Animal Protection Network

Vad säger man? En ny genomförd operation gjord av AKF tillsammans med polis på Filippinerna. Vilka hjältar! Man kanske kan säga att dom kom i grevens tid eller kalla det tur i oturen, att de bara hann rädda 13 av de 70 hundarna. Vissa av de överlevande är så illa däran att läget fortfarande är kritiskt.

 Tänk er...att ligga hopknycklad, fastbunden i en liten liten bur, tillsammans med likasinnade. Förmodligen är ni fler i buren och i bilen än vad man kan ana med blotta ögat. Du kan inte röra dig, men det gör knappt något längre efter så lång tid. Skönare så. Din kropp är ändå bortdomnad. Men du känner ditt ansikte och därmed den rostiga plåtburken som är fäst runt din nos som liksom gräver sig inåt. Du tänker inte längre på hur du hamnade där, hur länge du har varit här eller vart du ska utan det enda du tänker på nu är hur törstig du är. Låt gå om det är pissljummet och smutsigt. Bara en droppe vatten...tungan är så torr där den hänger utanför munnen. Du kan inte dra in den för den rostiga plåtburken hindrar dina käkar från att öppnas. Inte förrän bilen stannar och bakdörrarna öppnas inser du att det var lik som du delade bur med. Döda. Det förklarar den konstlade tystnaden och den outhärdliga stanken. Frågan lyder: Är du glad att du lever? Kommer du kunna leva ett normalt liv?

Varje gång man får en sådan här nyhet om beslagtagningar blir man förståss fantastiskt glad för att det finns människor som räddar liv och dom förtjänar all cred de kan få, plus lite till för det är många som faktiskt inte vet om att de finns eller bara inte reflekterar över det. Och man önskar de överlevande, i detta fall hundar, ett så lyckligt och normalt liv som möjligt. Tänk er själva att repa sig efter något sådant här! Samtidigt kommer nyheten som ett skott i ryggen, ett spjut i hjärtat, kalla det vad ni vill, för den ständiga påminnelsen om all ondo kan göra en ledsen och nedstämd. Den kan påverka ens vardag. Bilderna brukar sitta fastklistrade på näthinnan ett tag sen går sorgen över och sporrar mig istället. Förstärker min vilja.

För att svara på min egna hypotetiska fråga innan så tror jag att hundarna är glada att de lever. Efter att själv ha varit på Filippinerna och besökt AKFs center kan jag garantera en livsglädje hos de flesta av dem. Alla har fortfarande men, psykiska som fysiska (tydliga ärr i ansiktena och på kropparna) av händelserna, hos vissa ligger de lite längre fram än hos andra bara. För vissa tar det lite längre tid men de flesta kan leva ett normalt liv trots omständigheterna. Trots att de har sett sjuka, brutala saker hända med andra hundar och trots att de själva blivit så ohumant behandlade av människor är det rätt fantastiskt att de ändå kan återfå tilliten till människan. Jag hade inte klandrat dom för att känna annorlunda. Så vad säger man? Det måste väl ändå styrka lite av det faktum att hunden är människans bästa vän?

/Jenny Jonesjö

Filippinerna

Tarlac - ytterligare ett fall av missförhållande av djur, två stycken illegala hund- kötts handlare arresterades och 70 hundar, som skulle slaktas, blev räddade i Santiago.

Endast 13 av de räddade hundarna överlevde den svåra pärsen av kramper de fått i de provisoriska burarna.

The Animal Kingdom Foundation Inc, en djurrättsgrupp, rapporterade omedelbart händelsen.

De Guzman, berättar att hundarna hittades i en van på väg mot Baguio City. Han berättar vidare att hundarna var placerade i burar av trä.

Hans män gick fram till bilen för att göra en rutinkoll. Paret i bilen saknade tillstånd att transportera djur.

De beslagtagna djuren överlämnades till Animal Kingdom Foundation Rescue Center.  De Guzman berättar att vissa av hundarna var mycket sjuka, somliga döende och att de alla var uttorkade och törstiga.

De misstänkta förövarna togs in polisstationen och dömdes för att det brutit lagen mot djurs välfärd.

Under tiden berättade chefen för AKFI i en intervju att endast 13 av de 70 hundarna som beslagtagits överlevt. En av hundarna som dog var gravid.

Vidare berättar hon att de hundar som överlevt nu gick igenom en massiv behandling och veterinärerna på AKFI tror inte att hundarna har liten chans att överleva.

Slutligen berättar hon att de hundar som klarar sig igenom behandlingen och får tillbaka sina krafter ska adopteras bort, vissa av hundarna har blivit kidnappade och deras ägare kan komma att kräva tillbaka dem.

Just nu är det sammanlagt 290 hundar som bor på härbärget.

Regeringen, inklusive de aktörer som stadgar lagar får fortsatt kritik från djurrättsgrupper för att de ignorerar en världsomspännande vädjan till Filippinerna att sluta med hundhandeln.

Klockan var 10 på kvällen när jag först kom till AKF:s center, vilket ligger en bra bit norr om Manilla på Filippinerna, närmare bestämt utanför staden Tarlac.

Jag hade svårt att urskilja antalet hundar i sorlet av allas skällande, men såg morgonen därpå att det var närmare 300. 300 hundar alla i olika åldrar, färger, raser och storlekar. 300 lyckligt lottade hundar som med hjälp av polis och AKF:s personal lyckats undkomma det grymma ode som väntade dem.
 
Min första dag på centret bestod till en början av en rundvandring. Pa centret ar det sällan helt tyst och nar man går mellan inhägnaderna sa kan man inte undgå att känna sig...ja, utskälld.
Hundarna är indelade i olika inhägnader där de har utrymme att springa fritt men även tak över huvudet. Antalen i "hagarna" varierar beroende på hur de fungerar ihop. Man skiljer de hundar som är klara for adoption i en inhägnad. De som visar tillstymmelse till att mobbas försöker man skilja så gott det går. Man skiljer också unghundarna i en hage. Det finns också en karantän där de hundar som bär på någon smittsam sjukdom lever, och som därför inte kan blandas med de andra och heller inte adopteras bort. Dessa hundar kommer förmodligen att spendera resten av sina liv där. Bland de anställda finns två veterinärer som kastrerar och steriliserar alla hundarna och behandlar dem for olika sjukdomar osv.

När jag gick runt där bland hundarna kunde jag inte undgå att se ärren i deras ansikten. Den grymma behandlingen blev plötsligt så påtaglig och det syntes i ögonen på vissa av dem. Vid en snabb titt ser det ut som ett gäng glada hundar som alla viftar på svansen, som vilka hundar som helst, dock med helt andra upplevelser i baggaget än t ex våra husdjur där hemma. Tittar man närmre kan man se just de spåren och några är fortfarande traumatiserade och väldigt skygga för människor och kanske kräver lite extra omtanke.

Inne på kontoret sitter bilder uppsatta från olika beslagtagningar där AKF:s personal med hjälp av polis lyckats omhänderta hundar vars öde var att hamna på tallriken. En av "researcherna", Greg, visar och berättar hur en sk raid går till. Jag får se bilder som visar hur fruktansvarda transporterna är. Vilket fruktansvärt lidande man orsakar dem for att sedan på ett fruktansvärt vis ta livet av dem. En bild visar en hund med frambenen bakbundna på ryggen, vilket är en mycket plågsam ställning för ett djur som går på alla fyra, och hur man satt plåtburkar eller snaror runt nosen. Det är de ärren man kan se idag och inser hur hårt de måste suttit för att lämna sådana tydliga märken. Slutligen pressar man in dem i burar utan varesig and- eller rörelseutrymme. Vissa hundar klarar inte alltid transporten utan dör av kvävning under resan. Greg tar upp ett papper ur fickan och presenterar det som sin "bibel". Det är alla registreringsnumrera till bilarna som dom tillsammans med polisen håller utkik efter och numrena blir fler och fler då plåtarna ständigt byts ut. Kommer den jakten någonsin ta slut?

 
Handeln med hundar och hundkött är olagligt på Filippinerna men då när jag var där, dvs. i december, var straffet en skrattretande liten summa och knappast avskräckande. Förbrytarna var tvungna att bota endast 1500p-2000peso per tillslag, oavsett hur många hundar de hade. Det gjorde att förbrytarna i princip var fria att gå och göra om samma sak igen. Man väntade dock på att en ny lag skulle tillträda i början av 2008 med betydligt hårdare straff. Böter på 5000peso per hund kunde bli möjlig och risk på fängelse i 1-4 ar. Nu vet jag inte riktigt hur allt har artat sig men förhoppningsvis kommer en hårdare lag hjälpa till att minska den illegala handeln i framtiden.
Under min första dag fick jag också nöjet att följa ett Tv-team som kommit for att göra ett reportage om AKF och deras verksamhet och för att uppmärksamma allmänheten på att dom finns och vad dom gör. Jag började såklart obehindrat prata med reportern som ställde frågor och insåg inte förrän kameran flyttats ett antal gånger att det faktiskt var en filmad intervju. typiskt:)
Efter en lång och händelserik första dag somnade jag in till kören av 300 hundar.
 
Under mina resterande dagar på centret fick jag vara med under operationer så som kastreringar eller behandlingar av större sår. Jag var med under det dagliga arbetet med hundarna dvs. rastning och badning bland annat. Jag hann även med lite obligatorisk karaoke. Jag var ju trots allt på Filippinerna! Jag kände mig allmänt som en del i "familjen" och den härliga gemenskapen som råder.
 
Här på centret gör man ett enormt jobb och trots 300 hundar kan det verka ganska stillsamt, om man bortser från allt skallande emellanåt. Det är en lugn och avslappnad miljö i en by utanför staden.

Längst bort inom centrets ramar finns en liten kyrkogård. Där begravs hundar som avlidit på centret eller hundar som man helt enkelt inte hunnit rädda. Dit brukade jag gå med hundarna jag rastade och bara stanna till en stund och skänka dem en extra tanke och ge en extra klapp till hunden jag satt med. Man förundras verkligen över vilket jobb AKF gör! Det var fint att se solen gå ner över de forna mangoplantagerna som idag är fulla av hundar. Ju mer dagarna gick desto mer vande de sig vid min närvaro och jag blev inte längre utskälld när jag gick mellan hagarna.

När jag satt i bilen på väg mot flygplatsen, efter att ha lämnat AKF:s center saknade jag redan mina nya vänner, och tänkte att vilken förmån att ha fått bidra till att hjälpa dessa arma djur, om än bara för en kort tid. Jag tänkte också att, efter ha åkt runt i olika länder i Asien, hur många fler sådana här center skulle det inte behövas? Hur många människor måste inte fås att engagera sig?

/Jenny Jonesjö, som har besökt AKF i Filippinerna