Magisk dag!
Tredje gången gillt, nu äntligen skulle vi ut! 26 december 2009!
Efter att vara så motarbetade av Burangayn (ungefär kommunchef, ingen aning om hur det stavas) i vartenda by vi varit på väg till så hittade vi nu äntligen en som inte krävde enorma summor i mutor eller att han ensam skulle stå som givare eller något annat konstigt krav. Här var en skön snubbe som också såg problemet med hundar och katter som förökar sig okontrollerat och som dessutom blir sjuka på grund av avsaknad av vaccin.
Och än bättre, byn har inte ens en veterinär som kan smutskasta oss, så vi behövdes verkligen! Mot Arrayat!
Vägen ut från centret. Inte bred direkt. Och här kör vi i en 4 tons lastbil
Byn heter Arrayat och ligger vid foten av ett berg med samma namn. Vi hade två stop för att det är så vansinnig terräng att folk skulle ha svårt att ta sig så långt.
Första stoppet var vid kommunhuset. Där hälsades vi välkomna och stannade i ungefär tre timmar. Jag fick också berättat om hur fruktansvärt tyfonen hade drabbat Arrayat. Broar hade rasat, hela hus följde med lersamlingarna och flera dog.
Vart vi parkerade först
Några av våra besökare
Här vaccinerades ungefär 80 hundar och 5 kastrerades
En av kastrationerna
Sedan vidare till nästa ställe. När dom visade vägen trodde vi att det var en skämt. Så smal väg och deras underbara elledningar hängde så lågt att vi var tvungna att ha en person på taket som med en träpinne lyfte dom över vår ganska gigantiska lastbil. Den personen blev givetvis jag :-) Dom kallar mig för Spiderwoman efter det. Var faktiskt
kul :-)
Ställe nummer två, mitt i solen
Hur som helst, väl framme så är platsen mitt i solen. Vi har två fläktar i lastbilen men dom räcker inte långt när det är nästan 40 grader. Det blir en bastu där inne och det är inget man vill utsätta hundar och katter för när dom redan utsätts för påfrestningen med narkos och operation.
Men en moster till en av veterinärstudenterna som var med oss lär oss vara på hennes uteplats där det både var skugga och fanns ordentliga fläktar. Så vi satte upp vår mobila klinik där istället och det fungerade otippat bra :-)
Vår temporära klinik
Här vaccinerades nästan 100 hundar och vi kastrerade 6 hundar och 5 katter.
Doc Roland skall precis kastrera en katt
Killen till höger är studenten vars Auntie lånade ut sin veranda
En av våra besökare
Denna kille skylde på att han var tvungen att jobba och inte hade råd att stanna. Jag betalade för utebliven lön, 100PHP = 16 kronor
Jag tar tandsten på en patient
Vi var extremt trötta efter detta kan jag säga, men det var en fantastisk dag! 180 vaccinationer och 16 kastreringar. Vi delade också ut vitaminer, hundmat, avmaskningsmedel, lusmedel och annat som dom så väl behövde.
Samling för att säga adjö när vi skall åka
Berget Arrayat. Så galet vackert!
En mycket lyckad dag med andra ord!
Och det hade som vanligt aldrig gått utan Ronald, vår chaufför som är den skickligaste jag vet på att manöverera en 4 tons lastbil på små djungelvägar och bergsvägar.
När detta skrevs har jag tre dagar kvar på Filippinerna, men bara ett mycket svagt internet så det går inte att ladda upp. Ännu en månad har kommit till sitt slut och det är med blandade känslor jag åker hem. Här kan jag göra så mycket skillnad, för både hundar och barn, men det är påfrestande att vara i ett land som skiljer sig så mycket från Sverige. Inte bara klimatet (som jag faktiskt älskar) utan värderingsmässigt. Folk är så vansinnigt grymma och gör dagligen saker som jag tycker är helt knäppa.
Hemresan blir lång. 30e åker jag kommunalt ner till Manila, tar in på ett hotell en natt (och hoppas vid Gud att dom har lediga rum, har inget fungerande telefonnummer dit) och sedan 04.00 skall jag befinna mig på flygplatsen. 6.30 går planet och jag flyger hem via Hongkong och London. Med lite tur, och om planet inte är försenat så kommer jag att landa på Arlanda 21.50 på nyårsafton.
Och den natten skall jag få mysa med min (tyvärr väldigt skotträdda) hund.
Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka just hit igen, det finns många andra ställen att besöka. Men APNs samarbete med Animal Kingdom Foundation kommer att fortsätta, och jag kommer att få fortsatta uppdateringar om alla underbara fantastiska hundar här.
Jag avslutar med en bild på mig och Shadow, en av hundarna jag var med och räddade förra året. Att det tar så lång tid att skriva beror delvis på segt internet och delvis på att Shadow ALLTID vill vara så nära det går, helst ligga på mig och få kel på magen.
Tack för den här gången och på återseende!
Kramar från Lou
Efter att vara så motarbetade av Burangayn (ungefär kommunchef, ingen aning om hur det stavas) i vartenda by vi varit på väg till så hittade vi nu äntligen en som inte krävde enorma summor i mutor eller att han ensam skulle stå som givare eller något annat konstigt krav. Här var en skön snubbe som också såg problemet med hundar och katter som förökar sig okontrollerat och som dessutom blir sjuka på grund av avsaknad av vaccin.
Och än bättre, byn har inte ens en veterinär som kan smutskasta oss, så vi behövdes verkligen! Mot Arrayat!
Vägen ut från centret. Inte bred direkt. Och här kör vi i en 4 tons lastbil
Byn heter Arrayat och ligger vid foten av ett berg med samma namn. Vi hade två stop för att det är så vansinnig terräng att folk skulle ha svårt att ta sig så långt.
Första stoppet var vid kommunhuset. Där hälsades vi välkomna och stannade i ungefär tre timmar. Jag fick också berättat om hur fruktansvärt tyfonen hade drabbat Arrayat. Broar hade rasat, hela hus följde med lersamlingarna och flera dog.
Vart vi parkerade först
Några av våra besökare
Här vaccinerades ungefär 80 hundar och 5 kastrerades
En av kastrationerna
Sedan vidare till nästa ställe. När dom visade vägen trodde vi att det var en skämt. Så smal väg och deras underbara elledningar hängde så lågt att vi var tvungna att ha en person på taket som med en träpinne lyfte dom över vår ganska gigantiska lastbil. Den personen blev givetvis jag :-) Dom kallar mig för Spiderwoman efter det. Var faktiskt
kul :-)
Ställe nummer två, mitt i solen
Hur som helst, väl framme så är platsen mitt i solen. Vi har två fläktar i lastbilen men dom räcker inte långt när det är nästan 40 grader. Det blir en bastu där inne och det är inget man vill utsätta hundar och katter för när dom redan utsätts för påfrestningen med narkos och operation.
Men en moster till en av veterinärstudenterna som var med oss lär oss vara på hennes uteplats där det både var skugga och fanns ordentliga fläktar. Så vi satte upp vår mobila klinik där istället och det fungerade otippat bra :-)
Vår temporära klinik
Här vaccinerades nästan 100 hundar och vi kastrerade 6 hundar och 5 katter.
Doc Roland skall precis kastrera en katt
Killen till höger är studenten vars Auntie lånade ut sin veranda
En av våra besökare
Denna kille skylde på att han var tvungen att jobba och inte hade råd att stanna. Jag betalade för utebliven lön, 100PHP = 16 kronor
Jag tar tandsten på en patient
Vi var extremt trötta efter detta kan jag säga, men det var en fantastisk dag! 180 vaccinationer och 16 kastreringar. Vi delade också ut vitaminer, hundmat, avmaskningsmedel, lusmedel och annat som dom så väl behövde.
Samling för att säga adjö när vi skall åka
Berget Arrayat. Så galet vackert!
En mycket lyckad dag med andra ord!
Och det hade som vanligt aldrig gått utan Ronald, vår chaufför som är den skickligaste jag vet på att manöverera en 4 tons lastbil på små djungelvägar och bergsvägar.
När detta skrevs har jag tre dagar kvar på Filippinerna, men bara ett mycket svagt internet så det går inte att ladda upp. Ännu en månad har kommit till sitt slut och det är med blandade känslor jag åker hem. Här kan jag göra så mycket skillnad, för både hundar och barn, men det är påfrestande att vara i ett land som skiljer sig så mycket från Sverige. Inte bara klimatet (som jag faktiskt älskar) utan värderingsmässigt. Folk är så vansinnigt grymma och gör dagligen saker som jag tycker är helt knäppa.
Hemresan blir lång. 30e åker jag kommunalt ner till Manila, tar in på ett hotell en natt (och hoppas vid Gud att dom har lediga rum, har inget fungerande telefonnummer dit) och sedan 04.00 skall jag befinna mig på flygplatsen. 6.30 går planet och jag flyger hem via Hongkong och London. Med lite tur, och om planet inte är försenat så kommer jag att landa på Arlanda 21.50 på nyårsafton.
Och den natten skall jag få mysa med min (tyvärr väldigt skotträdda) hund.
Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka just hit igen, det finns många andra ställen att besöka. Men APNs samarbete med Animal Kingdom Foundation kommer att fortsätta, och jag kommer att få fortsatta uppdateringar om alla underbara fantastiska hundar här.
Jag avslutar med en bild på mig och Shadow, en av hundarna jag var med och räddade förra året. Att det tar så lång tid att skriva beror delvis på segt internet och delvis på att Shadow ALLTID vill vara så nära det går, helst ligga på mig och få kel på magen.
Tack för den här gången och på återseende!
Kramar från Lou
Sagan om Titch 2, Del 2 :-)
Tidigare skrev jag om Titch, en hund jag verkligen föl pladask för. Läs gärna om honom här:
http://apn.blogg.se/2009/november/sagan-om-titch-2-en-hund-med-tur.html
I förrgår kom han tillbaka med sin husse. Han hade fått mask och ville träffa farbror doktorn för lite avmaskning.
notera den fina västen som matte har sytt :-) Han gick inte med än en meter från husse, och hade kanske blivit lite rund om magen. Men oj vad han måde bra, en så älskad hund! Men sablans vad långhårig :D Jag kände inte igen honom! Men dom försäkrade mig att det var samma hund, men numera frisk och välnärd
http://apn.blogg.se/2009/november/sagan-om-titch-2-en-hund-med-tur.html
I förrgår kom han tillbaka med sin husse. Han hade fått mask och ville träffa farbror doktorn för lite avmaskning.
notera den fina västen som matte har sytt :-) Han gick inte med än en meter från husse, och hade kanske blivit lite rund om magen. Men oj vad han måde bra, en så älskad hund! Men sablans vad långhårig :D Jag kände inte igen honom! Men dom försäkrade mig att det var samma hund, men numera frisk och välnärd
Besök i byn Cananaoan i Magalan Pampanga
En gång per år så är jag snäll :-) Ja, kanske några gånger till, men en gång per år är jag snäll mot andra varelser än djur. I går var den gången, och jag går fortfarande runt och ler!
Aeterna är Filippinernas urinvånare, och detta var mitt tredje besök hos dem. Denna gång i en by som heter Cananaoan och den ligger i Magalan Pampanga. Tanken var att jag skulle till byn Kalangitan, men då jag fick veta att dessa behövde hjälpen mer var det inte så svårt val att ställa om.
Vi hyrde en Jeepney med en komplett galen chaufför. Bilen såg ut som om den sett sina bästa dagar någon gång på 70-talet och jag blev livrädd när jag såg den... Skulle den hålla? Den inte bara höll, den kickade skiten ur vår andra bil som var en modern Pickup med fyrhjulsdrift :-)
Mannen på bilden ovan är högste chefen på lantbruksuniversitetet som ligger i området. Han brukar själv försöka hjälpa byarna runt omkring och var mycket glad och tacksam för min hjälp. Hans namn är Honorio M. Soriano, JR och han har tidigare jobbat med SIDA, något han är intresserad av att göra återigen så jag har lovat att jag skall försöka förmedla kontakt.
Är det någon som har kontakter med Sida eller någon annan organisation som kan stötta med trädplantering, utbildning i hygien och sånt till fattiga byar men också mat och vatten-program? Snälla skrik till, han kämpar men har inte resurserna!
Tillbaka till resan. Alla Filippinska människor är rädda för solen! Man skall vara vit och kämpar för detta med alla tänkbara och otänkbara medel. Det gäller ALLA, inte bara en klick med fåfänga människor. Och dom tycker att jag är knäppskalle som gärna sitter i solen och hellre går i shorts och linne än långärmat och långbent. Dom lägger ner en förmögenhet på tvålar, cremer, deodoranter, ansiktsmasker etc. som innehåller Whitening, alltså blekmedel. Och dagar som dessa, när man inte kommer undan solen så skyddar man sig bäst man kan. På bilden är vår chefsveterinär Doc Roland.
Vägen går brant uppåt och än så länge så hänger vår fyrhjulsdrivna Pickupp med, men den får kämpa!
Här har klättringen börjat. Det är 40 grader varmt och går brant uppåt. Vi var på en ganska duktig höjd så luften var lite tunnare också.
Naturen runt om oss är magiskt vacker, så vacker att det inte stör mig att vi från och med nu måste gå. Jeepneys klarade helt galet nog att fortsätta en bit till, men inte allt för länge.
Så då var det till att tömma bilen och börja bära. Vi fick hjälp av männen i byn som kom och mötte oss, och det var tur. Vi promenerade inte mer än 2,5 km, men det kändes som över en mil!
Och efter det var det bara att börja bära och promenera.
Och inte bara måste man bära, man måste hålla koll på vart man sätter ner fossingarna också.
Till slut kom vi fram. Man kunde vrida ur min tröja och jag var nog lila i ansiktet och ungarna i byn var mycket nyfikna. Denna kille hade ramlat och slagit upp kinden, det var sytt av sköterska men först ett dygn efter att han föll. Jag försökte förklara för honom att det är coolt med ärr, han blev glad.
Den här killen var så förundrad över vad vi höll på med. Varför vi svettades och var mörkröda i ansiktet kanske :-)
Väl framme så gick vi in i kyrkan, alla ungar satte sig så långt fram det gick och många var lite skraja
Här är jag uppe med Doc som översätter, jag presenterar mig, säger att det är varmare än i Sverige och försöker berätta vad snö är. Kan säga att jag INTE lyckades. Som mjöl från himlen men det är kallt som i en frysbox. Dom har ingen TV, ingen radio och ingen el. Ovanligt pantat av mig att försöka förklara
Här är min hjältinna!! Denna fantastiska underbara kvinna är licensierad sjuksköterska, specialiserad på vård till byarna. Att ta med henne är det bästa beslutet vi fattat någonsin. hon var så kunnig, och så bra med ungarna. Alla fick förtroende på en gång! Hon träffade 60 (!) patienter som behövde vård och medicin och delade också ut vitaminer, vattenreningstabletter och vätskeersättning.
Denna lille kille var förkyld med ihållande hosta, och han var livrädd, men hon var så cool som hon var och hon var den enda av oss som fick komma nära. Hostmedicin, antibiotika för lungorna, paracetamol för febern och vätskeersättning och vitaminer för att påskynda tillfrisknandet.
Tidigare har jag disponerat utdelningen så att varje familj har fått en mängd mat, men denna gång ville jag att det skulle vara individuellt. Alla ungar fick alltså också en påse mat :-) Vi vill ju inte straffa ut dem som har många barn
I vissa fall var påsen större än ungarna, men dom fick sin egen matsäck och det var succé!
En liten flicka får sin matsäck av Lynson
De vuxna fick en lite större säck. Varje säck för vuxna innehöll 2,5kg ris, kaffe, torrmjölk, matkonserver med kött, korv, och någon skinka, nudlar, socker, mjöl, kex och lite annat smått och gått. Varje familj fick också en hink och vattenreningstabletter. I barnens påsar var det 2kg ris, kex, kakor, köttkonserver, chips och en massa torrmjölk
Återigen, min hjälte!
Sedan hade vi ytterligare 30kg godis, kakos, kex, chips och en massa julklappar. Men först ville vi leka lite!
ungarna var inte helt vana vid organiserade lekar och vi fick förklara de olika momenten en massa gånger, men efter ett tag trillade poletten ner :-)
Här är en godis-stafett där dom skulle tävla i lag och förflytta en mängd godis från en hink till en annan på kortast tid
Dom sprang som galningar!
Och alla hejade på. Flera mammor ropade Biyaya! Biyaya! Det betyder välsignelse. För det är en välsignelse att se barn leka och skratta så att dom kiknar
Denna lilla flicka var så blyg att hon inte vågade vara med, men hon fick självklart priser hon också!
Ett klassiskt klädsträck som spårade ur lite. Vartenda unge var naken :-) Alla vann och fick priser givetvis!
Killarna poserade för kameran!
Här har vi ett klassiskt godisregn
Efter det gick jag runt i byn och tittade på hur dom bodde. Husen jag har fotograferat är dom finare husen som låg nära kyrkan. De mindre fina husen låg i djungeln och dom var det lite svårt att ta sig till
Här bodde två familjer, 11 personer
Jag är så bortskämd som har mat, el, värme, AC, medicin om jag blir sjuk etc. Man blir väldigt ödmjk när man ser hur andra har det
Ödmjuk blir man också av utsikten... Helt galet vackert!
Här är gänget som hjälpte mig, utan dem hade inte detta varit möjligt!
Helt magisk dag! Om ni får möjligheten att göra en sådan här utflykt någon gång tycker jag att ni skall ta den!
Dagens kalas gick på ungefär 65000PHP vilket är drygt 10000SEK. Min insamling via facebook och bland vänner gav nästan 7000kr, resten delade jag och AKF på. Men det kan det vara värt, för över 100 personer kommer att kunna äta sig mätta en bit in på det nya året, ungarna fick julklappar och lekar och 60 sjuka vuxna och barn fick vård och medicin.
Det var en magisk dag, fylld av kärlek och jag längtar redan tills nästa år när jag får komma tillbaka! <3
Aeterna är Filippinernas urinvånare, och detta var mitt tredje besök hos dem. Denna gång i en by som heter Cananaoan och den ligger i Magalan Pampanga. Tanken var att jag skulle till byn Kalangitan, men då jag fick veta att dessa behövde hjälpen mer var det inte så svårt val att ställa om.
Vi hyrde en Jeepney med en komplett galen chaufför. Bilen såg ut som om den sett sina bästa dagar någon gång på 70-talet och jag blev livrädd när jag såg den... Skulle den hålla? Den inte bara höll, den kickade skiten ur vår andra bil som var en modern Pickup med fyrhjulsdrift :-)
Mannen på bilden ovan är högste chefen på lantbruksuniversitetet som ligger i området. Han brukar själv försöka hjälpa byarna runt omkring och var mycket glad och tacksam för min hjälp. Hans namn är Honorio M. Soriano, JR och han har tidigare jobbat med SIDA, något han är intresserad av att göra återigen så jag har lovat att jag skall försöka förmedla kontakt.
Är det någon som har kontakter med Sida eller någon annan organisation som kan stötta med trädplantering, utbildning i hygien och sånt till fattiga byar men också mat och vatten-program? Snälla skrik till, han kämpar men har inte resurserna!
Tillbaka till resan. Alla Filippinska människor är rädda för solen! Man skall vara vit och kämpar för detta med alla tänkbara och otänkbara medel. Det gäller ALLA, inte bara en klick med fåfänga människor. Och dom tycker att jag är knäppskalle som gärna sitter i solen och hellre går i shorts och linne än långärmat och långbent. Dom lägger ner en förmögenhet på tvålar, cremer, deodoranter, ansiktsmasker etc. som innehåller Whitening, alltså blekmedel. Och dagar som dessa, när man inte kommer undan solen så skyddar man sig bäst man kan. På bilden är vår chefsveterinär Doc Roland.
Vägen går brant uppåt och än så länge så hänger vår fyrhjulsdrivna Pickupp med, men den får kämpa!
Här har klättringen börjat. Det är 40 grader varmt och går brant uppåt. Vi var på en ganska duktig höjd så luften var lite tunnare också.
Naturen runt om oss är magiskt vacker, så vacker att det inte stör mig att vi från och med nu måste gå. Jeepneys klarade helt galet nog att fortsätta en bit till, men inte allt för länge.
Så då var det till att tömma bilen och börja bära. Vi fick hjälp av männen i byn som kom och mötte oss, och det var tur. Vi promenerade inte mer än 2,5 km, men det kändes som över en mil!
Och efter det var det bara att börja bära och promenera.
Och inte bara måste man bära, man måste hålla koll på vart man sätter ner fossingarna också.
Till slut kom vi fram. Man kunde vrida ur min tröja och jag var nog lila i ansiktet och ungarna i byn var mycket nyfikna. Denna kille hade ramlat och slagit upp kinden, det var sytt av sköterska men först ett dygn efter att han föll. Jag försökte förklara för honom att det är coolt med ärr, han blev glad.
Den här killen var så förundrad över vad vi höll på med. Varför vi svettades och var mörkröda i ansiktet kanske :-)
Väl framme så gick vi in i kyrkan, alla ungar satte sig så långt fram det gick och många var lite skraja
Här är jag uppe med Doc som översätter, jag presenterar mig, säger att det är varmare än i Sverige och försöker berätta vad snö är. Kan säga att jag INTE lyckades. Som mjöl från himlen men det är kallt som i en frysbox. Dom har ingen TV, ingen radio och ingen el. Ovanligt pantat av mig att försöka förklara
Här är min hjältinna!! Denna fantastiska underbara kvinna är licensierad sjuksköterska, specialiserad på vård till byarna. Att ta med henne är det bästa beslutet vi fattat någonsin. hon var så kunnig, och så bra med ungarna. Alla fick förtroende på en gång! Hon träffade 60 (!) patienter som behövde vård och medicin och delade också ut vitaminer, vattenreningstabletter och vätskeersättning.
Denna lille kille var förkyld med ihållande hosta, och han var livrädd, men hon var så cool som hon var och hon var den enda av oss som fick komma nära. Hostmedicin, antibiotika för lungorna, paracetamol för febern och vätskeersättning och vitaminer för att påskynda tillfrisknandet.
Tidigare har jag disponerat utdelningen så att varje familj har fått en mängd mat, men denna gång ville jag att det skulle vara individuellt. Alla ungar fick alltså också en påse mat :-) Vi vill ju inte straffa ut dem som har många barn
I vissa fall var påsen större än ungarna, men dom fick sin egen matsäck och det var succé!
En liten flicka får sin matsäck av Lynson
De vuxna fick en lite större säck. Varje säck för vuxna innehöll 2,5kg ris, kaffe, torrmjölk, matkonserver med kött, korv, och någon skinka, nudlar, socker, mjöl, kex och lite annat smått och gått. Varje familj fick också en hink och vattenreningstabletter. I barnens påsar var det 2kg ris, kex, kakor, köttkonserver, chips och en massa torrmjölk
Återigen, min hjälte!
Sedan hade vi ytterligare 30kg godis, kakos, kex, chips och en massa julklappar. Men först ville vi leka lite!
ungarna var inte helt vana vid organiserade lekar och vi fick förklara de olika momenten en massa gånger, men efter ett tag trillade poletten ner :-)
Här är en godis-stafett där dom skulle tävla i lag och förflytta en mängd godis från en hink till en annan på kortast tid
Dom sprang som galningar!
Och alla hejade på. Flera mammor ropade Biyaya! Biyaya! Det betyder välsignelse. För det är en välsignelse att se barn leka och skratta så att dom kiknar
Denna lilla flicka var så blyg att hon inte vågade vara med, men hon fick självklart priser hon också!
Ett klassiskt klädsträck som spårade ur lite. Vartenda unge var naken :-) Alla vann och fick priser givetvis!
Killarna poserade för kameran!
Här har vi ett klassiskt godisregn
Efter det gick jag runt i byn och tittade på hur dom bodde. Husen jag har fotograferat är dom finare husen som låg nära kyrkan. De mindre fina husen låg i djungeln och dom var det lite svårt att ta sig till
Här bodde två familjer, 11 personer
Jag är så bortskämd som har mat, el, värme, AC, medicin om jag blir sjuk etc. Man blir väldigt ödmjk när man ser hur andra har det
Ödmjuk blir man också av utsikten... Helt galet vackert!
Här är gänget som hjälpte mig, utan dem hade inte detta varit möjligt!
Helt magisk dag! Om ni får möjligheten att göra en sådan här utflykt någon gång tycker jag att ni skall ta den!
Dagens kalas gick på ungefär 65000PHP vilket är drygt 10000SEK. Min insamling via facebook och bland vänner gav nästan 7000kr, resten delade jag och AKF på. Men det kan det vara värt, för över 100 personer kommer att kunna äta sig mätta en bit in på det nya året, ungarna fick julklappar och lekar och 60 sjuka vuxna och barn fick vård och medicin.
Det var en magisk dag, fylld av kärlek och jag längtar redan tills nästa år när jag får komma tillbaka! <3
Barbariska "nöjen"
Här på Filippinerna har man många trevligheter för sig, men några av deras traditioner är så vedervärdiga att man saknar ord. Vad är det för fel på folk som ser tortyr som underhållning? Kan man skylla allt på avsaknad av empati, taskig barndom eller är det en kollektiv psykos?
Hundfighting är olaglig och sker bara i smyg, till skillnad från deras andra tre underhållningsföreställningar som hålls öppet och är i princip lagligt. Det är många poliser i publiken och hejjar på i alla fall.
Tuppfäktning är stort över hela Filippinerna och det är både pengar och ära på spel. Jag frågade under en av mina tidigare resor hur folk kunde ha smutsiga och magra hundar, katter, ungar och fruar; Men deras tupp får dyr mat, vitaminer, näring och ett eget litet hus att bo i på tomten? Då berättade dom om tuppfäktningens tradition. Självklart kommer man behandla tuppen som en gud, den kan inbringa både ära och pengar. Som om tupparna inte kunde skada varandra tillräckligt så får dom sporrar av metall så att det verkligen skall bli blodigt...
Dom har också kattfighting på schemat. Då surrar man fast ungefär som sporrar men gjorda av rakblad på kattens framben, sedan hetsar man katterna på varandra på en mycket begränsad yta så att dom inte kommer undan... Detta kommer jag inte att publicera bild på, det går inte helt enkelt.
Hästfighting är nästa nöje. Man tar två hingstar in på en arena, sedan släpper man in ett sto i högbrunst... Om det inte räcker så smäller man smällare, piskar och försöker allt för att hetsa upp hästarna tills dom verkligen blir aggressiva. Spelet är över när den förlorande hästen är död, ligger helt orörlig på marken eller om den flyr. Hästar som flyr eller förlorar för andra gången brukar vanligen slås ihjäl av åskådarna på stallplan och kokas soppa på.
Hundfighting är olaglig och sker bara i smyg, till skillnad från deras andra tre underhållningsföreställningar som hålls öppet och är i princip lagligt. Det är många poliser i publiken och hejjar på i alla fall.
Tuppfäktning är stort över hela Filippinerna och det är både pengar och ära på spel. Jag frågade under en av mina tidigare resor hur folk kunde ha smutsiga och magra hundar, katter, ungar och fruar; Men deras tupp får dyr mat, vitaminer, näring och ett eget litet hus att bo i på tomten? Då berättade dom om tuppfäktningens tradition. Självklart kommer man behandla tuppen som en gud, den kan inbringa både ära och pengar. Som om tupparna inte kunde skada varandra tillräckligt så får dom sporrar av metall så att det verkligen skall bli blodigt...
Dom har också kattfighting på schemat. Då surrar man fast ungefär som sporrar men gjorda av rakblad på kattens framben, sedan hetsar man katterna på varandra på en mycket begränsad yta så att dom inte kommer undan... Detta kommer jag inte att publicera bild på, det går inte helt enkelt.
Hästfighting är nästa nöje. Man tar två hingstar in på en arena, sedan släpper man in ett sto i högbrunst... Om det inte räcker så smäller man smällare, piskar och försöker allt för att hetsa upp hästarna tills dom verkligen blir aggressiva. Spelet är över när den förlorande hästen är död, ligger helt orörlig på marken eller om den flyr. Hästar som flyr eller förlorar för andra gången brukar vanligen slås ihjäl av åskådarna på stallplan och kokas soppa på.
Pickadoll
Henrik med flera har haft jätteroligt åt mitt uttryck pickadoll om människors handeldsvapen. Men vad skall jag kalla det då?
Bilden är på vår vakt på centret, han har precis provskjutit med vapnet och det ringer fortfarande i mina öron.
Pickadollen på bilden kostar 30.000php vilket är lite under 5000SEK. Vem som helst som anser sig behöva den i tjänsten får köpa vapen, men handläggningstiden är 2 veckor och då skall du gå på en kurs där man lär sig vapenhatering och säkerhet. Jag frågade hur lång kursen var, och det kunde variera, allt från en timme och upåt.
Vapenlagarna här är... ja, vad skall jag säga? Dom känns väldigt liberala.
Bilden är på vår vakt på centret, han har precis provskjutit med vapnet och det ringer fortfarande i mina öron.
Pickadollen på bilden kostar 30.000php vilket är lite under 5000SEK. Vem som helst som anser sig behöva den i tjänsten får köpa vapen, men handläggningstiden är 2 veckor och då skall du gå på en kurs där man lär sig vapenhatering och säkerhet. Jag frågade hur lång kursen var, och det kunde variera, allt från en timme och upåt.
Vapenlagarna här är... ja, vad skall jag säga? Dom känns väldigt liberala.
Råttgift
Som jag nämnde tidigare så har kennelhosta gått här på centret, men nu står vi inför en utmaning som är värre. Någon av våra grannar har lagt ut råttgift, och när råttorna är döende så blir dom törstiga, och eftersom vi alltid har vatten framme till hundarna så kommer dom hit, dör på centret, och tyvärr så är hundar inte så klyftiga varför som ibland äter de döende eller döda råttorna och blir allvarligt sjuka :-(
Just nu har vi tre fall av förgiftning med påföljd att hundarna blöder näsblod, hostar och spyr blod och får mycket dåligt allmäntillstånd. Dock har alla klarat sig än så länge med dropp, vitamin K och motgift... Men det är för att vi har upptäckt det snabbt nog.
Katterna bor nu i mitt rum och alla hundar med dåligt immunförsvar eller som är svaga av andra orsaker bor hemma hos Jass.
Tyvärr kan vi inte fråga runt vilken av grannarna det är, för vi vill inte ge dem idéer om hur dom skall göra om dom vill skada oss, så det är bara att härda ut, hålla koll på hundarna, plocka en massa döda råttor och hoppas att dom slutar mycket mycket snart.
Råttorna blir ganska vidriga efter bara någon timme när de ligger i 35 grader och sol... BLÄ!
Men än så länge, inga döda och de tre insjuknade är på bättringsvägen!
Kramar
Just nu har vi tre fall av förgiftning med påföljd att hundarna blöder näsblod, hostar och spyr blod och får mycket dåligt allmäntillstånd. Dock har alla klarat sig än så länge med dropp, vitamin K och motgift... Men det är för att vi har upptäckt det snabbt nog.
Katterna bor nu i mitt rum och alla hundar med dåligt immunförsvar eller som är svaga av andra orsaker bor hemma hos Jass.
Tyvärr kan vi inte fråga runt vilken av grannarna det är, för vi vill inte ge dem idéer om hur dom skall göra om dom vill skada oss, så det är bara att härda ut, hålla koll på hundarna, plocka en massa döda råttor och hoppas att dom slutar mycket mycket snart.
Råttorna blir ganska vidriga efter bara någon timme när de ligger i 35 grader och sol... BLÄ!
Men än så länge, inga döda och de tre insjuknade är på bättringsvägen!
Kramar
9 saker som gör att du vet att du befinner dig i Filippinerna:
- Veckans bästa inköp är en radio av märket Penasonic för 273php (44kr)
- Bästa låten på den radion är en Filippinsk version av Jason Mraz - I'm Yours
- Internet går så långsamt att det faktiskt går baklänges, (Dock utan snurrande brinnande döskallar)
- Frukosten består av en skål ris med grönsaker och soja (precis som alla andra måltider)
- Ingen fest är komplett utan en Videoki-maskin som ALLA måste sjunga på
- Det godaste vinet man kan få tag på är California red
- Det är praktiskt taget omöjligt att få tag på en kopp svart kaffe, allt kaffe är pulver 3in1 med mjölk och socker
- Det är fullt normalt att alla poliser, vakter och andra tjänstemän med uniform har weapon of choise, gärna så stor att den behöver hållas i två händer
- Det är fullt normalt att öppet muta alla tjänstemän om du vill ha något.
Och den sista punkten tänkte jag undersöka, jag skall se om jag kan ta ett Flippinskt körkort utan att faktiskt köra bil :-)
Som Kapten Haddock skulle ha sagt: #€&**=+#
Hej kära läsare.
Idag är det en frustrerad Lou som skriver. Dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig, tyvärr blir det ganska ofta så här på Filippinerna.
Upp tidigt som abbans, packa det sista och iväg för att möta upp lastbilen som varit och hämtat upp veterinärstudenterna som skulle hjälpa oss under dagen. Så spänd och glad!
Väl på plats i norra Tarlac började det med politik som alltid här. En massa tal av kommunala politiker, polismästaren, organisatören, stöttande organisationer etc. sedan bön och nationalsång... Det tog nästan två timmar vilket är lite jobbigt att lyssna på när man inte kan språket, men det var inte det som oroade mig, utan att det var så lite folk där... Utöver 10 (!) beväpnade vakter... Förra gången vi var ute möttes vi av över 100 personer när vi kom fram, och då var det ändå inte lika politiskt uppjagat. Och inte hade vi beväpnade vakter som stod och såg hårda ut heller... Inte så jättevälkomnande för folk som kanske aldrig träffat veterinärer förr kan jag känna.
Efter talen så skulle vi sätta igång,och då fick jag reda på varför det var extra mycket tal och extra lite folk. Delvis hade organisatören inte gjort sitt jobb i tid utan börjat informera först för några dagar sedan, och dom hade inte informerat om kastreringarna eller att vi också tar emot katter. Och dessutom hade stadens veterinär blivit helförbannad för att hon anser att vi knycker potentiella kunder och spridit dynga. Nämnas kan att hon aldrig har jobbat ideellt, aldrig erbjudit sig att vara med och jobba med oss i våra gratis-vaccinations-resor och att dom som kommer till oss oftast är dom som inte har råd med veterinär. Men så såg inte hon det...
Snopet och sorgligt och frustrerande. Vi hade väntat oss en rusning med hundratals vaccinationer och 50 kastrationer... Slutsumman blev 90 vaccinationer, 30 hälsoundersökningar med medicinska påföljder (mest vitaminer och avmaskning) och en endaste kastrering (Han hette Dave och var en utmärkt patient dock :-))
Men det finns ingen att rikta ilskan mot, och den leder inte till något gott utan planen är att bryta ihop och gå vidare. Vi har medicinerna kvar och skall lite raskt försöka mobilisera oss på nytt och åka ut igen, det blir nog i mellandagarna så att vi hinner planera och organisera och denna gång kommer VI på AKF och APN att sköta informationen och undvika att dra in för mycket politik.
Och 90 hundar är inte lite när det gäller vaccinationer, det är faktiskt ganska många.
Nedan är lite bilder på spektaklet!
Inbjudande beväpnade vakter
Kliniken håller på att byggas upp, trots allt är jag så stolt över APN för vad vi gär här nere!
Den mobila kliniken, allt som saknas är patienter!
En liten pojke med två valpar. MÅNGA av våra besökare idag var mycket unga. För unga för att bry sig om politik kanske?
Flera unga beökare! Ibland är det faktiskt skönt att det är just de unga som är framtiden!!
Ägaren till den här hunden förstod inte hur illa det faktsikt var... En 5 månaders staffe-valp som vi behandlade med avmaskning, vitaminer och en massa kunskap till matten. Med sig fick hon en påse med vitaminer, avmaskningsmedicin, näringslösning och hundmat. Jag bad henne komma förbi centret om en vecka för återkontroll, hon sa ja, men det kostar 50 pesos med bussen t/r så jag tror tyvärr inte det.
Här är en bild med chefen för hundfoderföretaget som donerade hundmaten och några veterinärstudenter. Bredvid mig står Jass, manager här på AKF center.
Här är vi några till från gänget, självklart med några av vakterna med :-) I mitten i vit piké står Doc Roland, vår fantastiska veterinär.
Här står jag superkoncentrerad (ser det ut som i alla fall) och kollar på dagens enda kastrering. Hunden hette Dave och det var ett mycket snabbt, lyckat och odramatiskt ingrepp
I morgon är en ny dag, en ny dag = nya tag!
Kramar
Idag är det en frustrerad Lou som skriver. Dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig, tyvärr blir det ganska ofta så här på Filippinerna.
Upp tidigt som abbans, packa det sista och iväg för att möta upp lastbilen som varit och hämtat upp veterinärstudenterna som skulle hjälpa oss under dagen. Så spänd och glad!
Väl på plats i norra Tarlac började det med politik som alltid här. En massa tal av kommunala politiker, polismästaren, organisatören, stöttande organisationer etc. sedan bön och nationalsång... Det tog nästan två timmar vilket är lite jobbigt att lyssna på när man inte kan språket, men det var inte det som oroade mig, utan att det var så lite folk där... Utöver 10 (!) beväpnade vakter... Förra gången vi var ute möttes vi av över 100 personer när vi kom fram, och då var det ändå inte lika politiskt uppjagat. Och inte hade vi beväpnade vakter som stod och såg hårda ut heller... Inte så jättevälkomnande för folk som kanske aldrig träffat veterinärer förr kan jag känna.
Efter talen så skulle vi sätta igång,och då fick jag reda på varför det var extra mycket tal och extra lite folk. Delvis hade organisatören inte gjort sitt jobb i tid utan börjat informera först för några dagar sedan, och dom hade inte informerat om kastreringarna eller att vi också tar emot katter. Och dessutom hade stadens veterinär blivit helförbannad för att hon anser att vi knycker potentiella kunder och spridit dynga. Nämnas kan att hon aldrig har jobbat ideellt, aldrig erbjudit sig att vara med och jobba med oss i våra gratis-vaccinations-resor och att dom som kommer till oss oftast är dom som inte har råd med veterinär. Men så såg inte hon det...
Snopet och sorgligt och frustrerande. Vi hade väntat oss en rusning med hundratals vaccinationer och 50 kastrationer... Slutsumman blev 90 vaccinationer, 30 hälsoundersökningar med medicinska påföljder (mest vitaminer och avmaskning) och en endaste kastrering (Han hette Dave och var en utmärkt patient dock :-))
Men det finns ingen att rikta ilskan mot, och den leder inte till något gott utan planen är att bryta ihop och gå vidare. Vi har medicinerna kvar och skall lite raskt försöka mobilisera oss på nytt och åka ut igen, det blir nog i mellandagarna så att vi hinner planera och organisera och denna gång kommer VI på AKF och APN att sköta informationen och undvika att dra in för mycket politik.
Och 90 hundar är inte lite när det gäller vaccinationer, det är faktiskt ganska många.
Nedan är lite bilder på spektaklet!
Inbjudande beväpnade vakter
Kliniken håller på att byggas upp, trots allt är jag så stolt över APN för vad vi gär här nere!
Den mobila kliniken, allt som saknas är patienter!
En liten pojke med två valpar. MÅNGA av våra besökare idag var mycket unga. För unga för att bry sig om politik kanske?
Flera unga beökare! Ibland är det faktiskt skönt att det är just de unga som är framtiden!!
Ägaren till den här hunden förstod inte hur illa det faktsikt var... En 5 månaders staffe-valp som vi behandlade med avmaskning, vitaminer och en massa kunskap till matten. Med sig fick hon en påse med vitaminer, avmaskningsmedicin, näringslösning och hundmat. Jag bad henne komma förbi centret om en vecka för återkontroll, hon sa ja, men det kostar 50 pesos med bussen t/r så jag tror tyvärr inte det.
Här är en bild med chefen för hundfoderföretaget som donerade hundmaten och några veterinärstudenter. Bredvid mig står Jass, manager här på AKF center.
Här är vi några till från gänget, självklart med några av vakterna med :-) I mitten i vit piké står Doc Roland, vår fantastiska veterinär.
Här står jag superkoncentrerad (ser det ut som i alla fall) och kollar på dagens enda kastrering. Hunden hette Dave och det var ett mycket snabbt, lyckat och odramatiskt ingrepp
I morgon är en ny dag, en ny dag = nya tag!
Kramar
Det händer grejer!! :-)
Hej!
I morgon lördag, klockan 05.00 lokal tid så kommer vi att ta vår stora lastbil, som är ombyggd till en mobil klinik och åka norrut. Vi kommer att vaccinera 300 hundar och kastrera 30 hundar och 20 katter. Kastreringarna är HELT sponsrade av Svenska pengar genom en grupp jag startade på FaceBook och genom att tjata på mina stackars vänner (och deras vänner etc.)!
Vi kommer också att erbjuda veterinärvård, hälsokontroller och utbildning till husdjursägare som inte har råd. Kan ni förstå? Jag grinar när jag tänker på det! MAGISKT!
Uppdatering kommer, men kanske inte i morgon då min arbetsdag ser ut att vara 05.00-20.00, så jag kommer nog vara så trött att ögonen går i kors.
Jag har ytterligare ett projekt här nere, insamlingen till byn Kalangitan. ( Läs mer om det här: http://www.facebook.com/inbox/readmessage.php?t=1181249292885&f=1&e=-12#/group.php?gid=172013247940 ) När jag kom hit fick jag strålande nyheter, och det är att en kyrka gått in och sponsrat den by jag tänkte sponsra, plus att dom klarade sig okej undan tyfonerna. Så jag har tagit mig friheten att säga ok till att sponsra en annan by istället:
Den heter Cananaoan och ligger i området Magalan Pampanga. Denna byn bebos precis som Kalangitan av Aeter, Filippinernas urinvånare, och dom har ingenting... Inte ens rent vatten. Så ungefär 1/3 kommer att gå till vattenreningstabletter och 2/3 till mat.
Dom drabbades också svårt av Tyfonen, så jag skulle önska att jag fick ihop mer pengar så att jag kunde hjälpa dem att bygga upp delar av byn igen... Men det får bli ett framtida projekt!
Jag fick frågan varför jag väljer att sponsra just Aeterna. Det är för att dom särbehandlas på ett fruktansvärt vedervärdigt sätt här. Ingen anställer dem, inga politiker eller organisationer stödjer dem och man vill helst inte ens berätta att dom finns. Att vara Aet betyder att du börjar på minus 20 i detta landet.
Eftersom jag åker till dem först 20e finns det fortfarande möjlighet att sponsra. För vartenda krona jag får in från nu går till vattenreningstabletter till barnfamiljerna!
Om ni vill sponsra hundarna går det självklart bra också, det finns ALLTID hundar som behöver vaccineras, kastreras etc. Men för att jag skall hinna få pengarna innan jag åker hem så behöver jag att ni sätter in det på Kalangitan-kontot och mailar mig vad ni vill att det skall gå till!
Självklart går det att sätta in på APN's konto och då kommer AKF, vår sammarbetspartner att förvalta pengarna.
Om ni har några som helst frågor eller funderingar, tveka inte att kontakta mig!
Kramar i massor från ett varmt Filippinerna!
En bild på en av mina "Sponsorfamiljer"
ps:
Hur gör man då för att donera pengar?
För att donera till hundarna, sätt in summan på Animal Protection Networks Bankgironr 5829-8373 eller Postgironr 262249-6. Märk insamlingen Filippinerna om du vill att det skall gå hit. Annars kommer det att fördelas på alla våra projekt. Inte en krona stannar i Sverige och ALLT kommer fram!!
För att donera till aeterna i byn Cananaoan in Magaln Pampanga, mat, skolavgifter och vaccinationer. Sätt in summan på SEB, Clearing: 5267 Kontonummer: 34 684 39. Märk insamlingen med ditt namn.
I morgon lördag, klockan 05.00 lokal tid så kommer vi att ta vår stora lastbil, som är ombyggd till en mobil klinik och åka norrut. Vi kommer att vaccinera 300 hundar och kastrera 30 hundar och 20 katter. Kastreringarna är HELT sponsrade av Svenska pengar genom en grupp jag startade på FaceBook och genom att tjata på mina stackars vänner (och deras vänner etc.)!
Vi kommer också att erbjuda veterinärvård, hälsokontroller och utbildning till husdjursägare som inte har råd. Kan ni förstå? Jag grinar när jag tänker på det! MAGISKT!
Uppdatering kommer, men kanske inte i morgon då min arbetsdag ser ut att vara 05.00-20.00, så jag kommer nog vara så trött att ögonen går i kors.
Jag har ytterligare ett projekt här nere, insamlingen till byn Kalangitan. ( Läs mer om det här: http://www.facebook.com/inbox/readmessage.php?t=1181249292885&f=1&e=-12#/group.php?gid=172013247940 ) När jag kom hit fick jag strålande nyheter, och det är att en kyrka gått in och sponsrat den by jag tänkte sponsra, plus att dom klarade sig okej undan tyfonerna. Så jag har tagit mig friheten att säga ok till att sponsra en annan by istället:
Den heter Cananaoan och ligger i området Magalan Pampanga. Denna byn bebos precis som Kalangitan av Aeter, Filippinernas urinvånare, och dom har ingenting... Inte ens rent vatten. Så ungefär 1/3 kommer att gå till vattenreningstabletter och 2/3 till mat.
Dom drabbades också svårt av Tyfonen, så jag skulle önska att jag fick ihop mer pengar så att jag kunde hjälpa dem att bygga upp delar av byn igen... Men det får bli ett framtida projekt!
Jag fick frågan varför jag väljer att sponsra just Aeterna. Det är för att dom särbehandlas på ett fruktansvärt vedervärdigt sätt här. Ingen anställer dem, inga politiker eller organisationer stödjer dem och man vill helst inte ens berätta att dom finns. Att vara Aet betyder att du börjar på minus 20 i detta landet.
Eftersom jag åker till dem först 20e finns det fortfarande möjlighet att sponsra. För vartenda krona jag får in från nu går till vattenreningstabletter till barnfamiljerna!
Om ni vill sponsra hundarna går det självklart bra också, det finns ALLTID hundar som behöver vaccineras, kastreras etc. Men för att jag skall hinna få pengarna innan jag åker hem så behöver jag att ni sätter in det på Kalangitan-kontot och mailar mig vad ni vill att det skall gå till!
Självklart går det att sätta in på APN's konto och då kommer AKF, vår sammarbetspartner att förvalta pengarna.
Om ni har några som helst frågor eller funderingar, tveka inte att kontakta mig!
Kramar i massor från ett varmt Filippinerna!
En bild på en av mina "Sponsorfamiljer"
ps:
Hur gör man då för att donera pengar?
För att donera till hundarna, sätt in summan på Animal Protection Networks Bankgironr 5829-8373 eller Postgironr 262249-6. Märk insamlingen Filippinerna om du vill att det skall gå hit. Annars kommer det att fördelas på alla våra projekt. Inte en krona stannar i Sverige och ALLT kommer fram!!
För att donera till aeterna i byn Cananaoan in Magaln Pampanga, mat, skolavgifter och vaccinationer. Sätt in summan på SEB, Clearing: 5267 Kontonummer: 34 684 39. Märk insamlingen med ditt namn.
En långsam uppdatering om livet på AKF
Att surfa på gprs är inte bra för nerverna, och inte för bloggandet heller! Men jag skall försöka komma in i den Filippinska lunken och ta mig tid och försöka att inte bli vansinnig :-)
För er som inte känner mig så kan jag berätta att jag vill att saker skall ske fort, snabbt och utan knussel. När det tar en kvart att logga in på en sida motsvarar det inte riktigt mina krav.
Jag befinner mig i alla fall på centret, alla mår bra även om dom nog tycker att jag är lite jobbig som har en massa idéer om hur man kan ändra saker, idéer som skapar mer jobb för personalen. :-) Men det tar jag inget extra för.
Att återse min kära Amin var underbart men tårdrypande. Han blev så glad att han höll på att hoppa ur skinnet, men har lite begränsade friheter då han inte har skött sig när jag varit borta. Han har på detta år bitit två kennelmates och startat några hundbråk. Det är inte lätt att ha en högrangig enmanshund på ett Rescue Center med så många hundar som det är här. Han skulle så gärna vilja ha en husse eller matte, men dom dom har hundar här på Filippinerna har sällan inhägnad trädgård, och lust att ta sig an en hund som bitit. Plus att AKF inte är så sugna på att adoptera bort honom till vem som helst eftersom han inte är "säker".
Men om någon känner någon som bor på Filippinerna som vill ha en fantastisk hund som av rätt människa är lätt att hantera med kloklippning, badning etc. så skrik till! Med hunden följer fri veterinärvård och mat resten av hans liv. Man behöver ha inhägnad tomt eftersom han inte gillar andra hundar på hans territorium och man bör ha en mjuk hand. Hans favotitsysselsättning är att busa, kela i soffan och vara nära och visa sin kärlek. Jag vet att det är en longshot, men värt ett försök!
Dagarna här börjar vid halv sju med frukost, sedan sätter man igång med städning av kennlarna och med att se över alla hundar så att ingen är sjuk eller skadad. Efter det en kaffe och sedan hoppar jag in i kliniken. Där tar vi hand om hundarna som inte mår så bra, har hudproblem, kennelhosta eller vad annars som kan hända. Hundarna som är så pass vilda att dom inte går att hantera vakna får besöka kliniken varannan eller vart tredje månad. Då får dom lugnande efter det obligatoriska badet, sedan tar vi tandsten, klipper klorna, gör rent öronen, och känner igenom hunden, lyssnar på lungor och hjärta etc. En rutinhälsokontroll med inslag av SPA helt enkelt :-)
Hundarna här får mat två gånger om dagen och har dagligen kontakt med människor eftersom vi är inne och matar, städar, lagar stängsel och bara sitter och snackar med dem, så de allra flesta blir lättare att hantera med tiden. Men hos några är skräcken för människor så djupt rotad att vi inte når fram. Det känns så sorgligt att människor har orsakat det.
Under tiden jag har skrivit detta har jag faktiskt lyckats ladda upp några bilder :-) Om man sparar dem i små storlekar och laddar upp dem ännu mindre så får faktiskt inte servern time-out. Så jag ber om ursäkt om bilderna har låg kvalitét, men här kommer några i alla fall :-)
På centret är man sparsamma och använder allting så länge det någonsin bara går. Bilden ovan är på en handduk som används på kliniken... Del av pengarna som jag har samlat in kommer att gå till lite utrustning till kliniken, bland annat handdukar.
Här är King, en av de första hundarna som hälsade mig och Milla när vi kom hit för tre år sedan, han kände igen mig direkt (och sover i min säng också i år:-)). Så vacker och klok hund!
Här är Doc Roland, Doc Sherryl och jag som opererar bort en klokapsel. Tack Cecilia för mina Scrubs! <3
Förra gången jag var här kom en liten griskulting som jag fick den stora äran att namnge. Han fick namnet Bacon och var så liten och söt och mjuk. Vi brukade ha honom på bordet när vi åt :-) Idag är Bacon inte riktigt lika liten längre! Helt galet! Bacon tror att han är hund bortsett från när han ser lera, då kör han ner trynet och är gris ut i fingerspetsarna... eller klövspetsarna kanske man säger? Hur som, detta är Filippinernas lyckligaste gris och en självklar invånare på centret. Han kommer ALDRIG att bli vad han heter!
För er som inte känner mig så kan jag berätta att jag vill att saker skall ske fort, snabbt och utan knussel. När det tar en kvart att logga in på en sida motsvarar det inte riktigt mina krav.
Jag befinner mig i alla fall på centret, alla mår bra även om dom nog tycker att jag är lite jobbig som har en massa idéer om hur man kan ändra saker, idéer som skapar mer jobb för personalen. :-) Men det tar jag inget extra för.
Att återse min kära Amin var underbart men tårdrypande. Han blev så glad att han höll på att hoppa ur skinnet, men har lite begränsade friheter då han inte har skött sig när jag varit borta. Han har på detta år bitit två kennelmates och startat några hundbråk. Det är inte lätt att ha en högrangig enmanshund på ett Rescue Center med så många hundar som det är här. Han skulle så gärna vilja ha en husse eller matte, men dom dom har hundar här på Filippinerna har sällan inhägnad trädgård, och lust att ta sig an en hund som bitit. Plus att AKF inte är så sugna på att adoptera bort honom till vem som helst eftersom han inte är "säker".
Men om någon känner någon som bor på Filippinerna som vill ha en fantastisk hund som av rätt människa är lätt att hantera med kloklippning, badning etc. så skrik till! Med hunden följer fri veterinärvård och mat resten av hans liv. Man behöver ha inhägnad tomt eftersom han inte gillar andra hundar på hans territorium och man bör ha en mjuk hand. Hans favotitsysselsättning är att busa, kela i soffan och vara nära och visa sin kärlek. Jag vet att det är en longshot, men värt ett försök!
Dagarna här börjar vid halv sju med frukost, sedan sätter man igång med städning av kennlarna och med att se över alla hundar så att ingen är sjuk eller skadad. Efter det en kaffe och sedan hoppar jag in i kliniken. Där tar vi hand om hundarna som inte mår så bra, har hudproblem, kennelhosta eller vad annars som kan hända. Hundarna som är så pass vilda att dom inte går att hantera vakna får besöka kliniken varannan eller vart tredje månad. Då får dom lugnande efter det obligatoriska badet, sedan tar vi tandsten, klipper klorna, gör rent öronen, och känner igenom hunden, lyssnar på lungor och hjärta etc. En rutinhälsokontroll med inslag av SPA helt enkelt :-)
Hundarna här får mat två gånger om dagen och har dagligen kontakt med människor eftersom vi är inne och matar, städar, lagar stängsel och bara sitter och snackar med dem, så de allra flesta blir lättare att hantera med tiden. Men hos några är skräcken för människor så djupt rotad att vi inte når fram. Det känns så sorgligt att människor har orsakat det.
Under tiden jag har skrivit detta har jag faktiskt lyckats ladda upp några bilder :-) Om man sparar dem i små storlekar och laddar upp dem ännu mindre så får faktiskt inte servern time-out. Så jag ber om ursäkt om bilderna har låg kvalitét, men här kommer några i alla fall :-)
På centret är man sparsamma och använder allting så länge det någonsin bara går. Bilden ovan är på en handduk som används på kliniken... Del av pengarna som jag har samlat in kommer att gå till lite utrustning till kliniken, bland annat handdukar.
Här är King, en av de första hundarna som hälsade mig och Milla när vi kom hit för tre år sedan, han kände igen mig direkt (och sover i min säng också i år:-)). Så vacker och klok hund!
Här är Doc Roland, Doc Sherryl och jag som opererar bort en klokapsel. Tack Cecilia för mina Scrubs! <3
Förra gången jag var här kom en liten griskulting som jag fick den stora äran att namnge. Han fick namnet Bacon och var så liten och söt och mjuk. Vi brukade ha honom på bordet när vi åt :-) Idag är Bacon inte riktigt lika liten längre! Helt galet! Bacon tror att han är hund bortsett från när han ser lera, då kör han ner trynet och är gris ut i fingerspetsarna... eller klövspetsarna kanske man säger? Hur som, detta är Filippinernas lyckligaste gris och en självklar invånare på centret. Han kommer ALDRIG att bli vad han heter!
Livstecken!
Hej!
Internetuppkopplingen har båda mina tidigare besök varit jättebra här på centret, men sedan tyfonerna som var här så fungerar det inte och dom har inte kunnat fixa det på de månader som gått tyvärr.
Så inte bara går det så långsamt att det nästan går baklänges, det stänger ner hela tiden varför bilder är mycket svåra att publicera, men jag skall göra ett försök i alla fall :-)
Här jobbar vi på! Dom har en fästinginvasion på centret på grund av att det efter regnen varit så blött så mycket tid går åt att spraya hundarna med fästingmedel och plocka bort de små krypen. Det låter värre än det är, jag tror att det är ungefär lika mycket som i Stockholms skärgård på somrarna.
Utöver det är det städning, ompyssling, badning och en himla massa kel som gäller.
Träffade Titch nya husse idag, han skall försöka komma förbi med honom i nästa vecka så att jag får träffa honom.
Star, Shaddow och Princessa som jag var med och räddade förra året kände igen mig direkt. Helt magiskt!!
Den 12 december kommer vi att bygga en mobil klinik och åka ut för att vaccinera och kastrera hundar och katter i byar, det kommer att bli en intensiv men spännande dag!
Skriver med och laddar upp bilder när jag kommit över ett fungerande nätverk... Under tiden som jag har skrivit detta har jag försökt logga in på bloggen ett tiotal gånger utan framgång... Mycket frustrerande!
Kramar från Lou och alla hundarna!
Internetuppkopplingen har båda mina tidigare besök varit jättebra här på centret, men sedan tyfonerna som var här så fungerar det inte och dom har inte kunnat fixa det på de månader som gått tyvärr.
Så inte bara går det så långsamt att det nästan går baklänges, det stänger ner hela tiden varför bilder är mycket svåra att publicera, men jag skall göra ett försök i alla fall :-)
Här jobbar vi på! Dom har en fästinginvasion på centret på grund av att det efter regnen varit så blött så mycket tid går åt att spraya hundarna med fästingmedel och plocka bort de små krypen. Det låter värre än det är, jag tror att det är ungefär lika mycket som i Stockholms skärgård på somrarna.
Utöver det är det städning, ompyssling, badning och en himla massa kel som gäller.
Träffade Titch nya husse idag, han skall försöka komma förbi med honom i nästa vecka så att jag får träffa honom.
Star, Shaddow och Princessa som jag var med och räddade förra året kände igen mig direkt. Helt magiskt!!
Den 12 december kommer vi att bygga en mobil klinik och åka ut för att vaccinera och kastrera hundar och katter i byar, det kommer att bli en intensiv men spännande dag!
Skriver med och laddar upp bilder när jag kommit över ett fungerande nätverk... Under tiden som jag har skrivit detta har jag försökt logga in på bloggen ett tiotal gånger utan framgång... Mycket frustrerande!
Kramar från Lou och alla hundarna!
På väg, ÄNTLIGEN!
Sitter på Arlanda och har checkat in. Jag tuggar på en torr ostmacka (för 59 kronor, skandalöst!).
Resan till Rescue center tar en stund: Först till London, där vänta 6 timmar och sedan på nytt plan till Hongkong där jag får vänta i fyra timmar för att sedan åka till Manila. Med lite tur kommer doc Roland och hämtar, men han har inte körkort så någon annan måste köra. Och då är det 3-5 timmar med bil upp till Tarlac. Om Doc Roland inte kan hämta så blir det taxi till stationen, buss upp till Tarlac, och där en Tricykle till CubCub.
Man är lite mör när man kommer fram, men allt jag kan tänka på är att jag skall få träffa min hund Amin och min katt Lilly som jag inte har sett på 11 månader!!!
Självklart skall det bli underbart att träffa alla mina fantastiska vänner och alla andra hundar också, men just Lilly och Amin är mina kärlekar där nere.
Förra gången jag åkte ner så var jag rädd att Amin inte skulle känna igen mig efter ett år, men när jag gick förbi hand Kennel och ropade på honom så skrek han rätt ut, kom framspringande och flög på mig och slickade mig i ansiktet och vägrade släppa mig ur synfältet på två dagar. Varför detta är speciellt är för att han är en ganska aggressiv hund som inte är överdrivet förtjust i folk :-)
Amin kommer på grund av detta aldrig att bli aktuell för adoption, men mitt mål denna resa är att hitta någon åt min vackra katt Lilly. Men det är såååå svårt.
På Filippinerna finns det inte innekatter, alla är alltid utekatter som visst får komma in om dom vill, men man har dem inte bakom stängda dörrar. Men Lilly råkade illa ut innan hon kom till centret, någon hade ryckt ut alla hennes klor, så det var bara blodiga, variga rester kvar. En katt utan klor klarar sig inte ute, så jag måste hitta ett innehem till henne. Jakten fortsätter!
Bilden är tagen när Lilly första gången träffade Bacon, en gris som Doc Roland räddade från en marknad där han låg smutsig, hungrig, törstig och väntade på ett öde värre än döden. Hon tyckte att han var lite speciell i början, men sedan blev dom bra polare :-)
Nej, dags att börja dra sig mot gaten.
Hörs snart! /Lou
Resan till Rescue center tar en stund: Först till London, där vänta 6 timmar och sedan på nytt plan till Hongkong där jag får vänta i fyra timmar för att sedan åka till Manila. Med lite tur kommer doc Roland och hämtar, men han har inte körkort så någon annan måste köra. Och då är det 3-5 timmar med bil upp till Tarlac. Om Doc Roland inte kan hämta så blir det taxi till stationen, buss upp till Tarlac, och där en Tricykle till CubCub.
Man är lite mör när man kommer fram, men allt jag kan tänka på är att jag skall få träffa min hund Amin och min katt Lilly som jag inte har sett på 11 månader!!!
Självklart skall det bli underbart att träffa alla mina fantastiska vänner och alla andra hundar också, men just Lilly och Amin är mina kärlekar där nere.
Förra gången jag åkte ner så var jag rädd att Amin inte skulle känna igen mig efter ett år, men när jag gick förbi hand Kennel och ropade på honom så skrek han rätt ut, kom framspringande och flög på mig och slickade mig i ansiktet och vägrade släppa mig ur synfältet på två dagar. Varför detta är speciellt är för att han är en ganska aggressiv hund som inte är överdrivet förtjust i folk :-)
Amin kommer på grund av detta aldrig att bli aktuell för adoption, men mitt mål denna resa är att hitta någon åt min vackra katt Lilly. Men det är såååå svårt.
På Filippinerna finns det inte innekatter, alla är alltid utekatter som visst får komma in om dom vill, men man har dem inte bakom stängda dörrar. Men Lilly råkade illa ut innan hon kom till centret, någon hade ryckt ut alla hennes klor, så det var bara blodiga, variga rester kvar. En katt utan klor klarar sig inte ute, så jag måste hitta ett innehem till henne. Jakten fortsätter!
Bilden är tagen när Lilly första gången träffade Bacon, en gris som Doc Roland räddade från en marknad där han låg smutsig, hungrig, törstig och väntade på ett öde värre än döden. Hon tyckte att han var lite speciell i början, men sedan blev dom bra polare :-)
Nej, dags att börja dra sig mot gaten.
Hörs snart! /Lou
