Så kom den till sist... Min sista dag på centret
Min sista dag, ikväll vid elva så kommer vi att åka ner mot Flygplatsen i Manila. Trafiken är hemsk på grund av ett vägbygge så vi behöver marginaler. Jag kommer att vara på resande fot i 1,5 dygn och ser INTE fram emot det.
Igår hade jag avskedsfest för alla här och det var mycket tårar, många kramar, en hel del vin och givetvis, en karaokemaskin.
En månad har gått försvinnande fort och jag har blivit så väl omhändertagen och lärt känna så fantastiska människor och djur. De senaste dagarna har centret fått in ännu en katt, denna gången en liten kattunge som var så svag och hade så allvarlig infektion att den inte orkade stå upp. Nu, efter vård av Doc Roland är den hur busig och pigg som helst. Vi har också fått in en ekorre (som bet mig när vi fångade in den, och det gör betydligt ondaren än hundbett kan jag berätta), troligen ett husdjur som rymt för det finns inte ekorrar i faunan här och en liten minigris som jag fick den stora äran att döpa.
Han heter Bacon =) Ja, jag älskar ironi!
Bacon vilar i skuggan efter en smarrig lunch
Doc Roland hittade honom på en marknad och han var rätt utsvulten och hade eksem över hela kroppen. Nu springer han runt här och tigger mat och är precis hur söt och glad som helst. Han har blivit Peanuts bror och dom två älskar redan varandra!
Självklart med sin syster Peanut, den trebente pudeln som vakar över sin lillebror.
Valparna växer så att det knakar och även dom är fantastiskt busiga och den stackars mamman får inte mycket ro
Tre mycket busiga valpar
Och vi har också fått besök från Sverige i form av två veterinärstudenter från Uppsala som heter Pontus och Eva. De kommer att stanna på centret i tre veckor och kommer också att skriva om deras jobb här på bloggen.
Pontus, Mama Julie och Eva, givetvis med en karaokemikrofon i högsta hugg!
Det känns tungt att åka, men jag kommer att åka tillbaka. Nu hem till Sverige och jobba ihop pengar och försöka hitta sponsorer så att jag kan återvända och fortsätta mitt jobb här nere.
Tack för att ni har följt mig på min resa! Må så gott. Massor med kramar från Lou
Igår hade jag avskedsfest för alla här och det var mycket tårar, många kramar, en hel del vin och givetvis, en karaokemaskin.
En månad har gått försvinnande fort och jag har blivit så väl omhändertagen och lärt känna så fantastiska människor och djur. De senaste dagarna har centret fått in ännu en katt, denna gången en liten kattunge som var så svag och hade så allvarlig infektion att den inte orkade stå upp. Nu, efter vård av Doc Roland är den hur busig och pigg som helst. Vi har också fått in en ekorre (som bet mig när vi fångade in den, och det gör betydligt ondaren än hundbett kan jag berätta), troligen ett husdjur som rymt för det finns inte ekorrar i faunan här och en liten minigris som jag fick den stora äran att döpa.
Han heter Bacon =) Ja, jag älskar ironi!
Bacon vilar i skuggan efter en smarrig lunch
Doc Roland hittade honom på en marknad och han var rätt utsvulten och hade eksem över hela kroppen. Nu springer han runt här och tigger mat och är precis hur söt och glad som helst. Han har blivit Peanuts bror och dom två älskar redan varandra!
Självklart med sin syster Peanut, den trebente pudeln som vakar över sin lillebror.
Valparna växer så att det knakar och även dom är fantastiskt busiga och den stackars mamman får inte mycket ro
Tre mycket busiga valpar
Och vi har också fått besök från Sverige i form av två veterinärstudenter från Uppsala som heter Pontus och Eva. De kommer att stanna på centret i tre veckor och kommer också att skriva om deras jobb här på bloggen.
Pontus, Mama Julie och Eva, givetvis med en karaokemikrofon i högsta hugg!
Det känns tungt att åka, men jag kommer att åka tillbaka. Nu hem till Sverige och jobba ihop pengar och försöka hitta sponsorer så att jag kan återvända och fortsätta mitt jobb här nere.
Tack för att ni har följt mig på min resa! Må så gott. Massor med kramar från Lou
Vaccinationsprogram sponsrade av AKF
AKF gör så mycket även utanför centret. Bland annat vaccinationsprogram för hundar och katter i områden där folk inte har råd att vaccinera sina egna hundar. Och detta gjorde vi häromdagen!
På morgonen laddade vi bilen med 200 doser av vaccin, inklusive rabiesvaccin och sedan åkte vi till universitetet och hämtade upp 10 stycken veterinärstudenter och sedan åkte vi till en by som heter Santa Lucia. Vi var på två platser och jag har aldrig sett så många hundvalpar i hela mitt liv! Det var som världens största hundträff :-)
Alla som bodde där älskade sina djur men kunskapen är ibland bristfällig och dom fick inte bara vaccin, utan kostråd, tips om hur man skall hantera en hund och annan kunskap. Alla ungar i området kom också och så många var så tacksamma! Att vi dessutom passar på att utbilda veterinärstudenterna här i hur man kan hjälpa känns också bra! Och de alla såg upp till doc Roland som deras mentor.
Det känns så bra att kunna hjälpa till och jag är glad och tacksam att jag fick uppleva detta.
Jag och Doc Roland med några galet söta valpar
Två av veterinärstudenterna
Vår tillfälliga klinik
Om hunden inte ser sprutan är det lugnt så han gömmer sig i mammas knä =)
Här tipsar jag om att denna hund behöver lägga på hullet lite. Jag fick givetvis tolkhjälp. Dom här pratar nämligen inte ens Tagalog (Filippino) utan bara sin egen dialekt.
Doc Roland och en student vaccinerar vovve
Fullt ös hela dagen!
Så många ulliga och gulliga valpar :) Himmelriket!
Doc Roland var kraftigt upptagen och fick verkligen slita den här dagen
Och folk kom från när och fjärran med sina vovvar. Här i en innovativ resebur
Ytterligare några patienter
Jag och en flicka som kom in med sin kattunge
Varje hund får ett eget vaccinationskort och journal så det blev mycket pappersarbete också
Varför dessa bilder är felvända vet jag inte.... Går helt enkelt inte att få dem rätt *mutter*
Så kom en katt som såg precis ut som Mistie där hemma! Klart man blev kär!!
Två nöjda kunder med sin kattunge
En stolt husse med sin vovve
Ytterligare hundar
Och här är vi, hela gänget efter en låååång dags arbete. Vi är utmattade men glada och stolta!
Vilket gäng!!!!
På morgonen laddade vi bilen med 200 doser av vaccin, inklusive rabiesvaccin och sedan åkte vi till universitetet och hämtade upp 10 stycken veterinärstudenter och sedan åkte vi till en by som heter Santa Lucia. Vi var på två platser och jag har aldrig sett så många hundvalpar i hela mitt liv! Det var som världens största hundträff :-)
Alla som bodde där älskade sina djur men kunskapen är ibland bristfällig och dom fick inte bara vaccin, utan kostråd, tips om hur man skall hantera en hund och annan kunskap. Alla ungar i området kom också och så många var så tacksamma! Att vi dessutom passar på att utbilda veterinärstudenterna här i hur man kan hjälpa känns också bra! Och de alla såg upp till doc Roland som deras mentor.
Det känns så bra att kunna hjälpa till och jag är glad och tacksam att jag fick uppleva detta.
Jag och Doc Roland med några galet söta valpar
Två av veterinärstudenterna
Vår tillfälliga klinik
Om hunden inte ser sprutan är det lugnt så han gömmer sig i mammas knä =)
Här tipsar jag om att denna hund behöver lägga på hullet lite. Jag fick givetvis tolkhjälp. Dom här pratar nämligen inte ens Tagalog (Filippino) utan bara sin egen dialekt.
Doc Roland och en student vaccinerar vovve
Fullt ös hela dagen!
Så många ulliga och gulliga valpar :) Himmelriket!
Doc Roland var kraftigt upptagen och fick verkligen slita den här dagen
Och folk kom från när och fjärran med sina vovvar. Här i en innovativ resebur
Ytterligare några patienter
Jag och en flicka som kom in med sin kattunge
Varje hund får ett eget vaccinationskort och journal så det blev mycket pappersarbete också
Varför dessa bilder är felvända vet jag inte.... Går helt enkelt inte att få dem rätt *mutter*
Så kom en katt som såg precis ut som Mistie där hemma! Klart man blev kär!!
Två nöjda kunder med sin kattunge
En stolt husse med sin vovve
Ytterligare hundar
Och här är vi, hela gänget efter en låååång dags arbete. Vi är utmattade men glada och stolta!
Vilket gäng!!!!
Ladda batterierna lite
De flesta inlägg jag skriver här handlar om dett jobb vi gör, men vi gör annat också! Hela gänget här på centret är en bunt roliga partyprissar när det gäller och vi lämnar ibland centret för att bara ha kul! Man orkar inte med det jobb vi gör om man inte laddar batterierna, det är fysiskt omöjligt. En av de dagarna åkte vi till ett poolområde med picknick (och då menar jag inte picknick utan en gigantisk buffé!), vin, karaoke (såklart) och en massa skratt.
Här kallas vi "The AKF-family" och det är verkligen vad vi är. Som en stor familj med en massa syskon som busar runt med varandra. Mama Julie är vår mamma och hon ser till att vi äter (och äter och äter och äter) och att vi har rena kläder och att vi kommer ihåg att ta hand om oss själva.
Lynson, dagens chaufför
Mama Julie och Tolitz, eller Lito som han heter är kvällens grillmästare
Jayson, Lynson, Jag, Jay-R, Hannah och Jazz busar i poolen
Jag, Lynson och Jay-R gör coola poser. Hundräddare till vardags, wannabe-hiphoppare på helgen
Jay-R smörar in sig med en ballad
Elvie, mor till Hannah, Jeff, Brayan och Eizel har dagen till ära sett till att vi har mat nog att föda en mindre indianby
Jayson, Jay-R och Eizel vid karaokemaskinen
Turturduvorna Jazz och Mesut. Nyförlovade! :-)
Hela gänget poserar
Syskonen Hannah och Brayan
Storesyskonen Jeff och Eizel
Bus i poolen
Mer bus i poolen
Från dogrescue till Baywatch
I juni blir det bröllop, och när jag ser dessa två tillsammans så tänker jag alltid på Tor och Lisa i filmen "Trolltyg i tomteskogen".
Här kallas vi "The AKF-family" och det är verkligen vad vi är. Som en stor familj med en massa syskon som busar runt med varandra. Mama Julie är vår mamma och hon ser till att vi äter (och äter och äter och äter) och att vi har rena kläder och att vi kommer ihåg att ta hand om oss själva.
Lynson, dagens chaufför
Mama Julie och Tolitz, eller Lito som han heter är kvällens grillmästare
Jayson, Lynson, Jag, Jay-R, Hannah och Jazz busar i poolen
Jag, Lynson och Jay-R gör coola poser. Hundräddare till vardags, wannabe-hiphoppare på helgen
Jay-R smörar in sig med en ballad
Elvie, mor till Hannah, Jeff, Brayan och Eizel har dagen till ära sett till att vi har mat nog att föda en mindre indianby
Jayson, Jay-R och Eizel vid karaokemaskinen
Turturduvorna Jazz och Mesut. Nyförlovade! :-)
Hela gänget poserar
Syskonen Hannah och Brayan
Storesyskonen Jeff och Eizel
Bus i poolen
Mer bus i poolen
Från dogrescue till Baywatch
I juni blir det bröllop, och när jag ser dessa två tillsammans så tänker jag alltid på Tor och Lisa i filmen "Trolltyg i tomteskogen".
Dagen före julafton :-)
Dagen före julafton och jag har ingen som helst julstämning över huvud taget :-) Men det gör inte så mycket! Gick en vända här på centret och förundrades hur allt kan vända från tragedi till harmoni så snabbt, och sedan tillbaka igen.
På centret kastreras och steriliseras alla hundar, men några är dräktiga när dom kommer in och så var det med tiken som födde valpar min första natt här. Jag har för övrigt döpt henne till Lulle efter min egen mamma :-D Nu är valparna tre veckor, ögonen är öppna och dom ser ut som en korsning mellan marsvin och griskultingar. Så galet söta och busiga och nyfikna.
Och den vita hunden som hade sår runt hela nosen efter hundhandlarnas "munkorg", den som jag skrev om för ett par dagar sedan. Hon kallas numera för prinsessan och mår precis som en prinsessa. Hon är rätt svår att fotografera för hon försöker konstant hoppa upp och slicka mig i ansiktet :-) Hennes läkning, både fysiskt och mentalt är helt sanslös!
Tänk om vi människor kunde läka så här snabbt! Helt otroligt!
På centret kastreras och steriliseras alla hundar, men några är dräktiga när dom kommer in och så var det med tiken som födde valpar min första natt här. Jag har för övrigt döpt henne till Lulle efter min egen mamma :-D Nu är valparna tre veckor, ögonen är öppna och dom ser ut som en korsning mellan marsvin och griskultingar. Så galet söta och busiga och nyfikna.
Och den vita hunden som hade sår runt hela nosen efter hundhandlarnas "munkorg", den som jag skrev om för ett par dagar sedan. Hon kallas numera för prinsessan och mår precis som en prinsessa. Hon är rätt svår att fotografera för hon försöker konstant hoppa upp och slicka mig i ansiktet :-) Hennes läkning, både fysiskt och mentalt är helt sanslös!
Tänk om vi människor kunde läka så här snabbt! Helt otroligt!
Ett stort grattis till en fantastisk man!
Idag fyller Andréas år och jag tänker på honom intensivt från andra sidan jorden. Andréas sitter med i Animal Protection networks styrelse och är vår IT-ansvarige.
Tack Andréas för att du är så fantastisk i ditt arbete för djuren och för att du har ett så stort hjärta.
Stort grattis på din dag!
Tack Andréas för att du är så fantastisk i ditt arbete för djuren och för att du har ett så stort hjärta.
Stort grattis på din dag!
När blod, svett och tårar inte räcker till
Vi har förlorat ännu en hund, denna gång från ett hundslagsmål. Hans namn var Kima och han var den busigaste hunden du kunde möta. Och en jävel på att tigga godis!
Jag vaknade halv sju i förrgår morse, borstade tänderna, gjorde rent efter mina två stökiga katter, gick ner och hälsade på de sjukaste hundarna i karantänavdelnigen och såg till att alla mådde bra och hade vatten, gick och hälsade på några av hundarna från Baguio och kände att det var dags för kaffe. Då hörde jag Ronald skrika: Lou, Get Lynson! Jag sprang dit och han höll de andra hundarna på avstånd med en vattenslang, och där låg en hund och flåsade, alldeles lerig och blodig. Det fanns inte tid att hämta Lynson och ungefär 06.55 sprang jag in i hängnet och med hjälp av Ronald fick jag ut denna lilla skadade hund. Jag skrek efter Doc Roland och sprang med hunden till kliniken där vi tvättade av honom, plåstrade om honom och la honom på dropp. Han var i chock och gick inte att söva utan vi behövde stabilisera hans tillstånd innan. Hans tandkött var vitt som snö och han var mycket illa tilltygad.
Han svarade bra på behandlingen och vi hoppades att han skulle stabiliseras tillräckligt mycket för att kunna genomgå en operation på eftermiddagen, men vid ett försämrades hans tillstånd. Han hade dropp, syrgas, konstgjord andning (som är betydligt jobbigare att ge än det ser ut på TV!) och flera doser av adrenalin. Men han orkade inte kämpa mer, och somnade in trots alla våra försök. Jag grät som ett barn, men inga tårar kunde få honom tillbaka. Underbara Kima hade lämnat oss!
Kima hade en sponsor, en sponsor som skulle ha kommit hit idag för att hälsa på honom och det var först igår kväll som vi fick tag på honom. Då min Filippinska mobil var den enda som hade pengar på kortet och jag dessutom varit med hela tiden så blev det så att jag ringde till Kimas sponsor. Han blev helt förkrossad och grät och skrek och anklagade oss för det som hänt. Återigen grät jag som om tårarna inte kunde ta slut... Var det så? Var det mitt fel att Kima hade placerats i fel hägn? Om jag gått direkt till den kenneln på morgonen istället för att busa med katterna, städa kattlådor och kolla till de andra hundarna kanske vi hade fått ut honom snabbare... Jag känner mig SÅ JÄVLA HEMSK!
Alla här försäkrar mig om och om igen att det inte är mitt fel, det var bara en hemsk hemsk olycka, sådant som händer när man har närmare 400 hundar från traumatiska bakgrunder på samma ställe, och jag vet att dom har rätt.
I morgon skall jag träffa sponsorn, och jag vet att han inte är en hemsk människa, han är bara trasig av sorg över att ha förlorat hans hund. Alla som förlorat en hund vet smärtan och vet att hjärtat blir helt krossat.
Sponsorn har skickat ungefär 30 sms till mig där han uttryckt sin vrede och tyvärr är det så illa att advokaterna kommer att bli inblandade. Just nu är det så jobbigt här.
Kima, vila i frid och dröm sött!
Jag vaknade halv sju i förrgår morse, borstade tänderna, gjorde rent efter mina två stökiga katter, gick ner och hälsade på de sjukaste hundarna i karantänavdelnigen och såg till att alla mådde bra och hade vatten, gick och hälsade på några av hundarna från Baguio och kände att det var dags för kaffe. Då hörde jag Ronald skrika: Lou, Get Lynson! Jag sprang dit och han höll de andra hundarna på avstånd med en vattenslang, och där låg en hund och flåsade, alldeles lerig och blodig. Det fanns inte tid att hämta Lynson och ungefär 06.55 sprang jag in i hängnet och med hjälp av Ronald fick jag ut denna lilla skadade hund. Jag skrek efter Doc Roland och sprang med hunden till kliniken där vi tvättade av honom, plåstrade om honom och la honom på dropp. Han var i chock och gick inte att söva utan vi behövde stabilisera hans tillstånd innan. Hans tandkött var vitt som snö och han var mycket illa tilltygad.
Han svarade bra på behandlingen och vi hoppades att han skulle stabiliseras tillräckligt mycket för att kunna genomgå en operation på eftermiddagen, men vid ett försämrades hans tillstånd. Han hade dropp, syrgas, konstgjord andning (som är betydligt jobbigare att ge än det ser ut på TV!) och flera doser av adrenalin. Men han orkade inte kämpa mer, och somnade in trots alla våra försök. Jag grät som ett barn, men inga tårar kunde få honom tillbaka. Underbara Kima hade lämnat oss!
Kima hade en sponsor, en sponsor som skulle ha kommit hit idag för att hälsa på honom och det var först igår kväll som vi fick tag på honom. Då min Filippinska mobil var den enda som hade pengar på kortet och jag dessutom varit med hela tiden så blev det så att jag ringde till Kimas sponsor. Han blev helt förkrossad och grät och skrek och anklagade oss för det som hänt. Återigen grät jag som om tårarna inte kunde ta slut... Var det så? Var det mitt fel att Kima hade placerats i fel hägn? Om jag gått direkt till den kenneln på morgonen istället för att busa med katterna, städa kattlådor och kolla till de andra hundarna kanske vi hade fått ut honom snabbare... Jag känner mig SÅ JÄVLA HEMSK!
Alla här försäkrar mig om och om igen att det inte är mitt fel, det var bara en hemsk hemsk olycka, sådant som händer när man har närmare 400 hundar från traumatiska bakgrunder på samma ställe, och jag vet att dom har rätt.
I morgon skall jag träffa sponsorn, och jag vet att han inte är en hemsk människa, han är bara trasig av sorg över att ha förlorat hans hund. Alla som förlorat en hund vet smärtan och vet att hjärtat blir helt krossat.
Sponsorn har skickat ungefär 30 sms till mig där han uttryckt sin vrede och tyvärr är det så illa att advokaterna kommer att bli inblandade. Just nu är det så jobbigt här.
Kima, vila i frid och dröm sött!
En vardag även här!
Att jobba här på centret är fantastiskt, att se hundar gå från magra, skadade, rädda fyllda av smärta och dödsångest till att vinna deras förtroende, vara med när dom inser att vi ger dem godis, kärlek och kel istället för mer lidande! Det är allt igenom vackert att uppleva
Här är Ronald med en hund som för första gången vågar sig fram till en människa och får kel och klappar. Alla som jobbar här är helt fantastiska med hundarna, dom läser dem och får deras förtroende så snabbt och tryggt. Jag har mycket att lära!
Lynson med den lilla hunden jag döpt till Titch för att han är så vansinnigt lik min gamla Terrier med det namnet. Titch bet alla som försökte komma nära i början, nu har han blivit mästare på att tigga kel och godis!
Att vara med när dom krypande vågar sig fram för att få en klapp, att se hur deras sår läker efter att man har spenderat timmar med att lappa ihop dem på kliniken.
Så här ser en hund ut efter hundhandlarnas munkorgar
Och här är samma hund efter att vi har lappat ihop den
Doc Jan lappar ihop hund, Lynson busar som vanligt och jag ser ut som en nollställd fågelholk! Alla här möter dagarna med massor av kärlek och humor vilket gör detta till ett mycket angenämt ställe att vara på!
Självklart är det psykiskt påfrestande, men det ger så mycket, och jag är bland vänner! Dom lyssnar alltid när jag behöver prata, ger stöd och råd och torkar mina tårar.
Jag och Ronald framför lastbilen som vi hämtade de 49 hundarna i. Han är inte bara livvakt, chaufför och hundskötare, han är en fantastisk vän också
Men stödet jag får av er där hemma, det är helt överväldigande! Kommentarer här på bloggen, på Facebook, via mail... Jag blir rörd till tårar! Att få alla de peppande orden och höra från er att jag gör skillnad. Jag suger åt mig som en svamp! Era ord får mig att växa som människa! Tack alla underbara som tar er tid att skriva en rad, det gör att man orkar fortsätta!
Här är Ronald med en hund som för första gången vågar sig fram till en människa och får kel och klappar. Alla som jobbar här är helt fantastiska med hundarna, dom läser dem och får deras förtroende så snabbt och tryggt. Jag har mycket att lära!
Lynson med den lilla hunden jag döpt till Titch för att han är så vansinnigt lik min gamla Terrier med det namnet. Titch bet alla som försökte komma nära i början, nu har han blivit mästare på att tigga kel och godis!
Att vara med när dom krypande vågar sig fram för att få en klapp, att se hur deras sår läker efter att man har spenderat timmar med att lappa ihop dem på kliniken.
Så här ser en hund ut efter hundhandlarnas munkorgar
Och här är samma hund efter att vi har lappat ihop den
Doc Jan lappar ihop hund, Lynson busar som vanligt och jag ser ut som en nollställd fågelholk! Alla här möter dagarna med massor av kärlek och humor vilket gör detta till ett mycket angenämt ställe att vara på!
Självklart är det psykiskt påfrestande, men det ger så mycket, och jag är bland vänner! Dom lyssnar alltid när jag behöver prata, ger stöd och råd och torkar mina tårar.
Jag och Ronald framför lastbilen som vi hämtade de 49 hundarna i. Han är inte bara livvakt, chaufför och hundskötare, han är en fantastisk vän också
Men stödet jag får av er där hemma, det är helt överväldigande! Kommentarer här på bloggen, på Facebook, via mail... Jag blir rörd till tårar! Att få alla de peppande orden och höra från er att jag gör skillnad. Jag suger åt mig som en svamp! Era ord får mig att växa som människa! Tack alla underbara som tar er tid att skriva en rad, det gör att man orkar fortsätta!
En baksida av att jobba med det jag gör
Jag har fullt skydd i form av vaccinationer och jag är alltid så försiktig som det går, men ibland så är olyckan framme och när man jobbar med rädda, misshandlade hundar som har ont och är beredda på ännu mer tortyr så händer det ibland att man får sig ett litet "kärleksbett". Och jag fick just det, ett kärleksbett från en rädd hund som skulle få en spruta.
Det är inte av ilska hundarna gör så, det är i panik, och jag vill (trots att det säkert är onödigt att nämna i detta forum) att hundarna självklart inte straffas eller får några påföljder när sånt här händer.
'Better safe than sorry' och 'Safety first' är vårt motto här på centret, så trots att jag har full rabiesvaccination så beslutades att jag skulle få boostershot
Så in i bilen och ner till Manila. En av mina kollegor här, Lynson, råkade också få sig ett litet "lovebite" så han fick också han njuta av den Filippinska sjukvården.
Här på Filippinerna tycker man om att köa. Går man till exempel till affären och skall köpa en liter mjölk så får man först köa till kassan, sedan köa till den som skall packa varorna, sedan köa för att en supervisor skall kontrollera att kassörskan och packaren gjort rätt och skriva under kvittot och sedan får man köa för att gå förbi security ut och då skall en vakt kontrollera och skriva under kvittot så att kassörskan, packaren och supervisorn har gjort rätt. Ingen stressar någonsin och man får absolut inte ha bråttom, för då är man garanterad en hjärtinfarkt!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag alltid har bråttom och alltid vill att allt skall ske snabbt. Jag hatar att köa och jag hatar att vänta. Att handla här är en mardröm!
Att tro att det var annorlunda att gå till vårdcentralen var dumt... Jag vet inte om det är för att skapa jobbtillfällen, men jag blir fullkomligt galen!
Mitt vaccinationskort från Animal Bite Center
Jag framför läkaren. Jag kan berätta att datorn inte är inkopplad utan används som skrivmaskin.
Först kommer man till vårdcentralen, eller Animal Bite Center som just denna vårdcentral heter (och är specialiserad på). Där får man anmäla sig i receptionen och sedan hänvisas man till ett väntrum. Där får man vänta på sin tur att träffa en sjuksyrra som tar ens uppgifter och fyller i en journal. Sedan får man sitta ner i ett annat väntrum för att träffa läkare, även han fyller i en journal, sedan får man gå och sätta sig och vänta på att en översköterska skall fylla i en specifikation på vad man behöver, sedan får man gå till ytterligare ett väntrum där man får en nummerlapp och får vänta på sin tur att betala. En person räknar ut hur mycket du skall betala och en annan tar betalt. Sedan får man gå tillbaka till väntrum nummer ett och vänta på att bli uppropad, och där kommer den första syrran man träffade och visar in en i ett rum och ger en sprutan, eller i mitt fall, sprutorna. Att ta sprutorna tog ungefär 2 minuter, mitt besök på Animal Bite Center, över en timme!
Lynson får en av sina två sprutor
Och jag får en av mina tre som jag fick den dagen
Och som om det inte räckte så ville dom att jag skulle komma tillbaka två gånger till... Inte bara den tre timmar långa bilresan till Manila, utan evighetsväntan och multiköandet... I think not! Så jag fick dem att skriva vad jag behövde och gick till en lokal läkarcentral för mina fyra resterande sprutor. Inte lika flott som Animal Bite Center i Manila, men hela besöket tar under tio minuter istället för över en timme!
Den lokala vaccinationscentralen
Jag som får spruta 4 & 5
Jag får spruta nr 6 & 7. Vid detta laget känner jag mig som en nåldyna
Så nu är jag helgarderad och kan med gott samvete låta hundarna tugga på mig så mycket dom vill! :-)
Det är inte av ilska hundarna gör så, det är i panik, och jag vill (trots att det säkert är onödigt att nämna i detta forum) att hundarna självklart inte straffas eller får några påföljder när sånt här händer.
'Better safe than sorry' och 'Safety first' är vårt motto här på centret, så trots att jag har full rabiesvaccination så beslutades att jag skulle få boostershot
Så in i bilen och ner till Manila. En av mina kollegor här, Lynson, råkade också få sig ett litet "lovebite" så han fick också han njuta av den Filippinska sjukvården.
Här på Filippinerna tycker man om att köa. Går man till exempel till affären och skall köpa en liter mjölk så får man först köa till kassan, sedan köa till den som skall packa varorna, sedan köa för att en supervisor skall kontrollera att kassörskan och packaren gjort rätt och skriva under kvittot och sedan får man köa för att gå förbi security ut och då skall en vakt kontrollera och skriva under kvittot så att kassörskan, packaren och supervisorn har gjort rätt. Ingen stressar någonsin och man får absolut inte ha bråttom, för då är man garanterad en hjärtinfarkt!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag alltid har bråttom och alltid vill att allt skall ske snabbt. Jag hatar att köa och jag hatar att vänta. Att handla här är en mardröm!
Att tro att det var annorlunda att gå till vårdcentralen var dumt... Jag vet inte om det är för att skapa jobbtillfällen, men jag blir fullkomligt galen!
Mitt vaccinationskort från Animal Bite Center
Jag framför läkaren. Jag kan berätta att datorn inte är inkopplad utan används som skrivmaskin.
Först kommer man till vårdcentralen, eller Animal Bite Center som just denna vårdcentral heter (och är specialiserad på). Där får man anmäla sig i receptionen och sedan hänvisas man till ett väntrum. Där får man vänta på sin tur att träffa en sjuksyrra som tar ens uppgifter och fyller i en journal. Sedan får man sitta ner i ett annat väntrum för att träffa läkare, även han fyller i en journal, sedan får man gå och sätta sig och vänta på att en översköterska skall fylla i en specifikation på vad man behöver, sedan får man gå till ytterligare ett väntrum där man får en nummerlapp och får vänta på sin tur att betala. En person räknar ut hur mycket du skall betala och en annan tar betalt. Sedan får man gå tillbaka till väntrum nummer ett och vänta på att bli uppropad, och där kommer den första syrran man träffade och visar in en i ett rum och ger en sprutan, eller i mitt fall, sprutorna. Att ta sprutorna tog ungefär 2 minuter, mitt besök på Animal Bite Center, över en timme!
Lynson får en av sina två sprutor
Och jag får en av mina tre som jag fick den dagen
Och som om det inte räckte så ville dom att jag skulle komma tillbaka två gånger till... Inte bara den tre timmar långa bilresan till Manila, utan evighetsväntan och multiköandet... I think not! Så jag fick dem att skriva vad jag behövde och gick till en lokal läkarcentral för mina fyra resterande sprutor. Inte lika flott som Animal Bite Center i Manila, men hela besöket tar under tio minuter istället för över en timme!
Den lokala vaccinationscentralen
Jag som får spruta 4 & 5
Jag får spruta nr 6 & 7. Vid detta laget känner jag mig som en nåldyna
Så nu är jag helgarderad och kan med gott samvete låta hundarna tugga på mig så mycket dom vill! :-)
Företagets julfest!
Häromdagen hade vi "firmafest" och det var lite annorlunda mot de julfester jag är van vid, men bara lite
Först hyrdes den största karaokemaskinen jag har sett, jag trodde att dom skojjade när dom kom åkande med den.
En massa mat, som man har på ett bord bredvid bordet där vi sitter och äter. Ingen Alladin dock!
Alla samlas runt den gigantiska karaokemaskinen och sjunger hela kvällen. Grannarna i området är inbjudna, och även dom sjöng för fulla muggar!
Överallt är det mätta och trötta hundar... okej, just det skulle faktiskt kunna vara hemma
Och alla hade så kul och trevligt in på småtimmarna!
Vinnarkommentaren stod kennelmate-killarna för när jag kom ner i klänning, högklackade skor och smink och dom stirrar på mig med stora ögon: Oh my god, you are a girl! Dom är så vana att se mig i smutsiga gamla shorts och arbetskläder att dom knappt kände igen mig. =) En kul kväll med kära vänner. Jag kommer att minnas den länge!
Först hyrdes den största karaokemaskinen jag har sett, jag trodde att dom skojjade när dom kom åkande med den.
En massa mat, som man har på ett bord bredvid bordet där vi sitter och äter. Ingen Alladin dock!
Alla samlas runt den gigantiska karaokemaskinen och sjunger hela kvällen. Grannarna i området är inbjudna, och även dom sjöng för fulla muggar!
Överallt är det mätta och trötta hundar... okej, just det skulle faktiskt kunna vara hemma
Och alla hade så kul och trevligt in på småtimmarna!
Vinnarkommentaren stod kennelmate-killarna för när jag kom ner i klänning, högklackade skor och smink och dom stirrar på mig med stora ögon: Oh my god, you are a girl! Dom är så vana att se mig i smutsiga gamla shorts och arbetskläder att dom knappt kände igen mig. =) En kul kväll med kära vänner. Jag kommer att minnas den länge!
Kalangitan fortsättning...
Så kom den stora dagen :-) Jag valde 13 december eftersom det är Lucia hemma. Väckarklockan ringde 05.30 och jag gick upp för att börja koka pasta. MIna underbara kollegor hade gått upp vid fyra för att åka till marknaden och handla det sista så jag fick faktiskt sovmorgon.
Det var helt fantastiskt, alla hjälpte till och vi gjorde 150 stycken matlådor som lastdes med resten av maten på lastbilen.
Lastande av lastbilen
150 matlådor med korv, kyckling och pasta
Jag packar matlådor. Som tetris ungefär
Jazz organiserar så att allt skall få plats
Jag och Jay-R klamrar oss fast bak på pickupen
Sedan åkte vi iväg, På Filippinskt vis vilket betyder att man åker på flaket. Ibland känns det som om vägarna där inte är mer än upptrampade kostigar, men efter ett tag kom vi fram och där möttes vi av en massa förväntansfulla människor.
Väl framme samlades vi i en kyrka och jag blev tackad så varmt att tårarna kom fram. Vilken känsla! Jag fick också prata inför alla, PÅ FILIPPINO! Det ni :-) Heló, Ako po si Lou... Dom tyckte att jag var jätteduktig! Och sedan picknic och matutdelning. Jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket utan tänkte låta bilderna tala för sig själva.
Framme i Kalangitan möttes vi av massor av nyfikna
Deras kyrka
Inne i kyrkan där jag sedan fick prata Filippino. Mannen i rutig skjorta är byns chef/borgmästare
Så ung, och redan helt förstörda tänder
Inte hela gänget, men många av oss
Lynson, busigare än busigast och alltid full av upptåg. Här bärandes på Mama Julie och på väg att bli strypt av Jazz
Denna kvinnan är lika gammal som jag, barnet i hennes famn är hennes fjärde... Snacka om att man ligger efter
Jag och en flicka vars namn var helt omöjligt att uttala
Denna kvinna hade långt att gå hem så vi körde henne med bilen.
Tak över huvudet... om det inte blåser det vill säga
Hannah och Brayan, två underbara volontärer som hjälpt mig från början till slut!
Det var fantastiskt, och dom bad mig komma tillbaka också nästa år. Något jag verkligen hoppas att jag får möjlighet att göra!
Det var helt fantastiskt, alla hjälpte till och vi gjorde 150 stycken matlådor som lastdes med resten av maten på lastbilen.
Lastande av lastbilen
150 matlådor med korv, kyckling och pasta
Jag packar matlådor. Som tetris ungefär
Jazz organiserar så att allt skall få plats
Jag och Jay-R klamrar oss fast bak på pickupen
Sedan åkte vi iväg, På Filippinskt vis vilket betyder att man åker på flaket. Ibland känns det som om vägarna där inte är mer än upptrampade kostigar, men efter ett tag kom vi fram och där möttes vi av en massa förväntansfulla människor.
Väl framme samlades vi i en kyrka och jag blev tackad så varmt att tårarna kom fram. Vilken känsla! Jag fick också prata inför alla, PÅ FILIPPINO! Det ni :-) Heló, Ako po si Lou... Dom tyckte att jag var jätteduktig! Och sedan picknic och matutdelning. Jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket utan tänkte låta bilderna tala för sig själva.
Framme i Kalangitan möttes vi av massor av nyfikna
Deras kyrka
Inne i kyrkan där jag sedan fick prata Filippino. Mannen i rutig skjorta är byns chef/borgmästare
Så ung, och redan helt förstörda tänder
Inte hela gänget, men många av oss
Lynson, busigare än busigast och alltid full av upptåg. Här bärandes på Mama Julie och på väg att bli strypt av Jazz
Denna kvinnan är lika gammal som jag, barnet i hennes famn är hennes fjärde... Snacka om att man ligger efter
Jag och en flicka vars namn var helt omöjligt att uttala
Denna kvinna hade långt att gå hem så vi körde henne med bilen.
Tak över huvudet... om det inte blåser det vill säga
Hannah och Brayan, två underbara volontärer som hjälpt mig från början till slut!
Det var fantastiskt, och dom bad mig komma tillbaka också nästa år. Något jag verkligen hoppas att jag får möjlighet att göra!
TACK!
TACK alla underbara vänner som så generöst har gett mig pengar att disponera i byn Kalangitan. För er som inte vet om mitt lilla projekt så tänkte jag ge er en kort brief:
Förra året åkte jag och Milla till en by och gav bort vår semesterkassa. Detta gjorde så stort intryck på mig att det helt klart var något jag ville göra om och när jag visste att jag skulle komma tillbaka så började jag tigga pengar av alla som orkade lyssna, och även dom som inte orkade lyssna. Jag startade en grupp på facebook och terroriserade vänner och bekanta även där och jag fick ihop en bra bit över 5000kronor att disponera så som jag ville, och det har jag nu gjort :-)
Jag spräckte budget rätt ordentligt, men summan är att 150 personer fick jullunch bestående av pasta med skitgod pastasås enligt doc Rolnads recept, korv och kyckling, 102 familjer fick en stor kasse med livmedel, 75 ungar fick en påse med godis, kakor, chips och juice.
Det var en fantastisk känsla och så tacksamma och vackra människor har jag aldrig någonsin mött...
Vi började detta äventyr för två dagar sedan med att åka till Filippinernas motsvarighet till Martin Ohlsson och handla mat.
Filippinernas svar på Martin Ohlsson
Vänliga säljare som hjälpte mig packa maten på pickupen
Sedan hem med all denna mat, och iväg igen för att köpa ris. 250kg ris... jag har aldrig sett så mycket ris tror jag (som brukar köpa ett paket med 1kg Uncle Bens och det brukar räcka i några månader).
Väl hemma så skulle all denna mat packas om i påsar som går lättare i distribuera ut och här fick jag hjälp, inte bara av alla underbara kollegor på centret utan också av fyra fantastiska ungdomar som bor i närheten, Hannah, Brayan, Jeff och Iezel.
Sjukt mycket mat man får för 5000SEK
Brayan kollar att alla matkassar verkligen innehåller 2kg ris
Det var som en hel tomteverkstad på centret och alla hjälptes verkligen åt! Varje matkasse bestod av två kg ris, två konservburkar med sardiner, tre paket nudlar, en paket kaffe, ett kg socker och lite annat smått och gott som mättar bra i hungriga magar.
Barnpåsarna bestod av kakor, chips, godis, klubbor, juice, kex och annat snask!
Ett berg av matkassar och lämpligt nog en julgran i bakgrunden
Hannah och Peanut, två ovärdeliga assistenter i packandet!
Nu är klockan 17.35 här och klockan 18.00 idag så börjar vår julfest så jag skall snabbt som attan springa och byta om. Jag har stått i två timmar och rullat svenska köttbullar och skall göra gräddsås så jag måste skynda mig till middagen.
Jag skriver vidare i morgon!
Kramar i massor!
Förra året åkte jag och Milla till en by och gav bort vår semesterkassa. Detta gjorde så stort intryck på mig att det helt klart var något jag ville göra om och när jag visste att jag skulle komma tillbaka så började jag tigga pengar av alla som orkade lyssna, och även dom som inte orkade lyssna. Jag startade en grupp på facebook och terroriserade vänner och bekanta även där och jag fick ihop en bra bit över 5000kronor att disponera så som jag ville, och det har jag nu gjort :-)
Jag spräckte budget rätt ordentligt, men summan är att 150 personer fick jullunch bestående av pasta med skitgod pastasås enligt doc Rolnads recept, korv och kyckling, 102 familjer fick en stor kasse med livmedel, 75 ungar fick en påse med godis, kakor, chips och juice.
Det var en fantastisk känsla och så tacksamma och vackra människor har jag aldrig någonsin mött...
Vi började detta äventyr för två dagar sedan med att åka till Filippinernas motsvarighet till Martin Ohlsson och handla mat.
Filippinernas svar på Martin Ohlsson
Vänliga säljare som hjälpte mig packa maten på pickupen
Sedan hem med all denna mat, och iväg igen för att köpa ris. 250kg ris... jag har aldrig sett så mycket ris tror jag (som brukar köpa ett paket med 1kg Uncle Bens och det brukar räcka i några månader).
Väl hemma så skulle all denna mat packas om i påsar som går lättare i distribuera ut och här fick jag hjälp, inte bara av alla underbara kollegor på centret utan också av fyra fantastiska ungdomar som bor i närheten, Hannah, Brayan, Jeff och Iezel.
Sjukt mycket mat man får för 5000SEK
Brayan kollar att alla matkassar verkligen innehåller 2kg ris
Det var som en hel tomteverkstad på centret och alla hjälptes verkligen åt! Varje matkasse bestod av två kg ris, två konservburkar med sardiner, tre paket nudlar, en paket kaffe, ett kg socker och lite annat smått och gott som mättar bra i hungriga magar.
Barnpåsarna bestod av kakor, chips, godis, klubbor, juice, kex och annat snask!
Ett berg av matkassar och lämpligt nog en julgran i bakgrunden
Hannah och Peanut, två ovärdeliga assistenter i packandet!
Nu är klockan 17.35 här och klockan 18.00 idag så börjar vår julfest så jag skall snabbt som attan springa och byta om. Jag har stått i två timmar och rullat svenska köttbullar och skall göra gräddsås så jag måste skynda mig till middagen.
Jag skriver vidare i morgon!
Kramar i massor!
En länk
Idag blir det bara en länk, jag är nämligen stolt att säga att jag är citerad i en av Filippinernas största dagstidningar som kommer ut i hela landet. Hur stor upplagan är vet jag tyvärr inte.
http://www.philstar.com/Article.aspx?ArticleId=422403&publicationSubCategoryId=67
Jag har försökt få tag på TV-inslaget som jag medverkade i, men inte lyckats tyvärr. Eftersom det gick samma dag som självaste operation skedde så hann ingen spela in.
http://www.philstar.com/Article.aspx?ArticleId=422403&publicationSubCategoryId=67
Jag har försökt få tag på TV-inslaget som jag medverkade i, men inte lyckats tyvärr. Eftersom det gick samma dag som självaste operation skedde så hann ingen spela in.
Vila i frid Buwan
Vila i frid Buwan, du kämpade tappert men din kropp orkade inte och du hade för ont. Nu är smärtan borta! Sov gott
Buwan har bitit bort halva sin tunga. Troligtvis i paniken över "munkorgen"
Buwan hade en sjukdom i skinnet, när han inte orkade kämpa mer så tog den överhand och han fick öppna blödande sår.
Buwan har bitit bort halva sin tunga. Troligtvis i paniken över "munkorgen"
Buwan hade en sjukdom i skinnet, när han inte orkade kämpa mer så tog den överhand och han fick öppna blödande sår.
Besök i ett Slaughter house
Att skriva om min dag i Baguio känns svårt... Saker jag såg och upplevde där kommer att orsaka mig mardrömmar länge, men jag kommer i alla fall att försöka.
Kvällen innan var jag hemma hos en vän som bor utanför centret på liten Filippinsk fest så istället för att gå upp 06.00 som jag brukar göra så unnade jag mig en liten sovmorgon och tänkte inte gå upp förrän åtta. Men den planen gick i stöpet.
Jazz, den operativa chefen kom in på mitt rum halv åtta och väckte mig:
Lou, Brando called, we are doing operation in Baguio, he found a slaughter house and we need to leave now. You wanna come?
Lastbilen med dolda logotyper
20 minuter senare hade jag duschat, packat och satt i lastbilen som på grund av detta hade övertäckta sidor så att det inte var för uppenbart vilka vi var och vad vi gjorde där. Resan till Baguio tar 5,5 timmar och framme där åkte vi till myndigheten som inspekterar köttindustrin. Där mötte vi Brando och gick igenom planen.
Sedan åkte vi till polisen och hade möte med dem. Döm av min förvåning då det visade sig att en av poliserna som vi skulle jobba med var samma som assisterade mig på marknaden för ett år sedan. Kärt återseende!
Brando på väg in hos polisen
Oscar, polisen som hjälpte mig även på min förra resa
Där fick vi presentera vår plan för en polisinspektör som jobbat många år med detta, han är lite av en legend i Baguio och kallas för Agila som är Filippino för örn. En otroligt häftig kriminalinspektör som med humor och ett sorts clint-estwood-lugn ledde operationen. Han tyckte att vår plan var bra och att Brando gjort en lysande förundersökning så vi fick grönt ljus. Från polisen åkte vi direkt till platsen där slakthuset fanns. Jag trodde att vi skulle få tid att planera, byta om och förbereda oss innan, men den tiden fanns inte. Nu var det bråttom. Ett illamående malde i magen och jag var rätt skraj för vad jag skulle få bevittna.
Briefing
Briefing
Poliserna, veterinärerna, köttinspektören, jag, Jazz, hundskötarna och ett kamerateam från ett TV-bolag åkte till platsen som låg ungefär 7km från polisstationen. Först på plats var poliserna och vakterna men slaktarna och ägaren såg när dom kom och flydde genom djungeln. När platsen var säkrad fick vi komma fram.
Vi parkerade vid ett hus där en familj bodde, på baksidan fanns in stig in i en djungel och ungefär 150 meter in i djungeln fanns en glänta. Man kände när man närmade sig för lukten var bland det värsta jag någonsin känt. Lukten, som kallas slaughter-house-smell är obeskrivbar och en blandning av blod, avföring, urin, ruttet kött och självdöda djur. Smaskigt va? Där framme fanns två burar med hundar som låg på varandra, huller om buller. Dom hade inte ätit eller druckit på omkring en vecka och deras munnar var så hårt hopbundna med snöre att dom flesta blödde. Marken var täckt av blod, och hundarna var helt paralyserade.
Synen som mötte oss
Först dokumentation och intervju med TV-teamet. Jag minns inte ens vad jag sa för att jag var så chockad, men jag kom med på sex-nyheterna här på Filippinerna så något intressant måste det ha varit. Sedan var vi tvungna att vänta på godkännande från en domare att få ha sönder burarna och sedan började jobbet med att försöka rädda dessa livrädda, torterade hundar.
Vi klippte upp burarna och en efter en lyftes de upp och bars bort till bilen. Några var katatoniska, några mycket aggressiva och alla fullkomligt livrädda. Rädda hundar är farliga hundar. När de kom till lastbilen var det en snabb veterinärkontroll, klippa bort deras smärtsamma munkorgar och ge dem vatten med energitillskott i. Att klippa bort nylonsnören som skär in en centimeter i köttet är mycket smärtsamt och många hundar slogs för sitt liv så mina armar var fullkomligt sönderrivna när vi var klara. 49 hundar räddade vi... 49 magra, rädda, torterade och uttorkade små liv.
Panikslagen Lou med hund
Så här många hundar får man plats med i en bur
Nylonsnöre som skär in runt nosen
I buren
Blod
Hund som gett upp
i buren
Verktygen...
Brando och Ronald hjälper hundarna ur buren
Jag, bärandes på ännu en hund
Sedan var det bråttom, vi måste bort från platsen innan förövarna kommer tillbaka då de kan vara mycket farliga, så i ilfart hoppade vi in i bilarna och körde till polisstationen.
Väl där, när jag stod inomhus och tittade ner på mina kläder fattade jag vad som hänt. Jag var täckt av blod, lera och en massa andra mindre mysiga substanser och luktade som ett slakthus. Mina armar blödde och jag var genomsvettig och kände mig yr och vinglig. Jag hade den känslan som man har om man varit ute på sjön länge och kliver iland. Fast man vet att man står på solid mark så känner man hur marken gungar under ens fötter.
Turn on the news, sa dom, och inslaget visades... Jag var så chockad att min första reaktion var att jag var imponerad att dom stavade mitt namn rätt i inslaget.
Sedan tog det ungefär 2 timmar på polisstationen att skriva rapporten och förbereda åtalet mot ägaren till slakthuset. Jag satt med Inspektör Agila och pratade och lyssnade och allt fick sjunka in. Han tog fram en flaska vin och bjöd oss på för att fira en lyckad insats och utanför dörren stod en lastbil med 49 hundar... 49 liv.
In på polisstationen kom en katt och tiggde mat. Den brukade stryka runt stationen och dom kallade det skämtsamt för poliskatten. När jag tittade närmare blev jag förfärad... Ur ett öppet sår vid pungen hängde en blodig köttslamsa ut. Jag påpekade att katten behövde kirurgi och Polisinspektören gav mig katten i present för en god insats.
Rapporten blev godkänd och vi började vår färd ner mot centret. 5,5 timmar i skumpande lastbil genom natten. Framme så lastade vi av hundarna, gav dem mat och kollade om någon var väldigt akut. En var illa däran och lades på intensivvård med dropp direkt. I över ett dygn kämpade den lilla hunden för sitt liv, men tillståndet blev värre och vi förlorade den kampen.
Sedan kom jag upp till lägenheten och fick äntligen sova... i nästan tre timmar, sedan var det dags att kliva upp.
Först opererades katten som vi självklart döpte till Agila. Det visade sig att någon försökt kastrera den så ena testikeln var borta men sädesledaren och insidan av pungen hängde ut ur såret och mycket vävnad var rutten. Doc Roland och Doc Jan opererade och nu mår den som en prins igen. Den måste ha haft fruktansvärd smärta!
Agila innan operationen... det måste vara såååå smärtsamt
Nöjd Agila som nu kan sitta ner ett dygn efter operationen
Med 48 livrädda hundar utöver centrets övriga drygt 350 hundar så har vi att göra. Fortfarande är läget kritiskt för två av dem som har drabbats extra illa. En av den, en hund som jag döpt till Bowan (Måne på Filippino) har förutom öppna sår överallt bitit av sin egen tunga. Detta händer ibland när man binder om nosen hårt med nylonsnöre så som om gör med hundarna. Att se en hund med halva tungan borta försöka dricka vatten fastän smärtan gör att den rycker till varje gång den försöker öppna munnen är fruktansvärt.
Den är inte sövd, den är inte död, den är utmattad och svag
Hollywoodkropp på denna
Hur fan kan någon göra så här medvetet? Hur?
Kvällen innan var jag hemma hos en vän som bor utanför centret på liten Filippinsk fest så istället för att gå upp 06.00 som jag brukar göra så unnade jag mig en liten sovmorgon och tänkte inte gå upp förrän åtta. Men den planen gick i stöpet.
Jazz, den operativa chefen kom in på mitt rum halv åtta och väckte mig:
Lou, Brando called, we are doing operation in Baguio, he found a slaughter house and we need to leave now. You wanna come?
Lastbilen med dolda logotyper
20 minuter senare hade jag duschat, packat och satt i lastbilen som på grund av detta hade övertäckta sidor så att det inte var för uppenbart vilka vi var och vad vi gjorde där. Resan till Baguio tar 5,5 timmar och framme där åkte vi till myndigheten som inspekterar köttindustrin. Där mötte vi Brando och gick igenom planen.
Sedan åkte vi till polisen och hade möte med dem. Döm av min förvåning då det visade sig att en av poliserna som vi skulle jobba med var samma som assisterade mig på marknaden för ett år sedan. Kärt återseende!
Brando på väg in hos polisen
Oscar, polisen som hjälpte mig även på min förra resa
Där fick vi presentera vår plan för en polisinspektör som jobbat många år med detta, han är lite av en legend i Baguio och kallas för Agila som är Filippino för örn. En otroligt häftig kriminalinspektör som med humor och ett sorts clint-estwood-lugn ledde operationen. Han tyckte att vår plan var bra och att Brando gjort en lysande förundersökning så vi fick grönt ljus. Från polisen åkte vi direkt till platsen där slakthuset fanns. Jag trodde att vi skulle få tid att planera, byta om och förbereda oss innan, men den tiden fanns inte. Nu var det bråttom. Ett illamående malde i magen och jag var rätt skraj för vad jag skulle få bevittna.
Briefing
Briefing
Poliserna, veterinärerna, köttinspektören, jag, Jazz, hundskötarna och ett kamerateam från ett TV-bolag åkte till platsen som låg ungefär 7km från polisstationen. Först på plats var poliserna och vakterna men slaktarna och ägaren såg när dom kom och flydde genom djungeln. När platsen var säkrad fick vi komma fram.
Vi parkerade vid ett hus där en familj bodde, på baksidan fanns in stig in i en djungel och ungefär 150 meter in i djungeln fanns en glänta. Man kände när man närmade sig för lukten var bland det värsta jag någonsin känt. Lukten, som kallas slaughter-house-smell är obeskrivbar och en blandning av blod, avföring, urin, ruttet kött och självdöda djur. Smaskigt va? Där framme fanns två burar med hundar som låg på varandra, huller om buller. Dom hade inte ätit eller druckit på omkring en vecka och deras munnar var så hårt hopbundna med snöre att dom flesta blödde. Marken var täckt av blod, och hundarna var helt paralyserade.
Synen som mötte oss
Först dokumentation och intervju med TV-teamet. Jag minns inte ens vad jag sa för att jag var så chockad, men jag kom med på sex-nyheterna här på Filippinerna så något intressant måste det ha varit. Sedan var vi tvungna att vänta på godkännande från en domare att få ha sönder burarna och sedan började jobbet med att försöka rädda dessa livrädda, torterade hundar.
Vi klippte upp burarna och en efter en lyftes de upp och bars bort till bilen. Några var katatoniska, några mycket aggressiva och alla fullkomligt livrädda. Rädda hundar är farliga hundar. När de kom till lastbilen var det en snabb veterinärkontroll, klippa bort deras smärtsamma munkorgar och ge dem vatten med energitillskott i. Att klippa bort nylonsnören som skär in en centimeter i köttet är mycket smärtsamt och många hundar slogs för sitt liv så mina armar var fullkomligt sönderrivna när vi var klara. 49 hundar räddade vi... 49 magra, rädda, torterade och uttorkade små liv.
Panikslagen Lou med hund
Så här många hundar får man plats med i en bur
Nylonsnöre som skär in runt nosen
I buren
Blod
Hund som gett upp
i buren
Verktygen...
Brando och Ronald hjälper hundarna ur buren
Jag, bärandes på ännu en hund
Sedan var det bråttom, vi måste bort från platsen innan förövarna kommer tillbaka då de kan vara mycket farliga, så i ilfart hoppade vi in i bilarna och körde till polisstationen.
Väl där, när jag stod inomhus och tittade ner på mina kläder fattade jag vad som hänt. Jag var täckt av blod, lera och en massa andra mindre mysiga substanser och luktade som ett slakthus. Mina armar blödde och jag var genomsvettig och kände mig yr och vinglig. Jag hade den känslan som man har om man varit ute på sjön länge och kliver iland. Fast man vet att man står på solid mark så känner man hur marken gungar under ens fötter.
Turn on the news, sa dom, och inslaget visades... Jag var så chockad att min första reaktion var att jag var imponerad att dom stavade mitt namn rätt i inslaget.
Sedan tog det ungefär 2 timmar på polisstationen att skriva rapporten och förbereda åtalet mot ägaren till slakthuset. Jag satt med Inspektör Agila och pratade och lyssnade och allt fick sjunka in. Han tog fram en flaska vin och bjöd oss på för att fira en lyckad insats och utanför dörren stod en lastbil med 49 hundar... 49 liv.
In på polisstationen kom en katt och tiggde mat. Den brukade stryka runt stationen och dom kallade det skämtsamt för poliskatten. När jag tittade närmare blev jag förfärad... Ur ett öppet sår vid pungen hängde en blodig köttslamsa ut. Jag påpekade att katten behövde kirurgi och Polisinspektören gav mig katten i present för en god insats.
Rapporten blev godkänd och vi började vår färd ner mot centret. 5,5 timmar i skumpande lastbil genom natten. Framme så lastade vi av hundarna, gav dem mat och kollade om någon var väldigt akut. En var illa däran och lades på intensivvård med dropp direkt. I över ett dygn kämpade den lilla hunden för sitt liv, men tillståndet blev värre och vi förlorade den kampen.
Sedan kom jag upp till lägenheten och fick äntligen sova... i nästan tre timmar, sedan var det dags att kliva upp.
Först opererades katten som vi självklart döpte till Agila. Det visade sig att någon försökt kastrera den så ena testikeln var borta men sädesledaren och insidan av pungen hängde ut ur såret och mycket vävnad var rutten. Doc Roland och Doc Jan opererade och nu mår den som en prins igen. Den måste ha haft fruktansvärd smärta!
Agila innan operationen... det måste vara såååå smärtsamt
Nöjd Agila som nu kan sitta ner ett dygn efter operationen
Med 48 livrädda hundar utöver centrets övriga drygt 350 hundar så har vi att göra. Fortfarande är läget kritiskt för två av dem som har drabbats extra illa. En av den, en hund som jag döpt till Bowan (Måne på Filippino) har förutom öppna sår överallt bitit av sin egen tunga. Detta händer ibland när man binder om nosen hårt med nylonsnöre så som om gör med hundarna. Att se en hund med halva tungan borta försöka dricka vatten fastän smärtan gör att den rycker till varje gång den försöker öppna munnen är fruktansvärt.
Den är inte sövd, den är inte död, den är utmattad och svag
Hollywoodkropp på denna
Hur fan kan någon göra så här medvetet? Hur?
Vila i frid lilla hund utan namn =(
En av hundarna vi räddade klarade sig inte. Hon var svag från början och lades på dropp så fort vi kunde men hennes tillstånd blev bara värre och värre. Skadorna efter svält och tortyr var för allvarliga och på slutet hade hon smärtsamma kramper som inte gick att häva. Hon tog sitt sista andetag i min och doc Rolnads famn.
Att se denna lilla hund kämpa för sitt liv, att utanför dörren ha tre andra som också dom ligger med dropp och kollas till en gång i timmen väcker självklart sorg, men just nu känner jag en sådan intensiv ilska! Jag är pissförbannad och har ingen att ta ut det över... Men dom vet vem det var och det finns goda chanser att han kommer att dömas.
Och den lilla hunden som inte ens hann få ett namn. Vila i frid älskade lilla hund, nu är din mardröm över!
Kram vännerna!
Nedan finns den pressrelease som gått ut till Filippinsk media. Ha överseende med den ibland bristfälliga engelskan
Dog gone for dog meat eaters. (press release)
Baguio City - It’s definitely an early Christmas break for the dog meat eaters here in Baguio City and La-Trinidad Benguet. Combined forces of the Criminal Investigation and Detection Group (CIDG-), National Meat Inspection Service (NMIS) and Animal advocates; Animal Kingdom Foundation and Animal Protection Network-Sweden swooped into an illegal dog slaughter house In Bry. Alapang La-Trinidad, Benguet and rescued 49 live dogs about to be slaughtered for human consumption.
The slaughterhouse is situated in an open area in a mountain side in Barangay Alapang with only sunflower fences and only cellophanes used as shade of the dogs. This scenario made the owner of the slaughterhouse easily abandoned the place after sensing the operatives proceeding towards them.
Investigations revealed that this slaughter house is managed my Mr. Ador Layno, a known illegal dog trader in the Baguio City and La-Trinidad. Animal Kingdom Foundation did previous rescue operation against Layno’s illegal dog trading in his former slaughter house in Barangay Gayasi, of the same town.
“The battle won’t end here, we will ran after this dog trader, A criminal case of violation of Animal Welfare law R.A. 8485 and Anti-Rabies Law R.A. 9482 will still be filed against Ador Layno” Brando Gegway, AKF Senior Researcher said.
Trading of dogs today covers a very high penalty under the new Anti-Rabies Law or R.A. 9482 of 2007. Under section section 11 it specifies that trading of dogs for human consumption is penalized with P5,000;00 per dog and an imprisonment of one to four years.
This slaughterhouse was put under surveillance after the Brando Gegway received information that certain slaughterhouse of dogs is operating in the area.
“I confirmed this when one early morning around 4;30 a.m. I was walking along the road in front of Beneco in Alapang, I met a van where all the dogs it passes by run and barks in unison on it while it’s running towards Baguio City. It was further strengthened when I met a muzzled dog towards an unknown direction. I told my self there is indeed a slaughterhouse in this area, this how I was able to locate this slaughterhouse. Gegway narrated.
Ms. Lou Kockly, Member of the Animal Protection Network in Sweden, condemned this illegal act. “I can not just imagine these lovely creatures to be served in front of any Filipino. These are an animal that wants only to give unconditional love to humans, and they will if they only have the chance”; she stressed.
Dog meat eaters should be very observant to the food they eat, I have seen very clearly these dogs infected with lots of skin diseases and other illnesses. Is this the kind of food they really wanted to in take? I guess not. Lou warned.
All these rescued is brought to the Animal Kingdom Foundation rescue center at Cub-cub Capas Tarlac for rehabilitation. They will be fed there by for a lifetime.
Att se denna lilla hund kämpa för sitt liv, att utanför dörren ha tre andra som också dom ligger med dropp och kollas till en gång i timmen väcker självklart sorg, men just nu känner jag en sådan intensiv ilska! Jag är pissförbannad och har ingen att ta ut det över... Men dom vet vem det var och det finns goda chanser att han kommer att dömas.
Och den lilla hunden som inte ens hann få ett namn. Vila i frid älskade lilla hund, nu är din mardröm över!
Kram vännerna!
Nedan finns den pressrelease som gått ut till Filippinsk media. Ha överseende med den ibland bristfälliga engelskan
Dog gone for dog meat eaters. (press release)
Baguio City - It’s definitely an early Christmas break for the dog meat eaters here in Baguio City and La-Trinidad Benguet. Combined forces of the Criminal Investigation and Detection Group (CIDG-), National Meat Inspection Service (NMIS) and Animal advocates; Animal Kingdom Foundation and Animal Protection Network-Sweden swooped into an illegal dog slaughter house In Bry. Alapang La-Trinidad, Benguet and rescued 49 live dogs about to be slaughtered for human consumption.
The slaughterhouse is situated in an open area in a mountain side in Barangay Alapang with only sunflower fences and only cellophanes used as shade of the dogs. This scenario made the owner of the slaughterhouse easily abandoned the place after sensing the operatives proceeding towards them.
Investigations revealed that this slaughter house is managed my Mr. Ador Layno, a known illegal dog trader in the Baguio City and La-Trinidad. Animal Kingdom Foundation did previous rescue operation against Layno’s illegal dog trading in his former slaughter house in Barangay Gayasi, of the same town.
“The battle won’t end here, we will ran after this dog trader, A criminal case of violation of Animal Welfare law R.A. 8485 and Anti-Rabies Law R.A. 9482 will still be filed against Ador Layno” Brando Gegway, AKF Senior Researcher said.
Trading of dogs today covers a very high penalty under the new Anti-Rabies Law or R.A. 9482 of 2007. Under section section 11 it specifies that trading of dogs for human consumption is penalized with P5,000;00 per dog and an imprisonment of one to four years.
This slaughterhouse was put under surveillance after the Brando Gegway received information that certain slaughterhouse of dogs is operating in the area.
“I confirmed this when one early morning around 4;30 a.m. I was walking along the road in front of Beneco in Alapang, I met a van where all the dogs it passes by run and barks in unison on it while it’s running towards Baguio City. It was further strengthened when I met a muzzled dog towards an unknown direction. I told my self there is indeed a slaughterhouse in this area, this how I was able to locate this slaughterhouse. Gegway narrated.
Ms. Lou Kockly, Member of the Animal Protection Network in Sweden, condemned this illegal act. “I can not just imagine these lovely creatures to be served in front of any Filipino. These are an animal that wants only to give unconditional love to humans, and they will if they only have the chance”; she stressed.
Dog meat eaters should be very observant to the food they eat, I have seen very clearly these dogs infected with lots of skin diseases and other illnesses. Is this the kind of food they really wanted to in take? I guess not. Lou warned.
All these rescued is brought to the Animal Kingdom Foundation rescue center at Cub-cub Capas Tarlac for rehabilitation. They will be fed there by for a lifetime.
helvetet på jorden...
Hon är kvart över ett på natten här nu och jag har idag varit och besökt helvetet på jorden. Det har varit mycket slitsamt både psykiskt och fysiskt men nu är jag tillbaka på centret. Förutom några rivsår och skrubbsår är jag helt oskadd. Idag har vi räddat 49 hundar ur ett illegalt slakteri i Baguio. Det var en mycket lyckad aktion och jag är glad för det! Det var jag, fyra kollegor från centret, en utredare/agent och fem poliser. Vi var ett bra team!
Dock känns det sjukt att ha sett dessa hundar, huller om buller, på varandra, blödandes, magra, med hårt ihopbundna nosar som bara väntade på att dö. Hur långt kan mänsklig grymhet sträcka sig??
Jag har tagit en massa bilder och det har mina kollegor här också. Även ett nyhetsteam var med och filmade så jag har varit med på Filippinsk TV idag. Men just nu är kameran utan batteri och jag utan energi så berättelsen kommer i morgon.
Vi fick med oss en katt också som ligger och gömmer sig under min säng, den skall vi operera i morgon bitti klockan sex så det blir nog inte jättemånga timmars sömn.
Skriver mer och publicerar bilder så fort jag hinner!
Kram alla där hemma och tack för ert stöd!
Dock känns det sjukt att ha sett dessa hundar, huller om buller, på varandra, blödandes, magra, med hårt ihopbundna nosar som bara väntade på att dö. Hur långt kan mänsklig grymhet sträcka sig??
Jag har tagit en massa bilder och det har mina kollegor här också. Även ett nyhetsteam var med och filmade så jag har varit med på Filippinsk TV idag. Men just nu är kameran utan batteri och jag utan energi så berättelsen kommer i morgon.
Vi fick med oss en katt också som ligger och gömmer sig under min säng, den skall vi operera i morgon bitti klockan sex så det blir nog inte jättemånga timmars sömn.
Skriver mer och publicerar bilder så fort jag hinner!
Kram alla där hemma och tack för ert stöd!
Sorg
Idag är de sorg... en av valparna dog. Vi vet inte varför, men med tanke på vad den stackars tiken troligtvis varit igenom är det kanske bättre att fokusera på att fyra av de små valparna fortfarande lever. Dock är det skitjobbigt att inte veta vad som gick fel...
Jag väljer därför att publicera två bilder som visar hur bra det kan gå istället. På bilden Jazz, Opertiv chef på AKF, med hennes adoptivhund Anthony och Lynson, hundskötare på AKF med sin adoptivhund, eller bror som han själv säger, Manny.
Jag väljer därför att publicera två bilder som visar hur bra det kan gå istället. På bilden Jazz, Opertiv chef på AKF, med hennes adoptivhund Anthony och Lynson, hundskötare på AKF med sin adoptivhund, eller bror som han själv säger, Manny.
Inte bara hundar
Idag på eftermiddagen åkte vi över till en familj som adopterat från Animal Kingdom Fondation och som också hade det sötaste lilla lammet (se bild) som hade diarré och därför var mager och uttorkad. Den fick antibiotika och vitaminer av Doc Jan och Doc Roland så jag hoppas att den piggar på sig.
(Litet lamm)
Familjen hade hundar, katter, höns och getter. Samtliga mycket bortskämda och välnärda... Jag ville att dom skulle adoptera Lilly the Cat men dom tyckte att det räckte med de 14 djuren dom hade. Jag skall se om dom går att övertyga dock... ;-)
(Litet lamm får spruta och gråter hjärtskärande efter sin mamma)
I morgon kommer Doc Roland att åka till en annan klinik där han jobbar på sina lediga dagar så det kommer bara att vara jag och Doc Jan. Vi kommer att fokusera på att shamponera, klippa klor, ta tandsten och rensa öron på så många hundar som möjligt så vi kommer att vara upptagna kan jag gissa!
Doc Jan är ganska ny här på centret och har tagit över rollen som veterinär efter doc Ellen. Jan (som heter så för att hon är född i januari :-)) har varit här i en månad ungefär och anpassar sig väldigt bra. Men det är uppenbart att utbildningen till veterinär här inte är som den hemma... man får inte glömma att det är ett U-land. Jag berättar mer om det senare
Nu är det läggdags här på Filippinerna, God natt och sov gott!
(Litet lamm)
Familjen hade hundar, katter, höns och getter. Samtliga mycket bortskämda och välnärda... Jag ville att dom skulle adoptera Lilly the Cat men dom tyckte att det räckte med de 14 djuren dom hade. Jag skall se om dom går att övertyga dock... ;-)
(Litet lamm får spruta och gråter hjärtskärande efter sin mamma)
I morgon kommer Doc Roland att åka till en annan klinik där han jobbar på sina lediga dagar så det kommer bara att vara jag och Doc Jan. Vi kommer att fokusera på att shamponera, klippa klor, ta tandsten och rensa öron på så många hundar som möjligt så vi kommer att vara upptagna kan jag gissa!
Doc Jan är ganska ny här på centret och har tagit över rollen som veterinär efter doc Ellen. Jan (som heter så för att hon är född i januari :-)) har varit här i en månad ungefär och anpassar sig väldigt bra. Men det är uppenbart att utbildningen till veterinär här inte är som den hemma... man får inte glömma att det är ett U-land. Jag berättar mer om det senare
Nu är det läggdags här på Filippinerna, God natt och sov gott!
Laggig anslutning, kvävande hetta och helt underbart!
Hej!
Nätanslutningen jag har är fruktansvärt laggande så de gånger jag lyckas stanna uppkopplad mer än en minut åt gången är ovanliga. Att ladda upp bilder är heller inget som görs i en handvändning. Men jag skall se vad vi kan hitta på för att lösa detta!
Framme vid centret sedan igårkväll vid midnatt ungefär. Idag har jag hämtat upp "min" underbara katt Lilly till lägenheten och hon kände igen mig direkt! Hon är ungefär halva storleken mot klumpen Mistie som jag bor med hemma i Sverige men minst lika söt. En jävel på att fånga Kackerlackor är hon också så jag är glad att hon bor med mig!
(Jag och Lilly - den stora kackerlacksdräparen)
Hunden som fäste mig så intensivt vid förra gången jag var här, Amin, kände igen mig direkt och blev så glad att han nästan kissade på sig när jag hämtade honom. Det var ett kärt återseende! Är han inte vacker?
(Amin)
Jag är väldigt jetlaggad och seg, det var inte direkt så att man hoppade upp ur sängen när väckarklockan ringde efter 5 timmars sömn men det ger mycket energi att vara här också! Nu är hon strax två på eftermiddagen här på Filippinerna och snart 07.00 där hemma.
Idag har vi hunnit med att kastrera en tik som heter Ida och passade på att ge henne en make-over samtidigt. Så från att ha varit en ruggig raggsocka med superlånga klor, 5 bruna tänder man inte såg för all tandsten, öron så smutsiga att hon måste ha varit närapå döv så är hon en ren ulltuss som luktar sommarblomster med 5 rena tänder i munnen istället :)
(Doc Jan & Doc Roland kastrerar tiken Ida)
Det finns en dräktig tik här på centret som kom i samma "lass" som Ida förra veckan... eller dräktig och dräktig. I natt kom 5 stycken små valpar! Nu vilar mamma och barnen ut och mår under omständigheterna bra!
Både den dräktiga tiken och Ida kommer från Baguio där de räddades för att hindra dem från att landa på middagsbordet.
Nu skall jag återgå till arbetet, skriver mer sedan!
Kram alla!
Nätanslutningen jag har är fruktansvärt laggande så de gånger jag lyckas stanna uppkopplad mer än en minut åt gången är ovanliga. Att ladda upp bilder är heller inget som görs i en handvändning. Men jag skall se vad vi kan hitta på för att lösa detta!
Framme vid centret sedan igårkväll vid midnatt ungefär. Idag har jag hämtat upp "min" underbara katt Lilly till lägenheten och hon kände igen mig direkt! Hon är ungefär halva storleken mot klumpen Mistie som jag bor med hemma i Sverige men minst lika söt. En jävel på att fånga Kackerlackor är hon också så jag är glad att hon bor med mig!
(Jag och Lilly - den stora kackerlacksdräparen)
Hunden som fäste mig så intensivt vid förra gången jag var här, Amin, kände igen mig direkt och blev så glad att han nästan kissade på sig när jag hämtade honom. Det var ett kärt återseende! Är han inte vacker?
(Amin)
Jag är väldigt jetlaggad och seg, det var inte direkt så att man hoppade upp ur sängen när väckarklockan ringde efter 5 timmars sömn men det ger mycket energi att vara här också! Nu är hon strax två på eftermiddagen här på Filippinerna och snart 07.00 där hemma.
Idag har vi hunnit med att kastrera en tik som heter Ida och passade på att ge henne en make-over samtidigt. Så från att ha varit en ruggig raggsocka med superlånga klor, 5 bruna tänder man inte såg för all tandsten, öron så smutsiga att hon måste ha varit närapå döv så är hon en ren ulltuss som luktar sommarblomster med 5 rena tänder i munnen istället :)
(Doc Jan & Doc Roland kastrerar tiken Ida)
Det finns en dräktig tik här på centret som kom i samma "lass" som Ida förra veckan... eller dräktig och dräktig. I natt kom 5 stycken små valpar! Nu vilar mamma och barnen ut och mår under omständigheterna bra!
Både den dräktiga tiken och Ida kommer från Baguio där de räddades för att hindra dem från att landa på middagsbordet.
Nu skall jag återgå till arbetet, skriver mer sedan!
Kram alla!
