. Jag tillkallar hjälp och snart kan vi lyfta loss hunden. Hon andas alltjämt. Min för kvällen sömniga kursare får ett bryskt uppvaknande, klinikveterinären Jane infinner sig snabbt (båda på bilden nedan) och hunden placeras på operationsbordet en kvart före tolvslaget. Vid den kliniska undersökningen kan vi konstatera att Cindy är i första stadiets chock. Pulsen är hög, närmare 300 och andningen ytlig och snabb. Hon är så illa däran att hon inte reagerar då vi känner på det skadade benet. Nu gäller det att agera snabbt. Vi kopplar upp henne på dropp, fäster en slang som förser henne med syrgas genom näsborrarna och ger snabbverkande smärtlindring. För att se skadans omfattning vill vi undersöka henne närmare bl.a. med hjälp av röntgen. Vi söver Cindy för att kunna fortsätta undersökningen. Jag tittar till på klockan och ser att tolvslaget är passerat. Att säga 'Happy New Year' i denna situation kändes märkligt. På röntgenbilden kan vi se att skenbenet klyvts i flera delar i en s.k .spiralfraktur. Cindys anding är nu långsam och ytlig samtidigt som pulsen sjunket till under 100. Vi kan bara hoppas att chocken inte förvärras meden vi försöker lägga benet i läge och gipsa det för att undvika ytterligare skada. Gipset sätts på plats och Cindys läge verkar ha stabilserats. Chockbehandlingen har med andra ord lyckats. Cindy läggs i en bur där hon vid halv två tiden på natten så smått börjar få tillbaks medvetandet.


'Happy New Year' med en illa medfaren Cindy på operationsbordet 


Idag har Cindy ätit och druckit. När vi tittade till henne för en liten stund sedan viftande hon på svansen när vi kom in genom dörren. Cindy tillhör dock inte de hundar som under dagen varit mest livliga. Imorgon ska hon få bege sig till annan klinik med bättre möjlighet att fixera benet i rätt läge. Med rätt fixering av benet och bra kirurgi ska Cindy kunna vara helt återställd inom två till tre månader. Det här blir ett nyår att minnas både för oss och Cindy förstås som sånär inte hade fått vara med oss detta år.


Cindy med sitt bandagerade ben mätt och ganska pigg dagen efter olyckan