Vad säger man?


Vad säger man? En ny genomförd operation gjord av AKF tillsammans med polis på Filippinerna. Vilka hjältar! Man kanske kan säga att dom kom i grevens tid eller kalla det tur i oturen, att de bara hann rädda 13 av de 70 hundarna. Vissa av de överlevande är så illa däran att läget fortfarande är kritiskt.

 Tänk er...att ligga hopknycklad, fastbunden i en liten liten bur, tillsammans med likasinnade. Förmodligen är ni fler i buren och i bilen än vad man kan ana med blotta ögat. Du kan inte röra dig, men det gör knappt något längre efter så lång tid. Skönare så. Din kropp är ändå bortdomnad. Men du känner ditt ansikte och därmed den rostiga plåtburken som är fäst runt din nos som liksom gräver sig inåt. Du tänker inte längre på hur du hamnade där, hur länge du har varit här eller vart du ska utan det enda du tänker på nu är hur törstig du är. Låt gå om det är pissljummet och smutsigt. Bara en droppe vatten...tungan är så torr där den hänger utanför munnen. Du kan inte dra in den för den rostiga plåtburken hindrar dina käkar från att öppnas. Inte förrän bilen stannar och bakdörrarna öppnas inser du att det var lik som du delade bur med. Döda. Det förklarar den konstlade tystnaden och den outhärdliga stanken. Frågan lyder: Är du glad att du lever? Kommer du kunna leva ett normalt liv?


Varje gång man får en sådan här nyhet om beslagtagningar blir man förståss fantastiskt glad för att det finns människor som räddar liv och dom förtjänar all cred de kan få, plus lite till för det är många som faktiskt inte vet om att de finns eller bara inte reflekterar över det. Och man önskar de överlevande, i detta fall hundar, ett så lyckligt och normalt liv som möjligt. Tänk er själva att repa sig efter något sådant här! Samtidigt kommer nyheten som ett skott i ryggen, ett spjut i hjärtat, kalla det vad ni vill, för den ständiga påminnelsen om all ondo kan göra en ledsen och nedstämd. Den kan påverka ens vardag. Bilderna brukar sitta fastklistrade på näthinnan ett tag sen går sorgen över och sporrar mig istället. Förstärker min vilja.


För att svara på min egna hypotetiska fråga innan så tror jag att hundarna är glada att de lever. Efter att själv ha varit på Filippinerna och besökt AKFs center kan jag garantera en livsglädje hos de flesta av dem. Alla har fortfarande men, psykiska som fysiska (tydliga ärr i ansiktena och på kropparna) av händelserna, hos vissa ligger de lite längre fram än hos andra bara. För vissa tar det lite längre tid men de flesta kan leva ett normalt liv trots omständigheterna. Trots att de har sett sjuka, brutala saker hända med andra hundar och trots att de själva blivit så ohumant behandlade av människor är det rätt fantastiskt att de ändå kan återfå tilliten till människan. Jag hade inte klandrat dom för att känna annorlunda. Så vad säger man? Det måste väl ändå styrka lite av det faktum att hunden är människans bästa vän?


/Jenny Jonesjö


Transport beslagtagen med hundar påväg till slakt!

Filippinerna


Tarlac - ytterligare ett fall av missförhållande av djur, två stycken illegala hund- kötts handlare arresterades och 70 hundar, som skulle slaktas, blev räddade i Santiago.


Endast 13 av de räddade hundarna överlevde den svåra pärsen av kramper de fått i de provisoriska burarna.

The Animal Kingdom Foundation Inc, en djurrättsgrupp, rapporterade omedelbart händelsen.


De Guzman, berättar att hundarna hittades i en van på väg mot Baguio City. Han berättar vidare att hundarna var placerade i burar av trä.

Hans män gick fram till bilen för att göra en rutinkoll. Paret i bilen saknade tillstånd att transportera djur.


De beslagtagna djuren överlämnades till Animal Kingdom Foundation Rescue Center.  De Guzman berättar att vissa av hundarna var mycket sjuka, somliga döende och att de alla var uttorkade och törstiga.


De misstänkta förövarna togs in polisstationen och dömdes för att det brutit lagen mot djurs välfärd.

Under tiden berättade chefen för AKFI i en intervju att endast 13 av de 70 hundarna som beslagtagits överlevt. En av hundarna som dog var gravid.


Vidare berättar hon att de hundar som överlevt nu gick igenom en massiv behandling och veterinärerna på AKFI tror inte att hundarna har liten chans att överleva.


Slutligen berättar hon att de hundar som klarar sig igenom behandlingen och får tillbaka sina krafter ska adopteras bort, vissa av hundarna har blivit kidnappade och deras ägare kan komma att kräva tillbaka dem.


Just nu är det sammanlagt 290 hundar som bor på härbärget.


Regeringen, inklusive de aktörer som stadgar lagar får fortsatt kritik från djurrättsgrupper för att de ignorerar en världsomspännande vädjan till Filippinerna att sluta med hundhandeln.










Bilder från Jenny Jonesjös besök på AKF i Filippinerna

Läs nedan om svenska Jennys spännande besök på Animal Kingdom Foundation, APNs samarbetspartners. /Anna Almberg, ordförande, APN


image99
Centret AKF

image100
Hundarna


image101
Den lilla kyrkogården
image102
Sterilisering

om ända hundarna kunde kasta sten tillbaka....

Klockan var 10 på kvällen när jag först kom till AKF:s center, vilket ligger en bra bit norr om Manilla på Filippinerna, närmare bestämt utanför staden Tarlac.

Jag hade svårt att urskilja antalet hundar i sorlet av allas skällande, men såg morgonen därpå att det var närmare 300. 300 hundar alla i olika åldrar, färger, raser och storlekar. 300 lyckligt lottade hundar som med hjälp av polis och AKF:s personal lyckats undkomma det grymma ode som väntade dem.
 
Min första dag på centret bestod till en början av en rundvandring. Pa centret ar det sällan helt tyst och nar man går mellan inhägnaderna sa kan man inte undgå att känna sig...ja, utskälld.
Hundarna är indelade i olika inhägnader där de har utrymme att springa fritt men även tak över huvudet. Antalen i "hagarna" varierar beroende på hur de fungerar ihop. Man skiljer de hundar som är klara for adoption i en inhägnad. De som visar tillstymmelse till att mobbas försöker man skilja så gott det går. Man skiljer också unghundarna i en hage. Det finns också en karantän där de hundar som bär på någon smittsam sjukdom lever, och som därför inte kan blandas med de andra och heller inte adopteras bort. Dessa hundar kommer förmodligen att spendera resten av sina liv där. Bland de anställda finns två veterinärer som kastrerar och steriliserar alla hundarna och behandlar dem for olika sjukdomar osv.


När jag gick runt där bland hundarna kunde jag inte undgå att se ärren i deras ansikten. Den grymma behandlingen blev plötsligt så påtaglig och det syntes i ögonen på vissa av dem. Vid en snabb titt ser det ut som ett gäng glada hundar som alla viftar på svansen, som vilka hundar som helst, dock med helt andra upplevelser i baggaget än t ex våra husdjur där hemma. Tittar man närmre kan man se just de spåren och några är fortfarande traumatiserade och väldigt skygga för människor och kanske kräver lite extra omtanke.

Inne på kontoret sitter bilder uppsatta från olika beslagtagningar där AKF:s personal med hjälp av polis lyckats omhänderta hundar vars öde var att hamna på tallriken. En av "researcherna", Greg, visar och berättar hur en sk raid går till. Jag får se bilder som visar hur fruktansvarda transporterna är. Vilket fruktansvärt lidande man orsakar dem for att sedan på ett fruktansvärt vis ta livet av dem. En bild visar en hund med frambenen bakbundna på ryggen, vilket är en mycket plågsam ställning för ett djur som går på alla fyra, och hur man satt plåtburkar eller snaror runt nosen. Det är de ärren man kan se idag och inser hur hårt de måste suttit för att lämna sådana tydliga märken. Slutligen pressar man in dem i burar utan varesig and- eller rörelseutrymme. Vissa hundar klarar inte alltid transporten utan dör av kvävning under resan. Greg tar upp ett papper ur fickan och presenterar det som sin "bibel". Det är alla registreringsnumrera till bilarna som dom tillsammans med polisen håller utkik efter och numrena blir fler och fler då plåtarna ständigt byts ut. Kommer den jakten någonsin ta slut?

 
Handeln med hundar och hundkött är olagligt på Filippinerna men då när jag var där, dvs. i december, var straffet en skrattretande liten summa och knappast avskräckande. Förbrytarna var tvungna att bota endast 1500p-2000peso per tillslag, oavsett hur många hundar de hade. Det gjorde att förbrytarna i princip var fria att gå och göra om samma sak igen. Man väntade dock på att en ny lag skulle tillträda i början av 2008 med betydligt hårdare straff. Böter på 5000peso per hund kunde bli möjlig och risk på fängelse i 1-4 ar. Nu vet jag inte riktigt hur allt har artat sig men förhoppningsvis kommer en hårdare lag hjälpa till att minska den illegala handeln i framtiden.
Under min första dag fick jag också nöjet att följa ett Tv-team som kommit for att göra ett reportage om AKF och deras verksamhet och för att uppmärksamma allmänheten på att dom finns och vad dom gör. Jag började såklart obehindrat prata med reportern som ställde frågor och insåg inte förrän kameran flyttats ett antal gånger att det faktiskt var en filmad intervju. typiskt:)
Efter en lång och händelserik första dag somnade jag in till kören av 300 hundar.
 
Under mina resterande dagar på centret fick jag vara med under operationer så som kastreringar eller behandlingar av större sår. Jag var med under det dagliga arbetet med hundarna dvs. rastning och badning bland annat. Jag hann även med lite obligatorisk karaoke. Jag var ju trots allt på Filippinerna! Jag kände mig allmänt som en del i "familjen" och den härliga gemenskapen som råder.
 
Här på centret gör man ett enormt jobb och trots 300 hundar kan det verka ganska stillsamt, om man bortser från allt skallande emellanåt. Det är en lugn och avslappnad miljö i en by utanför staden.

Längst bort inom centrets ramar finns en liten kyrkogård. Där begravs hundar som avlidit på centret eller hundar som man helt enkelt inte hunnit rädda. Dit brukade jag gå med hundarna jag rastade och bara stanna till en stund och skänka dem en extra tanke och ge en extra klapp till hunden jag satt med. Man förundras verkligen över vilket jobb AKF gör! Det var fint att se solen gå ner över de forna mangoplantagerna som idag är fulla av hundar. Ju mer dagarna gick desto mer vande de sig vid min närvaro och jag blev inte längre utskälld när jag gick mellan hagarna.


När jag satt i bilen på väg mot flygplatsen, efter att ha lämnat AKF:s center saknade jag redan mina nya vänner, och tänkte att vilken förmån att ha fått bidra till att hjälpa dessa arma djur, om än bara för en kort tid. Jag tänkte också att, efter ha åkt runt i olika länder i Asien, hur många fler sådana här center skulle det inte behövas? Hur många människor måste inte fås att engagera sig?

/Jenny Jonesjö, som har besökt AKF i Filippinerna


Mer reflektioner från Jennys resa i Asien

Här kommer lite fler reflektioner om katterna och hundarna i Asien från Jenny som rest runt en längre tid under 2007 och 2008. Det är jätteintressant att läsa om hennes upplevelse i de olika länderna tycker jag. /Anna Almberg, APN


ASIEN I ALLMÄNHET

Att vara katt, hund eller ett djur i allmänhet i Asien är ingen lätt uppgift. Man märker verkligen skillnaderna på oss västerlänningar och asiater när det gäller synen på djur och jag har sett de mest fruktansvärda saker på min resa. Jag vet också att det förekommer än hemskare saker bakom stängda dörrar, på bakgårdar eller "in public", fast som ingen egentligen ser eller bryr sig om, och den tanken skrämmer mig. Men vad är det då som gör denna skillnad? Fattigdom? Tillgång? Att det faktiskt finns ett stort antal herrelösa hundar och katter som utgör ett stort problem i många av de asiatiska länderna, men det kan väl aldrig rättfärdiga en i många fall så grym behandling?

Under första halvan av min resa var jag övertygad om att hundarnas situation, av det jag hade sett, var värst på Filippinerna. Då hade jag varit runt i Kina och ett antal länder i Sydostasien.


KINA

I Kina såg jag inget direkt obehagligt, där mörkas allt och gatorna är katt- och hundfria. Alla vet vi ju hur det går till när man "rensar" gatorna, speciellt inför OS, och hur fruktansvärt det är, som tur var slapp jag se det. Det var tydligen ok att ha en hund som husdjur om den inte är större än 35cm, annars "beslagtog" dom hundarna och allt det hemska som det innebär. Jag undvek såklart också alla restauranger som serverade hundkött, vilket faktiskt är rätt så många, och vad säger det om Kina?

Alla asiatiska länder präglas ju av mer eller mindre fattigdom vilket naturligtvis också drabbar djuren. Så benrangel till hundar är ju inte ovanligt att se och kanske något man bara måste acceptera och inse att man inte kan köpa mat till alla, även om det lockar. 


FILIPPINERNA

Men på Filippinerna kändes det värst. Här sprang hundarna överallt och ingen tycktes vilja veta av någon. I städerna är det illa. Här springer dom mitt i gatorna och där är det ingen som väjer för en hund inte. Tuta och kör! Det kanske inte alltid är någon som medvetet gör dem illa, men ingen bryr sig heller. Dom är helt enkelt för många. Under min vistelse på Filippinerna så hakade jag upp mig på den här problematiken och tyckte det var jobbigt att se alla skadade, påkörda hundar. Trebenta, smala och såriga. Överallt fanns dom och jag insåg väl att det inte fanns någon lösning. Jag kunde acceptera att herrelösa hundar var en följd av fattigdom, och dom blir bara fler och fler just för att ingen har råd eller ens tanke på att kastrera dom. Jag förstår också att, har man inte mat på sitt egna bord har man inte mat i hundskålen. Men att sikta, köra på och sen lämna (nöje? Samhällstjänst? ), eller att misshandla, tortera, binda och knyckla ihop som ett felskrivet pappersark och tränga ihop med likasinnade på väg, lång väg till en säker död ( som mat? Anses potenshöjande? ), det förstår jag inte. Sen skylla på fattigdomen. Det är en jävla skillnad på att inte ha råd och inte ha ett hjärta, för ett hjärta har väl alla råd med?


VIETNAM

Jag hörde mig för b la i Vietnam om hundarnas situation och fick berättat för mig att många har hundar som husdjur och värnar om sina egna. Precis som vi. Men samtidigt kan man gå till marknaden och köpa en hundvalp, levande eller död, och laga till en "god" maträtt samtidigt som man med gott samvete sitter och klappar sin egen hund. Eller gå på resturang och beställa in en rätt med hundkött. Hundkött är tydligen vanligast i norra Vietnam men även i andra delar. När jag var i Ho Chi Minh city såg jag två gånger hur en man på en cykel hade hela pakethållaren lastad med burar. I burarna trängdes små hundvalpar säkert inte gamla nog att skiljas från sina mödrar. Svansar och ben stack ut för att skapa så mycket plats som möjligt för de små kropparna. Förmodligen var dom på väg till någon marknad eller till något slakteri. Som sagt är många husdjur men lika många ses som mat. En dag åkte vi cykelriksha och vi körde förbi ett tiotal hundvalpar på gatan och vår chaufför säger " food, food, you want to try?". Det gör mig så arg. Det värsta är att många turister, just från västvärlden gynnar denna "verksamhet" genom att åka till dessa länder och av nyfikenhet prova på hur t ex hundkött smakar. Jag träffade många på min resa som hade gjort just det, för att dom ville veta hur det smakade. Vem vill smaka på sin bästa vän? För är inte hunden människans bästa vän? Så vi är också en bidragande faktor till att detta fortlöper, så det säger ju egentligen lika mycket om oss i västvärlden?


INDIEN

När jag trodde att jag hade sett det mesta så flög jag till Indien. Indien är ett land med väldiga klasskillnader. De flesta är väldigt väldigt fattiga med här finns också vissa av världens rikaste människor. På min första dag i New Dehli hann jag stöta på mycket. Döda katter på gatorna, liggandes bland soporna som vilka gamla avfall som helst med stim av flugor över och under och i. Trebenta hundar som stapplade fram, den ena smalare än den andra. Och sen korna. Dessa indiska heliga kor. Hur heliga de än må vara så är det inte alltid att dom mår så bra. Var många skadade kor i städerna. I Indien hörde jag aldrig något om att man skulle äta hund någon stans, men kanske förekommer det där också. Varför hundarna for så illa här hade nog mycket med fattigdomen att göra. Att man helt enkelt inte har varken råd eller lust att ge hundarna mat. Den största religionen som praktiseras i Indien är hinduism, där också en stor del är vegetarianer. Man strävar efter god karma som kommer utav goda gärningar. Även att inte alla är lika troende så tycker jag att man blir förvånad att djur behandlas så illa som dom faktiskt gör i ett land med en religion som hinduismen. Det var många gånger jag såg hundar bli sparkade på, och det var många gånger jag själv brusade upp när jag såg något sådant, utav ren reflex. Dom tänker helt enkelt inte som oss utan låter bara dom vara, med mat eller utan. Hundar är många gånger problem, ohyra. Det var särskilt ett tillfälle som satt sig i minnet. Jag var på en jättevacker plats i staden Jaisalmer med mina vänner och snubblar nästan över 4 hundvalpar. Man ser revbenen så tydligt att man nästan tror att det är ett skelett som ligger där. Jag trodde att en av dem var död, men det var precis att hon andades där hon låg i den stekheta solen. Alla var fruktansvärt uttorkade så jag försökte ge dom lite vatten vilket var populärt, utom för den ena stackarn. Hon reste sig upp och vinglade iväg i ett sicksack-spår. Det var knappt att hon kunde gå. Jag hade svårt att lämna dom i det skicket men insåg att jag inte kunde sitta där tills det blev mörkt. På vägen tillbaka ser jag valp nummer 5, alldeles stilla mitt i gångvägen, stilla.

Jag satte mig ner för att se om han levde och det var knappt. Jag började argumentera med en man vid ett stånd precis bredvid, som förmodligen träffat dessa valpar varje dag, och försöker få honom att förstå att han måste ge dom mat, vatten, livet tillbaka. Han bara skrattade och sa "no, no, no food, no food". Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag började att storgråta inför den där mannen för han förstod inte och ville inte förstå utan bara var där och såg dom där hundarna brytas ner. Jag insåg att jag var tvungen att lämna denna lilla varelse åt sitt öde, han hade kanske 2 timmar kvar att leva, om han ens levde när jag gick, och att lämna honom där var bland det mest fruktansvärda jag varit med om.


Jag inser och insåg redan på min resa att världen många gånger är en väldigt ledsam plats. Att man inte kan förändra världen, i alla fall inte själv. Men tänk om alla bara gjorde lite, hur mycket bättre situationen trots allt kunde bli. Det finns för många där ute som blundar och lever i sin trygga bubbla medan det finns så mycket varje människa kan bidra med, eller bara något. Jag vet inte, man blir nästan lite knäpp om man tänker för mycket. Jag beundrar i varje fall alla ideella organisationer som verkligen gör något. Som ser något nytt och drömmer om förändring och faktiskt försöker förändra. Kanske är jag också en drömmare. Jag kan komma på mig själv när jag sitter i en buss någonstans i världen, på väg någonstans, att jag plötsligt är i en annan värld. En värld som är som man vill ha den, men som inte finns. För världen är inte god. Det är en värld med mycket snack och lite verkstad. Men vad vore världen utan alla oss drömmare? Det kanske ibland krävs lite orealistiskt tänkande för en strävan framåt och det kanske är vi som kan förändra, för det är trots allt vi som har drömmarna och visionerna!


//Jenny




det här var valp nummer 5 i Indien


image90


Och valp nummer fyra i Indien:
image91

                           






En liten tik i kambodja. Hon hade 3 valpar, men ingen mjölk.

image92


En hund utanför ett köpcenter i Cebu, Filippinerna. Denna stackarn var bland det värsta jag sett. Bara ben och sårig på hela kroppen. Ingen brydde sig om den utan bara schasade bort henne. Denna hund sitter fortfarande kvar djupt i hjärtat och jag önskar att hennes lidande blev kort. Om jag ändå hade kunnat tagit med henne hem.....
image93


Reflektioner från en av APNs medlemmar som reser i Kina

Fick detta mail av Jenny, en av våra medlemmar som just nu reser runt i Kina. Jag håller med Jenny. Vilken värld är det som vi lever i egentligen? /Anna Almberg, ordförande, APN


hej anna!
 
nu ar det jag igen som skriver:)
 
jag ar fortfarande ute och reser men ar hemma om en vecka sa det ar sa harligt! Jag kolla lite pa er hemsida och sadar och laste om "helvetet" i kina och peking infor os och sa blir jag sadar upprord igen och tankte bara bifoga en berattelse som nagra kompisar fick erfara nar dom var just i peking, tankte om det var nagot att ha?
 
-------------------

Ett gang svenskar satt pa en resturang i Peking. Denna resturang var kand for sina "dogdumplings", som tydligen var en vanlig frukostratt. Svenskarna noterade att det fanns hundkott pa menyn men ignonerade det och bestallde in andra ratter. Efter ett tag rusar en som jobbade pa resturangen ut, med sig hade han en "stav" med en snara, en sadan som kan anvandas vid hantering av hundar. Svenskarna var helt overens om att det var ett skamt amnat till dem, "vasterlanningarna", men insag snart att sa inte var fallet. Inslapandes kommer mannen med en hund i snaran. Hunden dras in i koket, vilket man kan se in i utifran resturangen dar svenskarna sitter. Fler man fran resturangen ansluter sig och samlas i en ring runt hunden som numera ligger i en tillknyten sack, och borjar sedan stampa pa det hjalplosa knytet. Dom stampar och sparkar alltsa ihjal denna hund tills det bara ar ett livlost stycke kvar som ligger och flyter i en pol med blod. Och allt gor dom helt oppet framfor ett gang vasterlanningar.Utan att skammas. Utan att se nagot fel. Helt utan hjarta. En av svenskarna fick lov och rusa ut for at spy pa gatan. 
 
Svenskarna fick senare berattat for sig att dom tydligen hade ca 10 hundar som dom dagligen matade utanfor resturangen, sa dom skulle halla sig i narheten. Nar det var dags och dom hade fatt en bestallning plockade dom helt enkelt in en av dem och tog livet av den pa detta brutala vis, i koket pa en resturang i en stad i ett land som inte har den minsta tanke eller moral som gor nagot for att skydda djuren. Varfor all denna brutalitet? Vad ar det for varld vi lever i?
--------------------------------------------
 
 
ha det sa gott!! mina reflektioner fran filippinerna kommer nagon gang efter pask!!
 
vanligen,
 
jenny

Innehållsrik dag!

Idag har varit en mycket innehållsrik dag, så vi väljer att skriva om den i flera avsnitt.

Unghundarnas hägn
Unghundarna som trängdes i ett alldeles för litet hägn flyttade vi idag till ett större. Det blev en rätt stor operation då vi fick "möblera om" bland grupperna för att få ett ledigt hägn, sedan lagades staket för att undvika rymningar och efter det så kunde dom flytta in. Att se Dave, gruppens mobbingoffer, springa varv på varv på varv i ren glädje var oslagbart! Lyckad aktion!

Kastrering
Dagens operation handlar också om lilla Dave som blev bortadopterad när han var valp men som nu lämnats tillbaka med lite stresseksem. Eftersom han var så ung så hann inte AKF kastrera honom utan det gjordes nu. Vi fick vara med och observera hela operationen vilket var fantastiskt intressant. Veterinärerna Dr. Roland och Dr. Ellen har gjort cirka 400 kastreringar så de kan sin sak. Dave mår bra och ligger på uppvak nu.

Valparna
När unghundarna flyttat så blev deras hägn ledigt och vi tog tillfället i akt att få bygga ett riktigt valphägn. Enormt mycket jobb med att kratta ur den gamla sunkiga jorden, skura hela hägnet med desinfektionsmedel, sedan hämta skottkärra på skottkärra med ny sand. Efter det fick fantasin flöda och dom fick lite träd, leksaker, aktiveringsdäck att klättra i med mera. Att se den kompletta glädjen hos tre stycken fyra månaders valpar är värt att ha ont i ryggen ett par dagar :-)

Film och briefing
Suzanne, den operativa chefen här på AKF kom idag och hade en mycket jobbig men intressant genomgång. Vi fick se nyhetsinslag som gått bådde på Filippinsk tv och ett inslag som BBC flygit in och gjort. Bilderna vi såg var så vedervärdiga, och trots att vi vet vilka hemskheter människan är i stånd till så är det ändå smärtsamt och chockerande. Det positiva i det hela är att AKF verkligen gör skillnad, och eftersom vi är deras samarbetspartner så kan vi känna stolthet i det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och det görs verkligen här!

Fattigdom
Vi gick utanför områder med tre av hundarna för att få en välbehövd promenad och veterinären Dr. Ellen erbjöd sig att visa oss den lokala marknaden. Väl utanför AKF's trygga murar möttes vi av ännu en chock. Fattigdomen och missären var som ett slag i ansiktet. Vi är verkligen i ett fattigt land och fattigdom gör människor desperata. Djuren vi såg var i usel kondition, utom stridstupparna som var välgödda och redo att tjäna in familjens levebröd. Smutsiga valpar som gnyr, hundar i korta kedjor, barn med trasiga kläder och tom blick... Man har så svårt att ta in. Vi, Lou och Milla fattade personligen ett beslut att göra vad vi kan, och personalen här kommer att hjälpa oss med att handla och överlämna mat och förnödenheter till dem som har det sämst. Vi återkommer om detta senare.

Lous väska!
För att avsluta detta inlägg med en positiv historia så kan vi berätta att Lous väska kom hit ikväll! WOHOOOOOOOOOOO!!! Så detta inlägg skrivs iklädd mina egna byxor, med min egen deo under armarna. LYCKA! Övrig kuriosa är att Lou har bränt sig på ryggen efter allt grävande och Lilly åt upp våran Gecko.

Puss och kram, saknar er alla! Från Lou & Milla

image10
Hägn på båda sidor, vägen till trädgården
image21
Busvovvar i hägn

image12
Dave med eksem

image13
Lou tittar på operation

image19
Valparnas förra hem

image14
Gräva och kratta för att röja upp efter unghundarna

image15
Grävt, spolat, skurat och nu snart ny sand utkrattat

image16
En bur med mycket aktivering för valpar

image17
Nyfiken valp hittar en liten djungel

image20
Valp upptäcker att det är en utmaning att nå de roliga leksakerna :-)

Framme vid Rescue center, väska fortfarande på vift

Nu är vi framme vid Rescue center. Vi fattade beslut om att det ändå inte var så viktigt med väskan och troligen kommer den i morgon så det är bara att härda ut. Efter en mycket intressant intervju med Charles, grundaren av AKF, så körde Charles och Jazz oss den drygt två timmar långa bilturen hit. Filippinernas trafik är väldigt spännande, och då är det ändå söndag så den är enligt utsago bara en bråkdel av hur den brukar se ut. *gulp*

Väl här så är det omöjligt att förklara känslan. Alla hundar här har bra hull, fina rena tänder, bus i ögonen som vilka hundar som helst, men ärren visar vad dom har varit med om, och när det kommer över en så kommer tårarna. Ärren sitter både på kroppar efter slag, nosar efter burkar och rep samt i själ efter obeskrivlig misshandel. Vissa, till exempel King som försöker få uppmärksamheten när vi skriver i detta nu, är fantastiskt tillgiven och är Rescue Centrets ständiga medlare som går runt och lugnar alla andra hundarna. Medan andra är svårt traumatiserade och skygga.

Personalen är underbar! Så ödmjuka, trevliga, fnissiga och gästvänliga! Vi har Mama-Julie som lagar mat, tvättar kläder och ser efter oss kommer att göra oss så bortskämda! Veterinärerna är så bra med hundarna och har utmanat oss på Karaoke. Inte en chans under 1.0 i promille svarade vi :-) Dom har en no-drinking-policy på centret, (lyckligtvis!) så vi klarar oss nog!

Tröttheten just nu är väldigt påtaglig, hon är snart 13.00 i Sverige, och 20.00 här. Vi sov inte mer än fyra timmar natten till idag, och innan dess spenderades 1,5 dygn på flygplan och flygplatser så vi tror att vi kommer sova gott i natt trots ljudet nästan 300 hundar.

Och just det, första räddningen blev en katt som nu har flyttat in i vår lägenhet. Det är en liten Garfield, en flicka som någon har gjort något med klorna på så hälften är borta och resten växer kors och tvärs. Henne sövde vi (se bild) och gjorde rent sår, och nu äter hon antibiotika och bor hos oss. Hon är groggy efter narkosen och mjauar non-stop. Vi börjar fundera på om det verkligen var så bra att låta henne bo här :-)

I morgon börjar jobbet på allvar och vi kommer att få städa, gå ut med hundar, duscha hundar, eventuellt vara med på en operation och sedan gå ut med fler hundar :-) Det finns att göra! Mama-Julie gör frukost till klockan sju så det blir ingen sovmorgon!

Nu, duscha, sova och sedan så skall Lou fortsätta knycka kläder av Milla och be en liten bön till FlygplatsGuden att min väska kommer utan problem i morgon!

Saknar er alla!

Puss från Lou & Milla

image9
Valp i Manila
image2
Risfält vi åkte förbi på väg upp till Rescue center
image3
En Vulkan som hade utbrott senast -99 och täckte landskapet i aska
image5
Katten Garfield innan narkosen helt släppt.
image6
Mama-Julie har dukat för middag
image8
Här är de fantastiska veterinärerna som jobbar sex dagar i veckan med att ta hand om nästan 300 hundar.

RSS 2.0