Animal Protection Network

Klockan var 10 på kvällen när jag först kom till AKF:s center, vilket ligger en bra bit norr om Manilla på Filippinerna, närmare bestämt utanför staden Tarlac.

Jag hade svårt att urskilja antalet hundar i sorlet av allas skällande, men såg morgonen därpå att det var närmare 300. 300 hundar alla i olika åldrar, färger, raser och storlekar. 300 lyckligt lottade hundar som med hjälp av polis och AKF:s personal lyckats undkomma det grymma ode som väntade dem.
 
Min första dag på centret bestod till en början av en rundvandring. Pa centret ar det sällan helt tyst och nar man går mellan inhägnaderna sa kan man inte undgå att känna sig...ja, utskälld.
Hundarna är indelade i olika inhägnader där de har utrymme att springa fritt men även tak över huvudet. Antalen i "hagarna" varierar beroende på hur de fungerar ihop. Man skiljer de hundar som är klara for adoption i en inhägnad. De som visar tillstymmelse till att mobbas försöker man skilja så gott det går. Man skiljer också unghundarna i en hage. Det finns också en karantän där de hundar som bär på någon smittsam sjukdom lever, och som därför inte kan blandas med de andra och heller inte adopteras bort. Dessa hundar kommer förmodligen att spendera resten av sina liv där. Bland de anställda finns två veterinärer som kastrerar och steriliserar alla hundarna och behandlar dem for olika sjukdomar osv.

När jag gick runt där bland hundarna kunde jag inte undgå att se ärren i deras ansikten. Den grymma behandlingen blev plötsligt så påtaglig och det syntes i ögonen på vissa av dem. Vid en snabb titt ser det ut som ett gäng glada hundar som alla viftar på svansen, som vilka hundar som helst, dock med helt andra upplevelser i baggaget än t ex våra husdjur där hemma. Tittar man närmre kan man se just de spåren och några är fortfarande traumatiserade och väldigt skygga för människor och kanske kräver lite extra omtanke.

Inne på kontoret sitter bilder uppsatta från olika beslagtagningar där AKF:s personal med hjälp av polis lyckats omhänderta hundar vars öde var att hamna på tallriken. En av "researcherna", Greg, visar och berättar hur en sk raid går till. Jag får se bilder som visar hur fruktansvarda transporterna är. Vilket fruktansvärt lidande man orsakar dem for att sedan på ett fruktansvärt vis ta livet av dem. En bild visar en hund med frambenen bakbundna på ryggen, vilket är en mycket plågsam ställning för ett djur som går på alla fyra, och hur man satt plåtburkar eller snaror runt nosen. Det är de ärren man kan se idag och inser hur hårt de måste suttit för att lämna sådana tydliga märken. Slutligen pressar man in dem i burar utan varesig and- eller rörelseutrymme. Vissa hundar klarar inte alltid transporten utan dör av kvävning under resan. Greg tar upp ett papper ur fickan och presenterar det som sin "bibel". Det är alla registreringsnumrera till bilarna som dom tillsammans med polisen håller utkik efter och numrena blir fler och fler då plåtarna ständigt byts ut. Kommer den jakten någonsin ta slut?

 
Handeln med hundar och hundkött är olagligt på Filippinerna men då när jag var där, dvs. i december, var straffet en skrattretande liten summa och knappast avskräckande. Förbrytarna var tvungna att bota endast 1500p-2000peso per tillslag, oavsett hur många hundar de hade. Det gjorde att förbrytarna i princip var fria att gå och göra om samma sak igen. Man väntade dock på att en ny lag skulle tillträda i början av 2008 med betydligt hårdare straff. Böter på 5000peso per hund kunde bli möjlig och risk på fängelse i 1-4 ar. Nu vet jag inte riktigt hur allt har artat sig men förhoppningsvis kommer en hårdare lag hjälpa till att minska den illegala handeln i framtiden.
Under min första dag fick jag också nöjet att följa ett Tv-team som kommit for att göra ett reportage om AKF och deras verksamhet och för att uppmärksamma allmänheten på att dom finns och vad dom gör. Jag började såklart obehindrat prata med reportern som ställde frågor och insåg inte förrän kameran flyttats ett antal gånger att det faktiskt var en filmad intervju. typiskt:)
Efter en lång och händelserik första dag somnade jag in till kören av 300 hundar.
 
Under mina resterande dagar på centret fick jag vara med under operationer så som kastreringar eller behandlingar av större sår. Jag var med under det dagliga arbetet med hundarna dvs. rastning och badning bland annat. Jag hann även med lite obligatorisk karaoke. Jag var ju trots allt på Filippinerna! Jag kände mig allmänt som en del i "familjen" och den härliga gemenskapen som råder.
 
Här på centret gör man ett enormt jobb och trots 300 hundar kan det verka ganska stillsamt, om man bortser från allt skallande emellanåt. Det är en lugn och avslappnad miljö i en by utanför staden.

Längst bort inom centrets ramar finns en liten kyrkogård. Där begravs hundar som avlidit på centret eller hundar som man helt enkelt inte hunnit rädda. Dit brukade jag gå med hundarna jag rastade och bara stanna till en stund och skänka dem en extra tanke och ge en extra klapp till hunden jag satt med. Man förundras verkligen över vilket jobb AKF gör! Det var fint att se solen gå ner över de forna mangoplantagerna som idag är fulla av hundar. Ju mer dagarna gick desto mer vande de sig vid min närvaro och jag blev inte längre utskälld när jag gick mellan hagarna.

När jag satt i bilen på väg mot flygplatsen, efter att ha lämnat AKF:s center saknade jag redan mina nya vänner, och tänkte att vilken förmån att ha fått bidra till att hjälpa dessa arma djur, om än bara för en kort tid. Jag tänkte också att, efter ha åkt runt i olika länder i Asien, hur många fler sådana här center skulle det inte behövas? Hur många människor måste inte fås att engagera sig?

/Jenny Jonesjö, som har besökt AKF i Filippinerna