Ett restaurangbesök vi sent kommer att glömma...
Detta kapitel som skall skrivas nu har visat sig vara det svåraste att skriva. Upplevelsen är ännu ej helt bearbetad och när vi tänker tillbaka på den så känns den som en märklig dröm. Vi skall ändå försöka förklara.
Efter att vi varit på köttmarknaden och set hunden bli uppstyckad, känt lukten som mest påminde om en varböld, och efter det handlat delar av en liten hund och begravt den trodde vi inte att det skulle kunna bli värre. Vi hade fel! Nu skulle vi få se fenomenet på vedervärdigt nära håll och Brando tog med oss på det värsta uppdraget någonsin.
Brando lämnade oss ett tag och gick iväg och fixade lite grejer. Han är en fixare som har sådana sociala färdigheter att han kan prata med precis vem som helst och vinna deras förtroende. Vi möttes nere på stan och han tog med oss på en lokal restaurang. Återigen uppmanades vi att hålla oss lugna och att inte råka avslöja oss. Vi lovade att göra vårt bästa.
Vi satte oss ner, beställde kaffe och te och menyerna kom fram. Där på menyn, helt öppet och synligt stod deras två paradrätter. Aso, som betyder hund. Bland det mest macho man kan äta som filippinsk man är hundhuvud och Brando hade pratat med två män som var särskilt förtjusta i just denna "delikatess".
Brando hade pratat med de två männen, förklarat att vi var studenter från Stockholms universitet och att vi studerade det sociala livet på Filippinerna med matkultur som en punkt och att vi var mycket nyfikna på deras inhemska delikatesser. Skulle vi kunna få ställa lite frågor och kanske ta en bild mot att vi, som tack för deras öppenhet och generositet betalade för deras mat?
Vi fick ett positivt svar och Lou gick över, presenterade sig och satte sig ner för att konversera med männen. Milla tvekade en sekund innan hon fattade mod och satte sig bredvid. Skräcken att råka kräkas över bordet eller för den delen flyga på dessa vidriga män och ge dem en rak höger trängdes undan och vi förlitade oss på våra brillianta skådespelartalanger. Dramaten nästa!
Vi pratade vitt och brett om hur kul det var att besöka Filippinerna och Milla hoppades vid gud att dem inte skulle fråga vad hon studerade på Stockholms universitet, för den lilla detaljen hade vi missat att besluta innan. Så kommer tallriken in och här fick vi bita oss i kinderna för att kunna hålla maskerna.
På ett uppläggningsfat kommer det in ett huvud från en liten hund. Hunden var troligen i samma storlek som Millas hund Jimmy eller Lous hund Alma och tänderna var vita och helt intakta. Antingen var detta en väldigt ung hund eller en hund som levt ett gott liv utan tandsten. Lukten var så påträngande och den påminner inte om kött utan återigen så luktar det ruttet och fränt.
Vi fortsatte att skratta och konversera och ställa frågor om jobbsituation, familjesituation, hur man bor och andra frågor om Filippinerna. Hundens hjärna serverades på en liten tallrik bredvid den blandade männen med chilifrukter innan dom sög i sig. Sedan bröt de huvudet mitt itu och gnagde och skrattade och svarade på våra frågor.
Detta hade varit en pälsklädd vän med viftande svans och själsliga ögon, nu var det en illegal delikatess som dom ansåg sig vara berättigade att äta. Varför frågade vi? Jo, för att när man äter hund, och då speciellt huvudet, så känner man att man blir macho, man känner värmen som sprider sig i kroppen och att hundens kraft går över till människan. Man blev mer potent och mer man genom att äta hund, och därför ansåg männen att det var en festmåltid. Värmen och känslan hänger kvar längre än om man äter "vanligt" kött och det ser de som ett bevis på att det fungerar. Att detta beror på att människokroppen inte lyckas spjälka hundkött och att det är därför den ligger kvar länge i magen är inte något som de tänkt på.
Vi fortsatte med vårt skådespel och kände oss mer och mer som om vi var material för Hollywood eller Dramaten, men det fick Lou bekräftat efter att det kanske inte var så lysande som vi trodde. Under denna situation så vände sig nämligen en av männen till Brando och frågade på Filippino hur det kom sig att jag var så glad, nyfiken och trevlig, men att jag hade tårar i ögonen hela tiden? Brando svarade att det var för att jag blev så tagen av deras passionerade sätt att prata om den filippinska maten. Dom accepterade svaret.
Vi fick fota lite, och i smyg så filmade vi även. Något som inte Milla, Brando eller någon av de andra fick reda på förrän efter utan som kom som en insider-idé från en Lou med ett oväntat överskott av djärvhet. Den filmen är bland det vidrigaste vi har sett? När dom var klara och vi färdiga att kräkas efter att dom flertalet gånger försökt få oss att smaka i alla fall lite så betalade vi och lämnade restaurangen. Jag tror inte att någon av oss fattat vad vi sett riktigt, och det kanske är lika bra.
Även denna gång så gick det att få komma så nära en mycket illegal verksamhet tack vare fantastiskt arbete från Brando och Greg. Dessa två män som inte lämnade oss utanför synhåll en sekund utan såg till att vi var trygga i allt det vi gick igenom.
Att de också visade förståelse för våra reaktioner och hjälpte oss att bearbeta på plats är också obetalbart. I ett mail som Brando skrivit efter denna omtumlande helg visar han återigen sin medmänsklighet och sin förståelse för vad vi gick igenom:
[...] I was just reminded when I was pinpointed with a calibre 45 during my surveillances. The excessive trembling you felt after that visit in the market here was the same I felt after seeing that gun pinpointed at me. But I promise you; I will further carry more rescue operation and want to nail more dog traders [...]
This is still one of the noble jobs to be carried in the Philippines.
/Brando 2008
Menyn
Huvudet som serverades
De bröt isär...
Hjärnan blandades med chili...
Oanade skådespelartalanger? Eller inte?
Detta är det vidrigaste vi har varit med om... Finns inte ord som kan förklara.
Efter att vi varit på köttmarknaden och set hunden bli uppstyckad, känt lukten som mest påminde om en varböld, och efter det handlat delar av en liten hund och begravt den trodde vi inte att det skulle kunna bli värre. Vi hade fel! Nu skulle vi få se fenomenet på vedervärdigt nära håll och Brando tog med oss på det värsta uppdraget någonsin.
Brando lämnade oss ett tag och gick iväg och fixade lite grejer. Han är en fixare som har sådana sociala färdigheter att han kan prata med precis vem som helst och vinna deras förtroende. Vi möttes nere på stan och han tog med oss på en lokal restaurang. Återigen uppmanades vi att hålla oss lugna och att inte råka avslöja oss. Vi lovade att göra vårt bästa.
Vi satte oss ner, beställde kaffe och te och menyerna kom fram. Där på menyn, helt öppet och synligt stod deras två paradrätter. Aso, som betyder hund. Bland det mest macho man kan äta som filippinsk man är hundhuvud och Brando hade pratat med två män som var särskilt förtjusta i just denna "delikatess".
Brando hade pratat med de två männen, förklarat att vi var studenter från Stockholms universitet och att vi studerade det sociala livet på Filippinerna med matkultur som en punkt och att vi var mycket nyfikna på deras inhemska delikatesser. Skulle vi kunna få ställa lite frågor och kanske ta en bild mot att vi, som tack för deras öppenhet och generositet betalade för deras mat?
Vi fick ett positivt svar och Lou gick över, presenterade sig och satte sig ner för att konversera med männen. Milla tvekade en sekund innan hon fattade mod och satte sig bredvid. Skräcken att råka kräkas över bordet eller för den delen flyga på dessa vidriga män och ge dem en rak höger trängdes undan och vi förlitade oss på våra brillianta skådespelartalanger. Dramaten nästa!
Vi pratade vitt och brett om hur kul det var att besöka Filippinerna och Milla hoppades vid gud att dem inte skulle fråga vad hon studerade på Stockholms universitet, för den lilla detaljen hade vi missat att besluta innan. Så kommer tallriken in och här fick vi bita oss i kinderna för att kunna hålla maskerna.
På ett uppläggningsfat kommer det in ett huvud från en liten hund. Hunden var troligen i samma storlek som Millas hund Jimmy eller Lous hund Alma och tänderna var vita och helt intakta. Antingen var detta en väldigt ung hund eller en hund som levt ett gott liv utan tandsten. Lukten var så påträngande och den påminner inte om kött utan återigen så luktar det ruttet och fränt.
Vi fortsatte att skratta och konversera och ställa frågor om jobbsituation, familjesituation, hur man bor och andra frågor om Filippinerna. Hundens hjärna serverades på en liten tallrik bredvid den blandade männen med chilifrukter innan dom sög i sig. Sedan bröt de huvudet mitt itu och gnagde och skrattade och svarade på våra frågor.
Detta hade varit en pälsklädd vän med viftande svans och själsliga ögon, nu var det en illegal delikatess som dom ansåg sig vara berättigade att äta. Varför frågade vi? Jo, för att när man äter hund, och då speciellt huvudet, så känner man att man blir macho, man känner värmen som sprider sig i kroppen och att hundens kraft går över till människan. Man blev mer potent och mer man genom att äta hund, och därför ansåg männen att det var en festmåltid. Värmen och känslan hänger kvar längre än om man äter "vanligt" kött och det ser de som ett bevis på att det fungerar. Att detta beror på att människokroppen inte lyckas spjälka hundkött och att det är därför den ligger kvar länge i magen är inte något som de tänkt på.
Vi fortsatte med vårt skådespel och kände oss mer och mer som om vi var material för Hollywood eller Dramaten, men det fick Lou bekräftat efter att det kanske inte var så lysande som vi trodde. Under denna situation så vände sig nämligen en av männen till Brando och frågade på Filippino hur det kom sig att jag var så glad, nyfiken och trevlig, men att jag hade tårar i ögonen hela tiden? Brando svarade att det var för att jag blev så tagen av deras passionerade sätt att prata om den filippinska maten. Dom accepterade svaret.
Vi fick fota lite, och i smyg så filmade vi även. Något som inte Milla, Brando eller någon av de andra fick reda på förrän efter utan som kom som en insider-idé från en Lou med ett oväntat överskott av djärvhet. Den filmen är bland det vidrigaste vi har sett? När dom var klara och vi färdiga att kräkas efter att dom flertalet gånger försökt få oss att smaka i alla fall lite så betalade vi och lämnade restaurangen. Jag tror inte att någon av oss fattat vad vi sett riktigt, och det kanske är lika bra.
Även denna gång så gick det att få komma så nära en mycket illegal verksamhet tack vare fantastiskt arbete från Brando och Greg. Dessa två män som inte lämnade oss utanför synhåll en sekund utan såg till att vi var trygga i allt det vi gick igenom.
Att de också visade förståelse för våra reaktioner och hjälpte oss att bearbeta på plats är också obetalbart. I ett mail som Brando skrivit efter denna omtumlande helg visar han återigen sin medmänsklighet och sin förståelse för vad vi gick igenom:
[...] I was just reminded when I was pinpointed with a calibre 45 during my surveillances. The excessive trembling you felt after that visit in the market here was the same I felt after seeing that gun pinpointed at me. But I promise you; I will further carry more rescue operation and want to nail more dog traders [...]
This is still one of the noble jobs to be carried in the Philippines.
/Brando 2008
Menyn
Huvudet som serverades
De bröt isär...
Hjärnan blandades med chili...
Oanade skådespelartalanger? Eller inte?
Detta är det vidrigaste vi har varit med om... Finns inte ord som kan förklara.
Vem som helst kan handla
Efter den makabra upplevelsen på marknaden så frågade Suzanne om vi verkligen verkligen kände att vi ville fortsätta. Hon visste att det var jobbigt, men om någon av oss skulle börja gråta eller kräkas så skulle vi kunna sabba rätt mycket saker. Nej, från och med nu är det lugnt svarade vi... och konstigt nog, det var det.
Vi åkte till ett affärsdistrikt och jag (Lou), Milla och Brando satte återigen på oss skådespelarmaskerna och gick ner till affärerna. Strategiskt utspridda stod våra vänner från AKF och fotograferade oss. Även här så blev det stressigt då en vän till en av affärsinnehavarna tydligen såg att vi blev fotograferade, men då hade vi redan klarat av vårt uppdrag.
Vi började med att köpa grönsaker och högt prata om den middagen vi skulle laga i sann Filippinsk anda. Vi köpte Koonkongs (stavning?) som är filippinska grönsaker, gurkor, sallad och skrattade och skämtade. Sedan kom vi fram till ståndet där de sålde kött och Brando berättade för affärsinnehavarne att vi var studenter från Europa som ville äta Filippinskt. Hade dom äkta "Goat"? Han blinkade lite med ena ögat. "Goat" är vad man brukar kalla hundkött eftersom det är strikt olagligt.
Dom beklagade att dom precis sålt sitt sista hundhuvud, men ett annat fint stycke hundkött skulle vi absolut få. Och det fick vi.
Vi gick vidare till ännu ett stånd och där skulle han kolla om ett annat ställe hade hundhuvud, jag och Milla blev lämnade i en minut och fick uppmaningen att agera normalt. Båda två hoppade på varsitt stånd och Milla lyckades köpa en skitsnygg keps och jag lyckades köpa ett par tofflor som faktiskt passade. Hur detta gick till har jag ingen aning då konversationen som utspelade sig gick ungefär såhär:
- Flipflops, I need slippers
- Yes ma'm, What size?
- Does not matter
- Does not matter? But ma'm, what size are your feets?
- Does not matter, just give me any!
- Eeeehhh, okay ma'm, what color you want?
- Does not matter, just give me any!!!
Blicken jag fick av de två i den lilla affären var så oförstående. Vad var det för fel på den här tjejen? och inte ville jag pruta heller. Jag fick mina tofflor och vi var klara med uppdraget och kunde återgå till bilen. Dom hade slut på hundhuvuden även på det andra stället Brando kollat. Vi var helt enkelt ute för sent just denna dag. Men dagen efter skulle dom garanterat få in, det lovade dom.
Väl tillbaka i bilen tittar vi på vad vi köpt och Milla har köpt en så enormt snygg keps att alla vi blev imponerade, jag tittade ner i min egen påse, och där är ett par jättefina tofflor, snygg färg och perfekt storlek. Hur i hela fridens namn lyckades vi med det? :-)
Men det var inte det enda vi lyckades köpa... Även en stor bit färskt hundkött låg i bilen. Inköpt helt öppet, bara att vi kallade det för "Goat" istället för "Dog" eller Aso som är det filippinska ordet för hund, men alla visste vad det var.
Även här visade våra vänner sådan respekt för vår upplevelse att jag än idag är rörd. Vad vill ni göra med köttet? Det är för lite för att lämna in på destruering hos myndigheterna. Vill ni slänga det? Ge bort det?
Brando bjöd oss med hem till hans farbrors hus, och på baksidan där så hjälpte Brando och Greg oss att begrava kvarlevorna av den lilla hunden vi köpt. Det var det enda som kändes okej att göra med köttet...
Genomgång innan vi gick ner till affärerna och Brando berättar vad vi skall säga och göra.
Med ett leende berättar jag att jag ser fram emot att prova en äkta filippinsk middag. Vad kostar "Goat" tro?
Detta är vad vi köpte... del av en liten hund. Stanken var ofattbar, det luktade ungefär som ett varigt, inflammerat, sår
Brando och Greg gräver en grop för sista vilan för den lilla hunden vi köpte
Brandos brorson är lite konfunderad över vad vi gräver ner på hans baksida
Våra hjältar, Brando och Greg.
Dessa två män som jobbar dygnet runt, veckor i sträck för att infiltrera och avslöja denna smutsiga marknad. Deras jobb som är så farligt att dom har blivit hotade flera gånger med både pistoler och knivar, men ändå kämpar dom vidare. Dom vill ha en annan framtid! Utan dessa två män hade vi aldrig kunnat få se det vi fick se (inte med livet i behåll i alla fall) och det är tack vare dessa män som hundarna kan räddas och handlarna, slaktarna och de andra kan ställas inför rätta. Respekten vi känner för dessa två är djup.
Vi åkte till ett affärsdistrikt och jag (Lou), Milla och Brando satte återigen på oss skådespelarmaskerna och gick ner till affärerna. Strategiskt utspridda stod våra vänner från AKF och fotograferade oss. Även här så blev det stressigt då en vän till en av affärsinnehavarna tydligen såg att vi blev fotograferade, men då hade vi redan klarat av vårt uppdrag.
Vi började med att köpa grönsaker och högt prata om den middagen vi skulle laga i sann Filippinsk anda. Vi köpte Koonkongs (stavning?) som är filippinska grönsaker, gurkor, sallad och skrattade och skämtade. Sedan kom vi fram till ståndet där de sålde kött och Brando berättade för affärsinnehavarne att vi var studenter från Europa som ville äta Filippinskt. Hade dom äkta "Goat"? Han blinkade lite med ena ögat. "Goat" är vad man brukar kalla hundkött eftersom det är strikt olagligt.
Dom beklagade att dom precis sålt sitt sista hundhuvud, men ett annat fint stycke hundkött skulle vi absolut få. Och det fick vi.
Vi gick vidare till ännu ett stånd och där skulle han kolla om ett annat ställe hade hundhuvud, jag och Milla blev lämnade i en minut och fick uppmaningen att agera normalt. Båda två hoppade på varsitt stånd och Milla lyckades köpa en skitsnygg keps och jag lyckades köpa ett par tofflor som faktiskt passade. Hur detta gick till har jag ingen aning då konversationen som utspelade sig gick ungefär såhär:
- Flipflops, I need slippers
- Yes ma'm, What size?
- Does not matter
- Does not matter? But ma'm, what size are your feets?
- Does not matter, just give me any!
- Eeeehhh, okay ma'm, what color you want?
- Does not matter, just give me any!!!
Blicken jag fick av de två i den lilla affären var så oförstående. Vad var det för fel på den här tjejen? och inte ville jag pruta heller. Jag fick mina tofflor och vi var klara med uppdraget och kunde återgå till bilen. Dom hade slut på hundhuvuden även på det andra stället Brando kollat. Vi var helt enkelt ute för sent just denna dag. Men dagen efter skulle dom garanterat få in, det lovade dom.
Väl tillbaka i bilen tittar vi på vad vi köpt och Milla har köpt en så enormt snygg keps att alla vi blev imponerade, jag tittade ner i min egen påse, och där är ett par jättefina tofflor, snygg färg och perfekt storlek. Hur i hela fridens namn lyckades vi med det? :-)
Men det var inte det enda vi lyckades köpa... Även en stor bit färskt hundkött låg i bilen. Inköpt helt öppet, bara att vi kallade det för "Goat" istället för "Dog" eller Aso som är det filippinska ordet för hund, men alla visste vad det var.
Även här visade våra vänner sådan respekt för vår upplevelse att jag än idag är rörd. Vad vill ni göra med köttet? Det är för lite för att lämna in på destruering hos myndigheterna. Vill ni slänga det? Ge bort det?
Brando bjöd oss med hem till hans farbrors hus, och på baksidan där så hjälpte Brando och Greg oss att begrava kvarlevorna av den lilla hunden vi köpt. Det var det enda som kändes okej att göra med köttet...
Genomgång innan vi gick ner till affärerna och Brando berättar vad vi skall säga och göra.
Med ett leende berättar jag att jag ser fram emot att prova en äkta filippinsk middag. Vad kostar "Goat" tro?
Detta är vad vi köpte... del av en liten hund. Stanken var ofattbar, det luktade ungefär som ett varigt, inflammerat, sår
Brando och Greg gräver en grop för sista vilan för den lilla hunden vi köpte
Brandos brorson är lite konfunderad över vad vi gräver ner på hans baksida
Våra hjältar, Brando och Greg.
Dessa två män som jobbar dygnet runt, veckor i sträck för att infiltrera och avslöja denna smutsiga marknad. Deras jobb som är så farligt att dom har blivit hotade flera gånger med både pistoler och knivar, men ändå kämpar dom vidare. Dom vill ha en annan framtid! Utan dessa två män hade vi aldrig kunnat få se det vi fick se (inte med livet i behåll i alla fall) och det är tack vare dessa män som hundarna kan räddas och handlarna, slaktarna och de andra kan ställas inför rätta. Respekten vi känner för dessa två är djup.
Om Animal Protection Network
Ibland kommer information lite baklänges. Vi har många fantastiska läsare här, och fler blir ni. Alla vet inte så mycket om oss, så därför kommer här lite information.
Animal Protection Network (APN) är en svensk ideell organisation som grundades 2004 i Stockholm. Syftet med organisationen är att stoppa djurplågeriet och slakten av katter och hundar i Asien. Med djurplågeri syftar vi främst på tortyren katter och hundar utsätts för i samband med slakt.
APNs verksamhet går ut på att stödja viktiga projekt i Asien med ekonomiska resurser. Vi gör vi genom fundraisingarbete och genom stödmedlemmar i Sverige.
Just nu stödjer vi flera projekt, men det är främst om Filippinerna som denna sida har kommit att handla om hitintills eftersom sidan skapades i samband med en resa som två styrelsemedlemmar från APN åkte och besökte vår största samarbetspartner där, Animal Kingdom Foundation. Vi som åkte är Lou Kockly och Milla Bokemar.
Ju fler medlemmar vi får, desto fler hundar kan vi rädda. En ganska enkel ekvation faktiskt! Alla jobbar helt gratis inom APN, vi har inga kontor, inga administrativa kostnader och vi garanterar att varje krona som vi samlar in går till rätt saker. Flygbiljetterna till denna resa fick vi till exempel sponsrade av två fantastiska företag, Heno & Mindset, TACK!!!
Vi tror på devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. De flesta av våra medlemmar är med och betalar en liten summa pengar varje månad. Det är en summa man beslutar själv, men förslagsvis en sådan summa att det inte blir en kännbar kostnad i den privata budgeten. Många bäckar små räddar många hundar ;-) 25 kronor är ungefär vad en kaffe latte kostar idag, eller ett halvt cigarettpaket, men i Asien så är det värt väldigt mycket mer.
Om du vill bli medlem och hjälpa oss med det vi gör, kontakta vår medlemsansvariga Monica på [email protected] eller gå in här och se hur man gör.
Om du har några andra frågor, om oss, resan, bloggen eller annat går det utmärkt att maila på [email protected]
Hoppas att jag har rätat ut några frågetecken nu. Skrik till annars!
Bilden är tagen på Filippinerna, det är Lou och hunden Daren som blivit räddad ur ett slakteri. Det jättefina, mjuka halsbandet han har på sig är designat, sytt och skänkt av Jeckson Design. Tack Jessica!!
Animal Protection Network (APN) är en svensk ideell organisation som grundades 2004 i Stockholm. Syftet med organisationen är att stoppa djurplågeriet och slakten av katter och hundar i Asien. Med djurplågeri syftar vi främst på tortyren katter och hundar utsätts för i samband med slakt.
APNs verksamhet går ut på att stödja viktiga projekt i Asien med ekonomiska resurser. Vi gör vi genom fundraisingarbete och genom stödmedlemmar i Sverige.
Just nu stödjer vi flera projekt, men det är främst om Filippinerna som denna sida har kommit att handla om hitintills eftersom sidan skapades i samband med en resa som två styrelsemedlemmar från APN åkte och besökte vår största samarbetspartner där, Animal Kingdom Foundation. Vi som åkte är Lou Kockly och Milla Bokemar.
Ju fler medlemmar vi får, desto fler hundar kan vi rädda. En ganska enkel ekvation faktiskt! Alla jobbar helt gratis inom APN, vi har inga kontor, inga administrativa kostnader och vi garanterar att varje krona som vi samlar in går till rätt saker. Flygbiljetterna till denna resa fick vi till exempel sponsrade av två fantastiska företag, Heno & Mindset, TACK!!!
Vi tror på devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. De flesta av våra medlemmar är med och betalar en liten summa pengar varje månad. Det är en summa man beslutar själv, men förslagsvis en sådan summa att det inte blir en kännbar kostnad i den privata budgeten. Många bäckar små räddar många hundar ;-) 25 kronor är ungefär vad en kaffe latte kostar idag, eller ett halvt cigarettpaket, men i Asien så är det värt väldigt mycket mer.
Om du vill bli medlem och hjälpa oss med det vi gör, kontakta vår medlemsansvariga Monica på [email protected] eller gå in här och se hur man gör.
Om du har några andra frågor, om oss, resan, bloggen eller annat går det utmärkt att maila på [email protected]
Hoppas att jag har rätat ut några frågetecken nu. Skrik till annars!
Bilden är tagen på Filippinerna, det är Lou och hunden Daren som blivit räddad ur ett slakteri. Det jättefina, mjuka halsbandet han har på sig är designat, sytt och skänkt av Jeckson Design. Tack Jessica!!
Grymhet/Godhet
En av de sakerna som är svårast att greppa med en sådan här resa är att man ena sekunden slås av hur onda människor är. Hur kan man medvetet utsätta en annan levande varelse för sådan obeskrivbar grymhet? Och nästa sekund så möts man av en sådan vacker kärleksfull godhet. Modiga människor som riskerar allt för att göra skillnad.
Det går helt enkelt inte att generalisera, inget är svart eller vitt.
Denna dräktiga tik födde två valpar på väg till slakteriet. AKF kom fram för sent och alla tre avled.
En räddad hund ligger i skuggan och vilar sig på Rescue Center. Såren har blivit till ärr, pälsen är tjock igen och den har långsamt börjat få tillbaka tron på människan. Denna hund hade tur och möts av kärlek från alla som jobbar på centret varje dag
Det går helt enkelt inte att generalisera, inget är svart eller vitt.
Denna dräktiga tik födde två valpar på väg till slakteriet. AKF kom fram för sent och alla tre avled.
En räddad hund ligger i skuggan och vilar sig på Rescue Center. Såren har blivit till ärr, pälsen är tjock igen och den har långsamt börjat få tillbaka tron på människan. Denna hund hade tur och möts av kärlek från alla som jobbar på centret varje dag
Marknaden
Efter den tyvärr misslyckade Raiden så sa vi till poliserna att vi lämnade staden och åkte nedför berget igen. Detta som en säkerhetsåtgärd om det varit så att det var polisen som avslöjat oss. Stämningen i bilen var lindrigt sagt tryckt. Vi körde en omväg på omkring två timmar för att komma tillbaka upp till staden och där fick vi i oss en snabb frukost.
Brando undrade om vi kände oss klara för att fortsätta och förklarade att vi nu skulle få se magstarka saker, men vi tvekade inte. Vi ville se det vi kommit för.
Vi åkte upp till marknaden i staden och där mötte vi upp med två civilklädda poliser. Vår plan var inte att smyga oss på, utan att "ärligt" berätta att vi var studenter som ville fotografera och filma Filippinernas matkultur (en lögn som hängde med länge).
Poliserna gick upp till marknaden innan vi kom dit och förklarade att dom inte hade för avsikt att varken beslagta köttet, arrestera säljarna eller göra en "Operation" utan att det "bara" var Svenska studenter som skulle dokumentera. Om de gick med på det så skulle poliserna inte ingripa trots att de såg olagligheterna som pågick. Säljarna på marknaden hade gått med på detta motvilligt...
Jag och Milla blev presenterade för poliserna och hade en polis och en investigator var som våra personliga livvakter. Dessa var aldrig mer en än meter ifrån oss under den närmsta kvarten, något vi är evigt tacksamma för. Vi gick genom den kaotiska marknaden och plötsligt vände sig en av poliserna mot mig och frågade: Are you ready?
"- Yeah, sure" svarade jag, och då gick vi fram. Där, en meter ifrån mig så står en man med en stor kniv och hugger en liten hund i småbitar på beställning av en kund som står och väntar. Milla kom fram en sekund innan mig och såg att det låg huvuden från hundar på display som de snabbt gömde när vi kom med kameror och filmkameror.
Lukten från denna del av marknaden går inte att beskriva... den är som en blandning av död, förruttnelse, blod och skräck. Jag har känt lukt av kött förut, men aldrig någonsin har denna lukt ens varit i närheten. Under hela tiden jag var där hade jag konstanta kväljningar och jag fick fysiskt svälja för att inte råka spy... Jag är inte klenmagad.
Vi filmade och fotade, hela tiden i skydd av våra livvakter, killen som jobbade med hunden var informerad, men de som hade stånden runt omkring skrek och gastade. Stämningen var så att man kunde skära den med kniv... Rädslan var så total, och hela tiden kändes det som om det skulle hoppa fram en arg hundslaktare med kniv och jaga bort oss. Efter ett par minuter så konstaterade både vi, polisen och utredarna att det var "dags att sjappa" och vi försvann från platsen så snart det gick.
Efter det så är allt rörigt i mitt minne, jag vet att jag var så nära att spy, jag grät som ett barn i tio minuter, utredaren Brando, underbara vackra goda Brando, skrattade och kramade om mig (det bästa ha kunde ha gjort) och jag var i total chock.
En meter ifrån mig hade en man, kanske inte äldre än jag själv, stått och med en stor kniv och huggit en liten hund i små delar... Det kunde inte bli värre än detta.. eller?
Tillbaka till bilen mötte vi Ronald och Suzanne. Ronald såg att jag gråtit och frågade vad som hänt... jag kunde inte på hela min vistelse där berätta vad jag sett. Det var för obeskrivbart. hur hanterar man det jag sett där?
När jag skriver detta sitter jag med min lilla Alma (omplaceringshund från Spanien) i knät och tårarna rinner ner för min kind. Jag slutar här, för jag vet inte vad mer det finns att skriva utan att beskriva hela mänskligheten som vedervärdig, ond och motbjudande. Bilderna får tala för sig själva:
Hundar av olika raser och storlekar, slaktade och väntar på rätt köpare. Lukten är inte av kött, den är av död och förruttnelse
Hundarnas lever sparas för sig, det är en delikatess
Hjärna... och blodfläckar som vittnar om att det var inte många timmar sedan detta organ befann sig i ett djur
Jag och Milla med de två poliserna. Bilden är tagen tre minuter efter att vi lämnat hundmarknaden och jag är så chocka att jag inte ens minns när bilden togs.
Brando har samtal med "våra två poliser". Dessa två hyrdes in bara för att skydda mig och Milla och dom kostade 3000 Pesos. Det finns lagar på Filippinerna, men få vet vad som gäller och ingen bryr sig (om dom inte får betalt för att "bry sig") Charles, AKF's grundare, kallar Filippinerna för ett laglöst land. jag är villig att hålla med. Den som har pengar har polisen med sig... Lyckligtvis var det vi just nu. Och lyckligtvis var dessa två poliser två fantastiska människor som verkligen kände för djuren och för vad de drabbades av. De ville inget hellre än att stoppa denna illegala handel, men vem har kapacitet?
Filippinerna behöver hjälp!
Brando undrade om vi kände oss klara för att fortsätta och förklarade att vi nu skulle få se magstarka saker, men vi tvekade inte. Vi ville se det vi kommit för.
Vi åkte upp till marknaden i staden och där mötte vi upp med två civilklädda poliser. Vår plan var inte att smyga oss på, utan att "ärligt" berätta att vi var studenter som ville fotografera och filma Filippinernas matkultur (en lögn som hängde med länge).
Poliserna gick upp till marknaden innan vi kom dit och förklarade att dom inte hade för avsikt att varken beslagta köttet, arrestera säljarna eller göra en "Operation" utan att det "bara" var Svenska studenter som skulle dokumentera. Om de gick med på det så skulle poliserna inte ingripa trots att de såg olagligheterna som pågick. Säljarna på marknaden hade gått med på detta motvilligt...
Jag och Milla blev presenterade för poliserna och hade en polis och en investigator var som våra personliga livvakter. Dessa var aldrig mer en än meter ifrån oss under den närmsta kvarten, något vi är evigt tacksamma för. Vi gick genom den kaotiska marknaden och plötsligt vände sig en av poliserna mot mig och frågade: Are you ready?
"- Yeah, sure" svarade jag, och då gick vi fram. Där, en meter ifrån mig så står en man med en stor kniv och hugger en liten hund i småbitar på beställning av en kund som står och väntar. Milla kom fram en sekund innan mig och såg att det låg huvuden från hundar på display som de snabbt gömde när vi kom med kameror och filmkameror.
Lukten från denna del av marknaden går inte att beskriva... den är som en blandning av död, förruttnelse, blod och skräck. Jag har känt lukt av kött förut, men aldrig någonsin har denna lukt ens varit i närheten. Under hela tiden jag var där hade jag konstanta kväljningar och jag fick fysiskt svälja för att inte råka spy... Jag är inte klenmagad.
Vi filmade och fotade, hela tiden i skydd av våra livvakter, killen som jobbade med hunden var informerad, men de som hade stånden runt omkring skrek och gastade. Stämningen var så att man kunde skära den med kniv... Rädslan var så total, och hela tiden kändes det som om det skulle hoppa fram en arg hundslaktare med kniv och jaga bort oss. Efter ett par minuter så konstaterade både vi, polisen och utredarna att det var "dags att sjappa" och vi försvann från platsen så snart det gick.
Efter det så är allt rörigt i mitt minne, jag vet att jag var så nära att spy, jag grät som ett barn i tio minuter, utredaren Brando, underbara vackra goda Brando, skrattade och kramade om mig (det bästa ha kunde ha gjort) och jag var i total chock.
En meter ifrån mig hade en man, kanske inte äldre än jag själv, stått och med en stor kniv och huggit en liten hund i små delar... Det kunde inte bli värre än detta.. eller?
Tillbaka till bilen mötte vi Ronald och Suzanne. Ronald såg att jag gråtit och frågade vad som hänt... jag kunde inte på hela min vistelse där berätta vad jag sett. Det var för obeskrivbart. hur hanterar man det jag sett där?
När jag skriver detta sitter jag med min lilla Alma (omplaceringshund från Spanien) i knät och tårarna rinner ner för min kind. Jag slutar här, för jag vet inte vad mer det finns att skriva utan att beskriva hela mänskligheten som vedervärdig, ond och motbjudande. Bilderna får tala för sig själva:
Hundar av olika raser och storlekar, slaktade och väntar på rätt köpare. Lukten är inte av kött, den är av död och förruttnelse
Hundarnas lever sparas för sig, det är en delikatess
Hjärna... och blodfläckar som vittnar om att det var inte många timmar sedan detta organ befann sig i ett djur
Jag och Milla med de två poliserna. Bilden är tagen tre minuter efter att vi lämnat hundmarknaden och jag är så chocka att jag inte ens minns när bilden togs.
Brando har samtal med "våra två poliser". Dessa två hyrdes in bara för att skydda mig och Milla och dom kostade 3000 Pesos. Det finns lagar på Filippinerna, men få vet vad som gäller och ingen bryr sig (om dom inte får betalt för att "bry sig") Charles, AKF's grundare, kallar Filippinerna för ett laglöst land. jag är villig att hålla med. Den som har pengar har polisen med sig... Lyckligtvis var det vi just nu. Och lyckligtvis var dessa två poliser två fantastiska människor som verkligen kände för djuren och för vad de drabbades av. De ville inget hellre än att stoppa denna illegala handel, men vem har kapacitet?
Filippinerna behöver hjälp!
Raid
Vi träffades vid receptionen strax före tre på morgonen och hoppade in i bilen. Ronald hae sovit en timme, men berättade att under Raids kunde han gå 48 timmar utan sömn, så det var inget vi behövde oroa oss för.
Vi åkte till en road-block och ställde ut oss, de två investigators, två inhyrda poliser, Suzanne och jag Milla. Alla på varsin strategisk plats för att hålla utkik efter en speciell bil. En brun van, med medar på taket, en speciell registreringsskylt och en last som var både olaglig och ohygglig. Han åkte förbi denna väg varannan natt och försåg Baguios marknad med en stor del av det hundkött som vi tillsammans med AKF kämpade så hårt för att hindra. jag och Milla fick av naturliga orsaker hålla oss i bakgrunden eller ha luvorna på oss, ljushåriga vita kvinnor är ingen vanlig syn här uppe i bergen.
Väntan var spännande, läskig, men lång. Många bilar åkte förbi, men inte vår bruna van med takräcken... Något hade gått snett. Besvikelsen var total!
Det finns tre vägar upp till Baguio, men detta är den snabbaste med tanke på vägen som köttbilen kom ifrån. Det finns lite olika alternativ varför den uteblev denna natt, men det troligaste är att polisen vi jobbade med hade tipsat leverantören om att något var i görningen. En polis tjänar omkring 20 000 pesos varje månad, en hund-handlare mer än det femdubbla. Man kan knappt ens bli upprörd över att dom tar mutor... Sedan kan det ju ha hänt att bilen fick punktering, chauffören blev sjuk, han åkte tidigare än vanligt, senare än vanligt, annan väg etc. Vi kommer aldrig att få veta. Men den natten lyckades vi aldrig stoppa transporten, och dagen efter besökte vi marknaden och upptäckte att köttet nått sin destination. Vi hade misslyckats...
På väg till Stake out klockan tre på morgonen
Suddig bild av vår utsikt, av förklarliga orsaker kunde vi inte ta bild med blixt
Brando drar läget efter vår misslyckade Raid
Vi åkte till en road-block och ställde ut oss, de två investigators, två inhyrda poliser, Suzanne och jag Milla. Alla på varsin strategisk plats för att hålla utkik efter en speciell bil. En brun van, med medar på taket, en speciell registreringsskylt och en last som var både olaglig och ohygglig. Han åkte förbi denna väg varannan natt och försåg Baguios marknad med en stor del av det hundkött som vi tillsammans med AKF kämpade så hårt för att hindra. jag och Milla fick av naturliga orsaker hålla oss i bakgrunden eller ha luvorna på oss, ljushåriga vita kvinnor är ingen vanlig syn här uppe i bergen.
Väntan var spännande, läskig, men lång. Många bilar åkte förbi, men inte vår bruna van med takräcken... Något hade gått snett. Besvikelsen var total!
Det finns tre vägar upp till Baguio, men detta är den snabbaste med tanke på vägen som köttbilen kom ifrån. Det finns lite olika alternativ varför den uteblev denna natt, men det troligaste är att polisen vi jobbade med hade tipsat leverantören om att något var i görningen. En polis tjänar omkring 20 000 pesos varje månad, en hund-handlare mer än det femdubbla. Man kan knappt ens bli upprörd över att dom tar mutor... Sedan kan det ju ha hänt att bilen fick punktering, chauffören blev sjuk, han åkte tidigare än vanligt, senare än vanligt, annan väg etc. Vi kommer aldrig att få veta. Men den natten lyckades vi aldrig stoppa transporten, och dagen efter besökte vi marknaden och upptäckte att köttet nått sin destination. Vi hade misslyckats...
På väg till Stake out klockan tre på morgonen
Suddig bild av vår utsikt, av förklarliga orsaker kunde vi inte ta bild med blixt
Brando drar läget efter vår misslyckade Raid
Resa till bergen, staden Baguio och briefing
Efter att vi besökt byn och fått se en annan värld åkte vi tillbaka till Rescue Center för en snabb lunch, packade in oss i AKF's pålitliga buss med Ronald, (Filippinernas absolut bästa chaufför bakom ratten,) och begav oss ut på en fyra timmar lång resa upp till bergen. Vi skulle till staden Baguio där traditionen av att äta hund är mycket djupt rotad.
De två dygnen som följer efter detta är helt overkliga. Ena sekunden så kände man sig som Modesty Blaise som jobbade under cover på en stake out och var så cool, och nästa stod man gråtandes som ett barn och kräktes bakom en illegal köttmarknad där man precis sett en liten hund bli styckad...
Hur som: Det hela började med en resa upp i de vackraste bergen jag sett med en natur som slår allt annat. Så fort vi kom fram slängde vi in väskorna på vårt hotell som hade en skylt utanför som proklamerade att det var "Clean, Cosy & Comfy". Vad mer kan man begära?
Vi gick in på ett fik, tog en kaffe och mötte Brando, AKF's investigator som jobbar på det norra distriktet. En man med så mycket stolthet, kunskap, kärlek och is i magen. Han sa till oss när vi möttes att vi skulle få ett hektiskt dygn framför oss... och han visade sig ha rätt. Vi kommer att återkomma till honom då denna man gjorde ett mycket starkt intryck. Vilken hjälte, att sådana människor finns i verkligheten?
Under briefingen fick vi reda på att han haft Surveillance i två månader och att vi mellan klockan halv fyra och sex på morgonen, vid en vägspärr, tillsammans med två poliser förhoppningsvis skulle göra en raid mot en bil med "dead meat", alltså redan slaktade hundar på väg upp mot marknaden.
I Baguio äts ungefär 360 hundar per dag, de säljs på marknad för omkring 110-130 peso per kilo (omkring 20kr), i affärer och på restauranger. Allt helt olagligt, och i stort sett samtliga har dött en vedervärdig tortyrliknande död. I en sådan bil som vi skulle stanna så kan man komma över omkring 50 hundar, ibland många fler.
Det är i Operations där man antingen stoppar bilar på väg till slakterierna eller genom att slå till mot självaste slakterierna som man räddar de levande hundarna som sedan hamnar på AKF Rescue Center. Att göra Raid mot "dead meat" har den effekten att man sätter dit handlaren, chauffören och hindrar ytterligare en transport att nå marknaden. Detta är det "minst farliga" man kan göra, och jag och Milla skulle få vara med på en sådan Raid. Hjärtat stannade i våra kroppar. Herre Gud, vad har vi gett oss in på?
Hem till hotellet och försöka att sova ett par timmar... klockan 02.30 ringde väckarklockan och det var dags att gå upp. Efter att vara vana vid värmen som var nere vid centret så var det skönt att kura in sig i jacka och halsduk, för det var både ruggigt och kallt denna morgon.
Vackra Baguio i soluppgången
Briefing, från vänster: Brando (mobilen i hand som alltid), Ronald, Greg, Doctor Roland & Suzanne
De två dygnen som följer efter detta är helt overkliga. Ena sekunden så kände man sig som Modesty Blaise som jobbade under cover på en stake out och var så cool, och nästa stod man gråtandes som ett barn och kräktes bakom en illegal köttmarknad där man precis sett en liten hund bli styckad...
Hur som: Det hela började med en resa upp i de vackraste bergen jag sett med en natur som slår allt annat. Så fort vi kom fram slängde vi in väskorna på vårt hotell som hade en skylt utanför som proklamerade att det var "Clean, Cosy & Comfy". Vad mer kan man begära?
Vi gick in på ett fik, tog en kaffe och mötte Brando, AKF's investigator som jobbar på det norra distriktet. En man med så mycket stolthet, kunskap, kärlek och is i magen. Han sa till oss när vi möttes att vi skulle få ett hektiskt dygn framför oss... och han visade sig ha rätt. Vi kommer att återkomma till honom då denna man gjorde ett mycket starkt intryck. Vilken hjälte, att sådana människor finns i verkligheten?
Under briefingen fick vi reda på att han haft Surveillance i två månader och att vi mellan klockan halv fyra och sex på morgonen, vid en vägspärr, tillsammans med två poliser förhoppningsvis skulle göra en raid mot en bil med "dead meat", alltså redan slaktade hundar på väg upp mot marknaden.
I Baguio äts ungefär 360 hundar per dag, de säljs på marknad för omkring 110-130 peso per kilo (omkring 20kr), i affärer och på restauranger. Allt helt olagligt, och i stort sett samtliga har dött en vedervärdig tortyrliknande död. I en sådan bil som vi skulle stanna så kan man komma över omkring 50 hundar, ibland många fler.
Det är i Operations där man antingen stoppar bilar på väg till slakterierna eller genom att slå till mot självaste slakterierna som man räddar de levande hundarna som sedan hamnar på AKF Rescue Center. Att göra Raid mot "dead meat" har den effekten att man sätter dit handlaren, chauffören och hindrar ytterligare en transport att nå marknaden. Detta är det "minst farliga" man kan göra, och jag och Milla skulle få vara med på en sådan Raid. Hjärtat stannade i våra kroppar. Herre Gud, vad har vi gett oss in på?
Hem till hotellet och försöka att sova ett par timmar... klockan 02.30 ringde väckarklockan och det var dags att gå upp. Efter att vara vana vid värmen som var nere vid centret så var det skönt att kura in sig i jacka och halsduk, för det var både ruggigt och kallt denna morgon.
Vackra Baguio i soluppgången
Briefing, från vänster: Brando (mobilen i hand som alltid), Ronald, Greg, Doctor Roland & Suzanne
Retroaktiv dokumentation
Hej alla vänner.
Till att börja med vill vi be om ursäkt att det har varit tyst på bloggen ett tag. Sista veckan vi hade på Filippinerna var så fylld med aktiviteter att det inte ens fanns tid för att sova, än mindre blogga. Istället för att skriva stressade inlägg beslutade vi för att koncentrera oss på att uppleva på plats, och sedan dokumentera när vi kom hem. Det som skall skrivas här känns så viktigt att vi inte vill stressa fram något.
Hemma i Sverige igen känns upplevelserna nästan overkliga... Men håll till godo, allt kommer att dokumenteras här
Vid tangentbordet Lou Kockly
Vybild från vägen upp till Baguio
Till att börja med vill vi be om ursäkt att det har varit tyst på bloggen ett tag. Sista veckan vi hade på Filippinerna var så fylld med aktiviteter att det inte ens fanns tid för att sova, än mindre blogga. Istället för att skriva stressade inlägg beslutade vi för att koncentrera oss på att uppleva på plats, och sedan dokumentera när vi kom hem. Det som skall skrivas här känns så viktigt att vi inte vill stressa fram något.
Hemma i Sverige igen känns upplevelserna nästan overkliga... Men håll till godo, allt kommer att dokumenteras här
Vid tangentbordet Lou Kockly
Vybild från vägen upp till Baguio
Besök i byn
I torsdags morse efter frukost begav vi oss ut på en resa som gick genom djungler och på gamla djurstigar. Vanen skumpade mer än någonsin. Med oss hade vi all den mat som vi köpt (för egna privata pengar) och Suzanne hade också donerat en massa engelska böcker (hon är lärare på halvtid när hon inte jobbar här) och vi åkte då till en by i närheten som har det väldigt tufft. Byns 600 familjer fick evakueras till sin nuvarande geografiska placering efter att vulkanen dom bodde vid hade utbrott i början av 90-talet, och där bor dom nu, utan el, utan telefon och majoriteten utan jobb eller utbildning. Deras gamla by blev helt förstörd av lava och aska så det går inte att återvända.
Vi åkte till en församlingslokal som blivit donerad till byn för ett halvår sedan. Där möttes vi av massor med så nyfikna barn och vuxna som nog inte sett vita människor förut. Dom hade dagen till ära övat in en uppvisning med deras traditionella dans. Först dansade kvinnorna, sedan männen, sedan barnen och efter det fick vi gå upp. Dansen är uråldrig och skall påminna om någon fågels uppvaktningsdans. Det var så fantastiskt att se! Vi trodde aldrig att vi skulle få vara med om något så coolt! Vilken känsla!
Att vi nog såg ut som om vi körde någon blandning av fågeldansen och makarena gjorde dem ingenting utan dom tyckte att det var så kul att vi ville dansa med dom!
Efter det delade vi ut maten till 50 av de mest utsatta familjerna... Där kom klumpen i magen. Alla 600 familjer i denna by har det svårt. Vi grät flera gånger under denna förmiddag, både under dansen för att den var så enormt mäktig att se på och under utdelningen för att dom blev så enormt tacksamma. Denna by behöver hjälp!
Efter detta lämnade vi samlingslokalen och åkte till byns skola. Böckerna dom hade är omkring 40 år gamla och angripna av termiter så dom går inte att läsa. Att undervisa med sådana resurser, eller avsaknad av resurser snarare... vi saknar ord. Vi pratade med skolans rektor och lärare och berättade att svenska skolklasser ibland hade vänprojekt med skolor i andra länder och att det skulle kunna hjälpa dem att få upp ögonen från media och organisationer för hur enormt svårt dom har det. Dom tar emot all hjälp dom kan få eftersom utbildning är den enda vägen ut ur fattigdomen.
Finns det någon lärare eller annan som vet hur man startar sådana projekt, snälla ta kontakt med Lou och Milla då!
Sedan skulle vi åka hem och äta lunch, och väl ute vid bilen får vi dagens största skratt. Ungar är ungar, oberoende av vilken världsdel eller kultur de kommer ifrån! Vår bil var givetvis väldigt dammig efter resan, och i dammet så hade ungarna ritat precis likadana bilder som ungarna hemma ritar på smutsiga bilar :-) Och så dom fnissade! :-D Värmen i denna byn kommer att finnas kvar hos oss länge!
Vi åkte till en församlingslokal som blivit donerad till byn för ett halvår sedan. Där möttes vi av massor med så nyfikna barn och vuxna som nog inte sett vita människor förut. Dom hade dagen till ära övat in en uppvisning med deras traditionella dans. Först dansade kvinnorna, sedan männen, sedan barnen och efter det fick vi gå upp. Dansen är uråldrig och skall påminna om någon fågels uppvaktningsdans. Det var så fantastiskt att se! Vi trodde aldrig att vi skulle få vara med om något så coolt! Vilken känsla!
Att vi nog såg ut som om vi körde någon blandning av fågeldansen och makarena gjorde dem ingenting utan dom tyckte att det var så kul att vi ville dansa med dom!
Efter det delade vi ut maten till 50 av de mest utsatta familjerna... Där kom klumpen i magen. Alla 600 familjer i denna by har det svårt. Vi grät flera gånger under denna förmiddag, både under dansen för att den var så enormt mäktig att se på och under utdelningen för att dom blev så enormt tacksamma. Denna by behöver hjälp!
Efter detta lämnade vi samlingslokalen och åkte till byns skola. Böckerna dom hade är omkring 40 år gamla och angripna av termiter så dom går inte att läsa. Att undervisa med sådana resurser, eller avsaknad av resurser snarare... vi saknar ord. Vi pratade med skolans rektor och lärare och berättade att svenska skolklasser ibland hade vänprojekt med skolor i andra länder och att det skulle kunna hjälpa dem att få upp ögonen från media och organisationer för hur enormt svårt dom har det. Dom tar emot all hjälp dom kan få eftersom utbildning är den enda vägen ut ur fattigdomen.
Finns det någon lärare eller annan som vet hur man startar sådana projekt, snälla ta kontakt med Lou och Milla då!
Sedan skulle vi åka hem och äta lunch, och väl ute vid bilen får vi dagens största skratt. Ungar är ungar, oberoende av vilken världsdel eller kultur de kommer ifrån! Vår bil var givetvis väldigt dammig efter resan, och i dammet så hade ungarna ritat precis likadana bilder som ungarna hemma ritar på smutsiga bilar :-) Och så dom fnissade! :-D Värmen i denna byn kommer att finnas kvar hos oss länge!
Tillbaka på centret
Tillbaka på centret efter flera dagars äventyr. Kockan är nu kvart över tio på kvällen och i morgon blir det uppgång 6.30 som vanligt för att göra rent hägnen så vi känner att vi vill ha en natts sömn i ryggen innan vi skriver om det.
Håll till godo, det kommer!
Vi mår bra! Puss på er
Håll till godo, det kommer!
Vi mår bra! Puss på er
Känslornas dag
Idag har varit känslornas dag. Mycket tårar, vi är extremt trötta, Milla håller på att tappa rösten. Detta tär! Idag har dessutom det varit extremt intensivt på hägnet. Samtliga hundar har busat mer, skällt mer, bråkat mer, varit sjukare etc. Samma med människorna. Vissa dagar är så här, och man vet inte varför. Nu är klockan tjugo över midnatt, så det blir inget jättelångt blogginlägg men vi vill ändå skriva några rader om våra upplevelser så att ni får veta hur vi har det.
Igår flyttades de sex hundarna som satt i bur, den sista som föyttade jag Jaques, en över tio år gammal hund med en stor tumör på sidan av huvudet. Vi har även sett till en annan gammal hund, en hane på omkring 13 år som är i mycket dåligt skick. Han har dåliga luftrör, en utväxt i skrevet, total starr, trasigt blodkärl i ögat och lider av oregelbundna hjärtslag. Att se dessa hundarna och ta hand om dom är så påfrestande.
Milla har grävt ur valparnas gamla hägn och fick slåss mot en myrstack som var lika stor som hon själv. Milla vann dock den fighten och nu finns där ett jättefint mini-hägn att använda istället för burar.
När Lou städade hägnen på morgonen (300 hundar, bajsar i snitt omkring 2 gånger per dag... you do the math ;)) så utbröt ett stort slagsmål i hägnet bredvid. Flera hundar hoppade på en ensam hund som blev rätt illa biten. Lou sin vana trogen sprang in och bröt och sedan fick vi jobba ett tag för att få tag på den stackars hunden som behövde lappas ihop. Den hette Daren och var så rädd för människor att den inte ens vågar äta ur handen. Mycket tid handlade alltså om att få den lugn och inte panika bara för att det har halsband på sig. Finns bild på den nedan. Vi satte honom i ett temporärt hägn för att han skulle slippa bur, men det smet han ifrån så fort vi gick därifrån och sprang hem till hägnet (där han blev "räddad" ifrån) igen. Otacksamma unge :D Men han mår bra nu!
Personalen skrattade gott åt att vi gillar hundarna som är utmaning och inte bara fokuserar på valparna och de lätta hundarna, och det blev inte bättre när vi skulle fånga in nästa hund, också den från hägnet med de icke-socialiserade djuren, och även den biten. Den heter Amin och har råkat väldigt illa ut, det är en av de få hundarna som dom bara kan fånga med håv och handduk och som dom behöver munkorg på. Dock gillar han svenska tjejer, så med Lou gick han utmärkt i kopplet och det enda han har att bjuda på är en massa pussar. Honom tog det en timme att lappa ihop. Även där har det ingått en massa tröst och pyssel och dom tycker att vi är lite knäppa men är tacksamma att dom inte själva behöver hantera honom.
Vi har gjort en intervju med en av utredarna, Greg, och han är verkligen en eldsjäl! Han har jobbat med AKF i 3 år och gör detta för att han vill ha en bättre värld. Hans jobb är så spännande, farligt, läskigt och fyllt av godhet att det låter som en TV-serie.
Vi filmade intervjun och efter ungefär 10 timmars mekande har vi lyckats föra över lite av det vi har filmat till datorn... Bara för att upptäcka att kvalitén är usel. Ibland känns det så tröstlöst! Visst, det är en tre år gamma donerad MiniDV som har varit både i Thailand och nu här, men vi hade verkligen hoppats på bättre kvalitét. Kanske inte TV-känsla men bättre än youtube... men vi får se. Vi kommer att behöva låna lite bra videoredigeringsutrustning när vi kommer hem och se hur okej vi kan få ut det. Windows Movie maker på en begagnad PC av äldre modell var inte helt lyckat ;-)
I morgon bitti åker vi till Baggio (stavningsgissning) för att lämna över mat till byn. Efter det kommer vi att bege oss ut på en liten resa så vi kommer ha ingen eller lite tillgång till datorer så om vi är lite tystare här så behöver ni inte vara oroliga. Vi räknar med att komma tillbaka i början av nästa vecka.
Förutom att vi såkart kommer att sakna hundarna så kommer vi att sakna Mama-Julie. Hon som lagar maten och tar hand om oss här på centret. Om vi trodde att asiatisk mat och hårt jobb skulle vara en bantningskur så trodde vi fel. Med undebara frukostar (se bild på banana pancake från i morse, slurp) lagade delikata luncher, mellanmål och stor middag nästan varje dag så kommer vi inte att tappa vikt... snarare tvärt om.
Det gick inte alls så bra med att skriva ett kort inlägg, men ibland har man mycket att säga.
Må så gott! Kram från oss
I
Charmtrollet Dave :-)
Burarna som hundarna låg i innan vi fick dem flyttade
Lou och Milla är med på en kastrering av en tik
Anthony, en av burhundarna och den busigaste dampigaste vovven här. Han är söt men såååå mycket och kan knappt vara still en sekund.
Daren i sitt temporära hägn innan han beslutade sig för att rymma
pannkaksfrukost
Daren med Lou
Gamla Jaques
Bushundar som vill bjuda in till lek
Igår flyttades de sex hundarna som satt i bur, den sista som föyttade jag Jaques, en över tio år gammal hund med en stor tumör på sidan av huvudet. Vi har även sett till en annan gammal hund, en hane på omkring 13 år som är i mycket dåligt skick. Han har dåliga luftrör, en utväxt i skrevet, total starr, trasigt blodkärl i ögat och lider av oregelbundna hjärtslag. Att se dessa hundarna och ta hand om dom är så påfrestande.
Milla har grävt ur valparnas gamla hägn och fick slåss mot en myrstack som var lika stor som hon själv. Milla vann dock den fighten och nu finns där ett jättefint mini-hägn att använda istället för burar.
När Lou städade hägnen på morgonen (300 hundar, bajsar i snitt omkring 2 gånger per dag... you do the math ;)) så utbröt ett stort slagsmål i hägnet bredvid. Flera hundar hoppade på en ensam hund som blev rätt illa biten. Lou sin vana trogen sprang in och bröt och sedan fick vi jobba ett tag för att få tag på den stackars hunden som behövde lappas ihop. Den hette Daren och var så rädd för människor att den inte ens vågar äta ur handen. Mycket tid handlade alltså om att få den lugn och inte panika bara för att det har halsband på sig. Finns bild på den nedan. Vi satte honom i ett temporärt hägn för att han skulle slippa bur, men det smet han ifrån så fort vi gick därifrån och sprang hem till hägnet (där han blev "räddad" ifrån) igen. Otacksamma unge :D Men han mår bra nu!
Personalen skrattade gott åt att vi gillar hundarna som är utmaning och inte bara fokuserar på valparna och de lätta hundarna, och det blev inte bättre när vi skulle fånga in nästa hund, också den från hägnet med de icke-socialiserade djuren, och även den biten. Den heter Amin och har råkat väldigt illa ut, det är en av de få hundarna som dom bara kan fånga med håv och handduk och som dom behöver munkorg på. Dock gillar han svenska tjejer, så med Lou gick han utmärkt i kopplet och det enda han har att bjuda på är en massa pussar. Honom tog det en timme att lappa ihop. Även där har det ingått en massa tröst och pyssel och dom tycker att vi är lite knäppa men är tacksamma att dom inte själva behöver hantera honom.
Vi har gjort en intervju med en av utredarna, Greg, och han är verkligen en eldsjäl! Han har jobbat med AKF i 3 år och gör detta för att han vill ha en bättre värld. Hans jobb är så spännande, farligt, läskigt och fyllt av godhet att det låter som en TV-serie.
Vi filmade intervjun och efter ungefär 10 timmars mekande har vi lyckats föra över lite av det vi har filmat till datorn... Bara för att upptäcka att kvalitén är usel. Ibland känns det så tröstlöst! Visst, det är en tre år gamma donerad MiniDV som har varit både i Thailand och nu här, men vi hade verkligen hoppats på bättre kvalitét. Kanske inte TV-känsla men bättre än youtube... men vi får se. Vi kommer att behöva låna lite bra videoredigeringsutrustning när vi kommer hem och se hur okej vi kan få ut det. Windows Movie maker på en begagnad PC av äldre modell var inte helt lyckat ;-)
I morgon bitti åker vi till Baggio (stavningsgissning) för att lämna över mat till byn. Efter det kommer vi att bege oss ut på en liten resa så vi kommer ha ingen eller lite tillgång till datorer så om vi är lite tystare här så behöver ni inte vara oroliga. Vi räknar med att komma tillbaka i början av nästa vecka.
Förutom att vi såkart kommer att sakna hundarna så kommer vi att sakna Mama-Julie. Hon som lagar maten och tar hand om oss här på centret. Om vi trodde att asiatisk mat och hårt jobb skulle vara en bantningskur så trodde vi fel. Med undebara frukostar (se bild på banana pancake från i morse, slurp) lagade delikata luncher, mellanmål och stor middag nästan varje dag så kommer vi inte att tappa vikt... snarare tvärt om.
Det gick inte alls så bra med att skriva ett kort inlägg, men ibland har man mycket att säga.
Må så gott! Kram från oss
I
Charmtrollet Dave :-)
Burarna som hundarna låg i innan vi fick dem flyttade
Lou och Milla är med på en kastrering av en tik
Anthony, en av burhundarna och den busigaste dampigaste vovven här. Han är söt men såååå mycket och kan knappt vara still en sekund.
Daren i sitt temporära hägn innan han beslutade sig för att rymma
pannkaksfrukost
Daren med Lou
Gamla Jaques
Bushundar som vill bjuda in till lek
Presenter
Hej vännerna, familjerna, hundvakterna, kollegorna och alla andra där hemma!
Vi vill bara berätta att vi nu har spenderat en stor del av vår resekassa på ris, nudlar, konserver, kaffe och socker som vi skall ge till en by här i närheten. Så istället för presenter när vi kommer hem så kommer ungefär 50 familjer att få äta sig mätta. Bara så att ni vet! :-)
Kram
Vi vill bara berätta att vi nu har spenderat en stor del av vår resekassa på ris, nudlar, konserver, kaffe och socker som vi skall ge till en by här i närheten. Så istället för presenter när vi kommer hem så kommer ungefär 50 familjer att få äta sig mätta. Bara så att ni vet! :-)
Kram
Innehållsrik dag!
Idag har varit en mycket innehållsrik dag, så vi väljer att skriva om den i flera avsnitt.
Unghundarnas hägn
Unghundarna som trängdes i ett alldeles för litet hägn flyttade vi idag till ett större. Det blev en rätt stor operation då vi fick "möblera om" bland grupperna för att få ett ledigt hägn, sedan lagades staket för att undvika rymningar och efter det så kunde dom flytta in. Att se Dave, gruppens mobbingoffer, springa varv på varv på varv i ren glädje var oslagbart! Lyckad aktion!
Kastrering
Dagens operation handlar också om lilla Dave som blev bortadopterad när han var valp men som nu lämnats tillbaka med lite stresseksem. Eftersom han var så ung så hann inte AKF kastrera honom utan det gjordes nu. Vi fick vara med och observera hela operationen vilket var fantastiskt intressant. Veterinärerna Dr. Roland och Dr. Ellen har gjort cirka 400 kastreringar så de kan sin sak. Dave mår bra och ligger på uppvak nu.
Valparna
När unghundarna flyttat så blev deras hägn ledigt och vi tog tillfället i akt att få bygga ett riktigt valphägn. Enormt mycket jobb med att kratta ur den gamla sunkiga jorden, skura hela hägnet med desinfektionsmedel, sedan hämta skottkärra på skottkärra med ny sand. Efter det fick fantasin flöda och dom fick lite träd, leksaker, aktiveringsdäck att klättra i med mera. Att se den kompletta glädjen hos tre stycken fyra månaders valpar är värt att ha ont i ryggen ett par dagar :-)
Film och briefing
Suzanne, den operativa chefen här på AKF kom idag och hade en mycket jobbig men intressant genomgång. Vi fick se nyhetsinslag som gått bådde på Filippinsk tv och ett inslag som BBC flygit in och gjort. Bilderna vi såg var så vedervärdiga, och trots att vi vet vilka hemskheter människan är i stånd till så är det ändå smärtsamt och chockerande. Det positiva i det hela är att AKF verkligen gör skillnad, och eftersom vi är deras samarbetspartner så kan vi känna stolthet i det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och det görs verkligen här!
Fattigdom
Vi gick utanför områder med tre av hundarna för att få en välbehövd promenad och veterinären Dr. Ellen erbjöd sig att visa oss den lokala marknaden. Väl utanför AKF's trygga murar möttes vi av ännu en chock. Fattigdomen och missären var som ett slag i ansiktet. Vi är verkligen i ett fattigt land och fattigdom gör människor desperata. Djuren vi såg var i usel kondition, utom stridstupparna som var välgödda och redo att tjäna in familjens levebröd. Smutsiga valpar som gnyr, hundar i korta kedjor, barn med trasiga kläder och tom blick... Man har så svårt att ta in. Vi, Lou och Milla fattade personligen ett beslut att göra vad vi kan, och personalen här kommer att hjälpa oss med att handla och överlämna mat och förnödenheter till dem som har det sämst. Vi återkommer om detta senare.
Lous väska!
För att avsluta detta inlägg med en positiv historia så kan vi berätta att Lous väska kom hit ikväll! WOHOOOOOOOOOOO!!! Så detta inlägg skrivs iklädd mina egna byxor, med min egen deo under armarna. LYCKA! Övrig kuriosa är att Lou har bränt sig på ryggen efter allt grävande och Lilly åt upp våran Gecko.
Puss och kram, saknar er alla! Från Lou & Milla
Hägn på båda sidor, vägen till trädgården
Busvovvar i hägn
Dave med eksem
Lou tittar på operation
Valparnas förra hem
Gräva och kratta för att röja upp efter unghundarna
Grävt, spolat, skurat och nu snart ny sand utkrattat
En bur med mycket aktivering för valpar
Nyfiken valp hittar en liten djungel
Valp upptäcker att det är en utmaning att nå de roliga leksakerna :-)
Unghundarnas hägn
Unghundarna som trängdes i ett alldeles för litet hägn flyttade vi idag till ett större. Det blev en rätt stor operation då vi fick "möblera om" bland grupperna för att få ett ledigt hägn, sedan lagades staket för att undvika rymningar och efter det så kunde dom flytta in. Att se Dave, gruppens mobbingoffer, springa varv på varv på varv i ren glädje var oslagbart! Lyckad aktion!
Kastrering
Dagens operation handlar också om lilla Dave som blev bortadopterad när han var valp men som nu lämnats tillbaka med lite stresseksem. Eftersom han var så ung så hann inte AKF kastrera honom utan det gjordes nu. Vi fick vara med och observera hela operationen vilket var fantastiskt intressant. Veterinärerna Dr. Roland och Dr. Ellen har gjort cirka 400 kastreringar så de kan sin sak. Dave mår bra och ligger på uppvak nu.
Valparna
När unghundarna flyttat så blev deras hägn ledigt och vi tog tillfället i akt att få bygga ett riktigt valphägn. Enormt mycket jobb med att kratta ur den gamla sunkiga jorden, skura hela hägnet med desinfektionsmedel, sedan hämta skottkärra på skottkärra med ny sand. Efter det fick fantasin flöda och dom fick lite träd, leksaker, aktiveringsdäck att klättra i med mera. Att se den kompletta glädjen hos tre stycken fyra månaders valpar är värt att ha ont i ryggen ett par dagar :-)
Film och briefing
Suzanne, den operativa chefen här på AKF kom idag och hade en mycket jobbig men intressant genomgång. Vi fick se nyhetsinslag som gått bådde på Filippinsk tv och ett inslag som BBC flygit in och gjort. Bilderna vi såg var så vedervärdiga, och trots att vi vet vilka hemskheter människan är i stånd till så är det ändå smärtsamt och chockerande. Det positiva i det hela är att AKF verkligen gör skillnad, och eftersom vi är deras samarbetspartner så kan vi känna stolthet i det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och det görs verkligen här!
Fattigdom
Vi gick utanför områder med tre av hundarna för att få en välbehövd promenad och veterinären Dr. Ellen erbjöd sig att visa oss den lokala marknaden. Väl utanför AKF's trygga murar möttes vi av ännu en chock. Fattigdomen och missären var som ett slag i ansiktet. Vi är verkligen i ett fattigt land och fattigdom gör människor desperata. Djuren vi såg var i usel kondition, utom stridstupparna som var välgödda och redo att tjäna in familjens levebröd. Smutsiga valpar som gnyr, hundar i korta kedjor, barn med trasiga kläder och tom blick... Man har så svårt att ta in. Vi, Lou och Milla fattade personligen ett beslut att göra vad vi kan, och personalen här kommer att hjälpa oss med att handla och överlämna mat och förnödenheter till dem som har det sämst. Vi återkommer om detta senare.
Lous väska!
För att avsluta detta inlägg med en positiv historia så kan vi berätta att Lous väska kom hit ikväll! WOHOOOOOOOOOOO!!! Så detta inlägg skrivs iklädd mina egna byxor, med min egen deo under armarna. LYCKA! Övrig kuriosa är att Lou har bränt sig på ryggen efter allt grävande och Lilly åt upp våran Gecko.
Puss och kram, saknar er alla! Från Lou & Milla
Hägn på båda sidor, vägen till trädgården
Busvovvar i hägn
Dave med eksem
Lou tittar på operation
Valparnas förra hem
Gräva och kratta för att röja upp efter unghundarna
Grävt, spolat, skurat och nu snart ny sand utkrattat
En bur med mycket aktivering för valpar
Nyfiken valp hittar en liten djungel
Valp upptäcker att det är en utmaning att nå de roliga leksakerna :-)
Första natten på centret
Första natten på centret blev en upplevelse. Vi var ofattbart trötta och kände att inget skulle kunna störa Törnrosa I & Törnrosa II, så fel vi hade!
Lägenheten delades med King och katten som numera heter Lilly och en Gekko som ännu är utan namn. Utanför har vi kören av ungefär 300 hundar som en gång i timmen gör oss uppmärksamma på att vakten går sin vanliga tur. Inne skriker Lilly efter sina vänner och låter som en hes bäbis och King tassar runt och har svårt att bestämma sig för om han vill vara inne eller ute.
Vi får välja på att ha det varmt och kvavt eller att sätta på den inte så moderna AC'n som surrar i ungefär 50dB. Utanför fönstren sitter det fåglar som vi snabbt döpte till Tarkan eftersom dom gör smackande pussljud.
Klockan fem på morgonen började en kyrka i närheten med ett klockspel som också väckte områdets tuppar som stämde upp i sång. Detta gillades av ungefär 100 av hundarna som började skälla och yla och strax därefter så fick dom sällskap av en minareth (eller auktionsutropare, svårt att säga) så klockan fem så gav vi upp och bestämde oss för att kliva upp. Vi hoppas att det finns utrymme för en middagslur idag!
Med lite tur så kommer Lou att få sin väska idag med kläder, medicin och allt annat som hon så desperat längtar efter! Planen idag blir att bada King och försöka få en av de mer mobbade hundarna flyttad till ett annat hängn då hennes gråt går rakt igenom själen!
God morgon Filippinerna!
Lägenheten delades med King och katten som numera heter Lilly och en Gekko som ännu är utan namn. Utanför har vi kören av ungefär 300 hundar som en gång i timmen gör oss uppmärksamma på att vakten går sin vanliga tur. Inne skriker Lilly efter sina vänner och låter som en hes bäbis och King tassar runt och har svårt att bestämma sig för om han vill vara inne eller ute.
Vi får välja på att ha det varmt och kvavt eller att sätta på den inte så moderna AC'n som surrar i ungefär 50dB. Utanför fönstren sitter det fåglar som vi snabbt döpte till Tarkan eftersom dom gör smackande pussljud.
Klockan fem på morgonen började en kyrka i närheten med ett klockspel som också väckte områdets tuppar som stämde upp i sång. Detta gillades av ungefär 100 av hundarna som började skälla och yla och strax därefter så fick dom sällskap av en minareth (eller auktionsutropare, svårt att säga) så klockan fem så gav vi upp och bestämde oss för att kliva upp. Vi hoppas att det finns utrymme för en middagslur idag!
Med lite tur så kommer Lou att få sin väska idag med kläder, medicin och allt annat som hon så desperat längtar efter! Planen idag blir att bada King och försöka få en av de mer mobbade hundarna flyttad till ett annat hängn då hennes gråt går rakt igenom själen!
God morgon Filippinerna!
Framme vid Rescue center, väska fortfarande på vift
Nu är vi framme vid Rescue center. Vi fattade beslut om att det ändå inte var så viktigt med väskan och troligen kommer den i morgon så det är bara att härda ut. Efter en mycket intressant intervju med Charles, grundaren av AKF, så körde Charles och Jazz oss den drygt två timmar långa bilturen hit. Filippinernas trafik är väldigt spännande, och då är det ändå söndag så den är enligt utsago bara en bråkdel av hur den brukar se ut. *gulp*
Väl här så är det omöjligt att förklara känslan. Alla hundar här har bra hull, fina rena tänder, bus i ögonen som vilka hundar som helst, men ärren visar vad dom har varit med om, och när det kommer över en så kommer tårarna. Ärren sitter både på kroppar efter slag, nosar efter burkar och rep samt i själ efter obeskrivlig misshandel. Vissa, till exempel King som försöker få uppmärksamheten när vi skriver i detta nu, är fantastiskt tillgiven och är Rescue Centrets ständiga medlare som går runt och lugnar alla andra hundarna. Medan andra är svårt traumatiserade och skygga.
Personalen är underbar! Så ödmjuka, trevliga, fnissiga och gästvänliga! Vi har Mama-Julie som lagar mat, tvättar kläder och ser efter oss kommer att göra oss så bortskämda! Veterinärerna är så bra med hundarna och har utmanat oss på Karaoke. Inte en chans under 1.0 i promille svarade vi :-) Dom har en no-drinking-policy på centret, (lyckligtvis!) så vi klarar oss nog!
Tröttheten just nu är väldigt påtaglig, hon är snart 13.00 i Sverige, och 20.00 här. Vi sov inte mer än fyra timmar natten till idag, och innan dess spenderades 1,5 dygn på flygplan och flygplatser så vi tror att vi kommer sova gott i natt trots ljudet nästan 300 hundar.
Och just det, första räddningen blev en katt som nu har flyttat in i vår lägenhet. Det är en liten Garfield, en flicka som någon har gjort något med klorna på så hälften är borta och resten växer kors och tvärs. Henne sövde vi (se bild) och gjorde rent sår, och nu äter hon antibiotika och bor hos oss. Hon är groggy efter narkosen och mjauar non-stop. Vi börjar fundera på om det verkligen var så bra att låta henne bo här :-)
I morgon börjar jobbet på allvar och vi kommer att få städa, gå ut med hundar, duscha hundar, eventuellt vara med på en operation och sedan gå ut med fler hundar :-) Det finns att göra! Mama-Julie gör frukost till klockan sju så det blir ingen sovmorgon!
Nu, duscha, sova och sedan så skall Lou fortsätta knycka kläder av Milla och be en liten bön till FlygplatsGuden att min väska kommer utan problem i morgon!
Saknar er alla!
Puss från Lou & Milla
Valp i Manila
Risfält vi åkte förbi på väg upp till Rescue center
En Vulkan som hade utbrott senast -99 och täckte landskapet i aska
Katten Garfield innan narkosen helt släppt.
Mama-Julie har dukat för middag
Här är de fantastiska veterinärerna som jobbar sex dagar i veckan med att ta hand om nästan 300 hundar.
Väl här så är det omöjligt att förklara känslan. Alla hundar här har bra hull, fina rena tänder, bus i ögonen som vilka hundar som helst, men ärren visar vad dom har varit med om, och när det kommer över en så kommer tårarna. Ärren sitter både på kroppar efter slag, nosar efter burkar och rep samt i själ efter obeskrivlig misshandel. Vissa, till exempel King som försöker få uppmärksamheten när vi skriver i detta nu, är fantastiskt tillgiven och är Rescue Centrets ständiga medlare som går runt och lugnar alla andra hundarna. Medan andra är svårt traumatiserade och skygga.
Personalen är underbar! Så ödmjuka, trevliga, fnissiga och gästvänliga! Vi har Mama-Julie som lagar mat, tvättar kläder och ser efter oss kommer att göra oss så bortskämda! Veterinärerna är så bra med hundarna och har utmanat oss på Karaoke. Inte en chans under 1.0 i promille svarade vi :-) Dom har en no-drinking-policy på centret, (lyckligtvis!) så vi klarar oss nog!
Tröttheten just nu är väldigt påtaglig, hon är snart 13.00 i Sverige, och 20.00 här. Vi sov inte mer än fyra timmar natten till idag, och innan dess spenderades 1,5 dygn på flygplan och flygplatser så vi tror att vi kommer sova gott i natt trots ljudet nästan 300 hundar.
Och just det, första räddningen blev en katt som nu har flyttat in i vår lägenhet. Det är en liten Garfield, en flicka som någon har gjort något med klorna på så hälften är borta och resten växer kors och tvärs. Henne sövde vi (se bild) och gjorde rent sår, och nu äter hon antibiotika och bor hos oss. Hon är groggy efter narkosen och mjauar non-stop. Vi börjar fundera på om det verkligen var så bra att låta henne bo här :-)
I morgon börjar jobbet på allvar och vi kommer att få städa, gå ut med hundar, duscha hundar, eventuellt vara med på en operation och sedan gå ut med fler hundar :-) Det finns att göra! Mama-Julie gör frukost till klockan sju så det blir ingen sovmorgon!
Nu, duscha, sova och sedan så skall Lou fortsätta knycka kläder av Milla och be en liten bön till FlygplatsGuden att min väska kommer utan problem i morgon!
Saknar er alla!
Puss från Lou & Milla
Valp i Manila
Risfält vi åkte förbi på väg upp till Rescue center
En Vulkan som hade utbrott senast -99 och täckte landskapet i aska
Katten Garfield innan narkosen helt släppt.
Mama-Julie har dukat för middag
Här är de fantastiska veterinärerna som jobbar sex dagar i veckan med att ta hand om nästan 300 hundar.
Framme i Manila!
Hej vänner, kollegor, medlemmar och alla andra!
Nu är vi äntligen framme i ett blött och regnigt Manila. Resan hit tog en bra bit över ett dygn och vi hade tre mellanlandningar. Lous väska hann dock bara med en av de mellanlandningarna, så den är troligen kvar i London. Med lite tur kommer den fram i morgon och vi blir bara en dag försenade på grund av detta, med lite otur så är en väska med samtliga Lous förnödenheter, 20 flaskor hundschampo, selar, koppel och halsband på vift. Undrar just vad dom tror att vi sysslar med om dom går igenom väskan... :-)
Vi startade resan strax efter lunch igår från Arlanda, åkte till Heathrow, vänta fyra timmar, sedan till Hongkong vilket var en flygning på över tolv timmar, sedan vänta ytterligare fyra timmar innan vi kom fram till Manila. Här är pulsen hög och allt ger ett lätt kaotiskt intryck.
Planen var att vi skulle upp till Rescue center redan i morgon på morgonen, men eftersom vi måste vänta tills i morgon innan vi vet om väskan kommer fram så kan eventuellt bli lite försenade. Vi kommer att ta en fika med Charles, grundaren av AKF, i morgon vid tio. Det skall bli så spännande!
Suzanne, ansvarig på centret när Charles är borta, är ledig i morgon men jobbar måndag, då kommer vi nog att få börja jobba på riktigt! Nu befinner vi oss på ett hotell down town och skall strax avnjuta den första duschen på två dygn. Lou är evigt tacksam för att Milla delar med sig av både hygienartiklar och kläder!
I morgon kommer vi att kunna ladda upp bilder och också skriva mer om vad vi skall göra denna resa.
En tanke går till våra hundar och familjer där hemma, vi saknar er massor!
Kramar i massor från Lou& Milla på Filippinerna
Nu är vi äntligen framme i ett blött och regnigt Manila. Resan hit tog en bra bit över ett dygn och vi hade tre mellanlandningar. Lous väska hann dock bara med en av de mellanlandningarna, så den är troligen kvar i London. Med lite tur kommer den fram i morgon och vi blir bara en dag försenade på grund av detta, med lite otur så är en väska med samtliga Lous förnödenheter, 20 flaskor hundschampo, selar, koppel och halsband på vift. Undrar just vad dom tror att vi sysslar med om dom går igenom väskan... :-)
Vi startade resan strax efter lunch igår från Arlanda, åkte till Heathrow, vänta fyra timmar, sedan till Hongkong vilket var en flygning på över tolv timmar, sedan vänta ytterligare fyra timmar innan vi kom fram till Manila. Här är pulsen hög och allt ger ett lätt kaotiskt intryck.
Planen var att vi skulle upp till Rescue center redan i morgon på morgonen, men eftersom vi måste vänta tills i morgon innan vi vet om väskan kommer fram så kan eventuellt bli lite försenade. Vi kommer att ta en fika med Charles, grundaren av AKF, i morgon vid tio. Det skall bli så spännande!
Suzanne, ansvarig på centret när Charles är borta, är ledig i morgon men jobbar måndag, då kommer vi nog att få börja jobba på riktigt! Nu befinner vi oss på ett hotell down town och skall strax avnjuta den första duschen på två dygn. Lou är evigt tacksam för att Milla delar med sig av både hygienartiklar och kläder!
I morgon kommer vi att kunna ladda upp bilder och också skriva mer om vad vi skall göra denna resa.
En tanke går till våra hundar och familjer där hemma, vi saknar er massor!
Kramar i massor från Lou& Milla på Filippinerna
