9 saker som gör att du vet att du befinner dig i Filippinerna:
- Veckans bästa inköp är en radio av märket Penasonic för 273php (44kr)
- Bästa låten på den radion är en Filippinsk version av Jason Mraz - I'm Yours
- Internet går så långsamt att det faktiskt går baklänges, (Dock utan snurrande brinnande döskallar)
- Frukosten består av en skål ris med grönsaker och soja (precis som alla andra måltider)
- Ingen fest är komplett utan en Videoki-maskin som ALLA måste sjunga på
- Det godaste vinet man kan få tag på är California red
- Det är praktiskt taget omöjligt att få tag på en kopp svart kaffe, allt kaffe är pulver 3in1 med mjölk och socker
- Det är fullt normalt att alla poliser, vakter och andra tjänstemän med uniform har weapon of choise, gärna så stor att den behöver hållas i två händer
- Det är fullt normalt att öppet muta alla tjänstemän om du vill ha något.
Och den sista punkten tänkte jag undersöka, jag skall se om jag kan ta ett Flippinskt körkort utan att faktiskt köra bil :-)
Som Kapten Haddock skulle ha sagt: #€&**=+#
Idag är det en frustrerad Lou som skriver. Dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig, tyvärr blir det ganska ofta så här på Filippinerna.
Upp tidigt som abbans, packa det sista och iväg för att möta upp lastbilen som varit och hämtat upp veterinärstudenterna som skulle hjälpa oss under dagen. Så spänd och glad!
Väl på plats i norra Tarlac började det med politik som alltid här. En massa tal av kommunala politiker, polismästaren, organisatören, stöttande organisationer etc. sedan bön och nationalsång... Det tog nästan två timmar vilket är lite jobbigt att lyssna på när man inte kan språket, men det var inte det som oroade mig, utan att det var så lite folk där... Utöver 10 (!) beväpnade vakter... Förra gången vi var ute möttes vi av över 100 personer när vi kom fram, och då var det ändå inte lika politiskt uppjagat. Och inte hade vi beväpnade vakter som stod och såg hårda ut heller... Inte så jättevälkomnande för folk som kanske aldrig träffat veterinärer förr kan jag känna.
Efter talen så skulle vi sätta igång,och då fick jag reda på varför det var extra mycket tal och extra lite folk. Delvis hade organisatören inte gjort sitt jobb i tid utan börjat informera först för några dagar sedan, och dom hade inte informerat om kastreringarna eller att vi också tar emot katter. Och dessutom hade stadens veterinär blivit helförbannad för att hon anser att vi knycker potentiella kunder och spridit dynga. Nämnas kan att hon aldrig har jobbat ideellt, aldrig erbjudit sig att vara med och jobba med oss i våra gratis-vaccinations-resor och att dom som kommer till oss oftast är dom som inte har råd med veterinär. Men så såg inte hon det...
Snopet och sorgligt och frustrerande. Vi hade väntat oss en rusning med hundratals vaccinationer och 50 kastrationer... Slutsumman blev 90 vaccinationer, 30 hälsoundersökningar med medicinska påföljder (mest vitaminer och avmaskning) och en endaste kastrering (Han hette Dave och var en utmärkt patient dock :-))
Men det finns ingen att rikta ilskan mot, och den leder inte till något gott utan planen är att bryta ihop och gå vidare. Vi har medicinerna kvar och skall lite raskt försöka mobilisera oss på nytt och åka ut igen, det blir nog i mellandagarna så att vi hinner planera och organisera och denna gång kommer VI på AKF och APN att sköta informationen och undvika att dra in för mycket politik.
Och 90 hundar är inte lite när det gäller vaccinationer, det är faktiskt ganska många.
Nedan är lite bilder på spektaklet!
Inbjudande beväpnade vakter
Kliniken håller på att byggas upp, trots allt är jag så stolt över APN för vad vi gär här nere!
Den mobila kliniken, allt som saknas är patienter!
En liten pojke med två valpar. MÅNGA av våra besökare idag var mycket unga. För unga för att bry sig om politik kanske?
Flera unga beökare! Ibland är det faktiskt skönt att det är just de unga som är framtiden!!
Ägaren till den här hunden förstod inte hur illa det faktsikt var... En 5 månaders staffe-valp som vi behandlade med avmaskning, vitaminer och en massa kunskap till matten. Med sig fick hon en påse med vitaminer, avmaskningsmedicin, näringslösning och hundmat. Jag bad henne komma förbi centret om en vecka för återkontroll, hon sa ja, men det kostar 50 pesos med bussen t/r så jag tror tyvärr inte det.
Här är en bild med chefen för hundfoderföretaget som donerade hundmaten och några veterinärstudenter. Bredvid mig står Jass, manager här på AKF center.
Här är vi några till från gänget, självklart med några av vakterna med :-) I mitten i vit piké står Doc Roland, vår fantastiska veterinär.
Här står jag superkoncentrerad (ser det ut som i alla fall) och kollar på dagens enda kastrering. Hunden hette Dave och det var ett mycket snabbt, lyckat och odramatiskt ingrepp
I morgon är en ny dag, en ny dag = nya tag!
Kramar
Det händer grejer!! :-)
I morgon lördag, klockan 05.00 lokal tid så kommer vi att ta vår stora lastbil, som är ombyggd till en mobil klinik och åka norrut. Vi kommer att vaccinera 300 hundar och kastrera 30 hundar och 20 katter. Kastreringarna är HELT sponsrade av Svenska pengar genom en grupp jag startade på FaceBook och genom att tjata på mina stackars vänner (och deras vänner etc.)!
Vi kommer också att erbjuda veterinärvård, hälsokontroller och utbildning till husdjursägare som inte har råd. Kan ni förstå? Jag grinar när jag tänker på det! MAGISKT!
Uppdatering kommer, men kanske inte i morgon då min arbetsdag ser ut att vara 05.00-20.00, så jag kommer nog vara så trött att ögonen går i kors.
Jag har ytterligare ett projekt här nere, insamlingen till byn Kalangitan. ( Läs mer om det här: http://www.facebook.com/inbox/readmessage.php?t=1181249292885&f=1&e=-12#/group.php?gid=172013247940 ) När jag kom hit fick jag strålande nyheter, och det är att en kyrka gått in och sponsrat den by jag tänkte sponsra, plus att dom klarade sig okej undan tyfonerna. Så jag har tagit mig friheten att säga ok till att sponsra en annan by istället:
Den heter Cananaoan och ligger i området Magalan Pampanga. Denna byn bebos precis som Kalangitan av Aeter, Filippinernas urinvånare, och dom har ingenting... Inte ens rent vatten. Så ungefär 1/3 kommer att gå till vattenreningstabletter och 2/3 till mat.
Dom drabbades också svårt av Tyfonen, så jag skulle önska att jag fick ihop mer pengar så att jag kunde hjälpa dem att bygga upp delar av byn igen... Men det får bli ett framtida projekt!
Jag fick frågan varför jag väljer att sponsra just Aeterna. Det är för att dom särbehandlas på ett fruktansvärt vedervärdigt sätt här. Ingen anställer dem, inga politiker eller organisationer stödjer dem och man vill helst inte ens berätta att dom finns. Att vara Aet betyder att du börjar på minus 20 i detta landet.
Eftersom jag åker till dem först 20e finns det fortfarande möjlighet att sponsra. För vartenda krona jag får in från nu går till vattenreningstabletter till barnfamiljerna!
Om ni vill sponsra hundarna går det självklart bra också, det finns ALLTID hundar som behöver vaccineras, kastreras etc. Men för att jag skall hinna få pengarna innan jag åker hem så behöver jag att ni sätter in det på Kalangitan-kontot och mailar mig vad ni vill att det skall gå till!
Självklart går det att sätta in på APN's konto och då kommer AKF, vår sammarbetspartner att förvalta pengarna.
Om ni har några som helst frågor eller funderingar, tveka inte att kontakta mig!
Kramar i massor från ett varmt Filippinerna!
En bild på en av mina "Sponsorfamiljer"
ps:
Hur gör man då för att donera pengar?
För att donera till hundarna, sätt in summan på Animal Protection Networks Bankgironr 5829-8373 eller Postgironr 262249-6. Märk insamlingen Filippinerna om du vill att det skall gå hit. Annars kommer det att fördelas på alla våra projekt. Inte en krona stannar i Sverige och ALLT kommer fram!!
För att donera till aeterna i byn Cananaoan in Magaln Pampanga, mat, skolavgifter och vaccinationer. Sätt in summan på SEB, Clearing: 5267 Kontonummer: 34 684 39. Märk insamlingen med ditt namn.
En långsam uppdatering om livet på AKF
För er som inte känner mig så kan jag berätta att jag vill att saker skall ske fort, snabbt och utan knussel. När det tar en kvart att logga in på en sida motsvarar det inte riktigt mina krav.
Jag befinner mig i alla fall på centret, alla mår bra även om dom nog tycker att jag är lite jobbig som har en massa idéer om hur man kan ändra saker, idéer som skapar mer jobb för personalen. :-) Men det tar jag inget extra för.
Att återse min kära Amin var underbart men tårdrypande. Han blev så glad att han höll på att hoppa ur skinnet, men har lite begränsade friheter då han inte har skött sig när jag varit borta. Han har på detta år bitit två kennelmates och startat några hundbråk. Det är inte lätt att ha en högrangig enmanshund på ett Rescue Center med så många hundar som det är här. Han skulle så gärna vilja ha en husse eller matte, men dom dom har hundar här på Filippinerna har sällan inhägnad trädgård, och lust att ta sig an en hund som bitit. Plus att AKF inte är så sugna på att adoptera bort honom till vem som helst eftersom han inte är "säker".
Men om någon känner någon som bor på Filippinerna som vill ha en fantastisk hund som av rätt människa är lätt att hantera med kloklippning, badning etc. så skrik till! Med hunden följer fri veterinärvård och mat resten av hans liv. Man behöver ha inhägnad tomt eftersom han inte gillar andra hundar på hans territorium och man bör ha en mjuk hand. Hans favotitsysselsättning är att busa, kela i soffan och vara nära och visa sin kärlek. Jag vet att det är en longshot, men värt ett försök!
Dagarna här börjar vid halv sju med frukost, sedan sätter man igång med städning av kennlarna och med att se över alla hundar så att ingen är sjuk eller skadad. Efter det en kaffe och sedan hoppar jag in i kliniken. Där tar vi hand om hundarna som inte mår så bra, har hudproblem, kennelhosta eller vad annars som kan hända. Hundarna som är så pass vilda att dom inte går att hantera vakna får besöka kliniken varannan eller vart tredje månad. Då får dom lugnande efter det obligatoriska badet, sedan tar vi tandsten, klipper klorna, gör rent öronen, och känner igenom hunden, lyssnar på lungor och hjärta etc. En rutinhälsokontroll med inslag av SPA helt enkelt :-)
Hundarna här får mat två gånger om dagen och har dagligen kontakt med människor eftersom vi är inne och matar, städar, lagar stängsel och bara sitter och snackar med dem, så de allra flesta blir lättare att hantera med tiden. Men hos några är skräcken för människor så djupt rotad att vi inte når fram. Det känns så sorgligt att människor har orsakat det.
Under tiden jag har skrivit detta har jag faktiskt lyckats ladda upp några bilder :-) Om man sparar dem i små storlekar och laddar upp dem ännu mindre så får faktiskt inte servern time-out. Så jag ber om ursäkt om bilderna har låg kvalitét, men här kommer några i alla fall :-)
På centret är man sparsamma och använder allting så länge det någonsin bara går. Bilden ovan är på en handduk som används på kliniken... Del av pengarna som jag har samlat in kommer att gå till lite utrustning till kliniken, bland annat handdukar.
Här är King, en av de första hundarna som hälsade mig och Milla när vi kom hit för tre år sedan, han kände igen mig direkt (och sover i min säng också i år:-)). Så vacker och klok hund!
Här är Doc Roland, Doc Sherryl och jag som opererar bort en klokapsel. Tack Cecilia för mina Scrubs! <3
Förra gången jag var här kom en liten griskulting som jag fick den stora äran att namnge. Han fick namnet Bacon och var så liten och söt och mjuk. Vi brukade ha honom på bordet när vi åt :-) Idag är Bacon inte riktigt lika liten längre! Helt galet! Bacon tror att han är hund bortsett från när han ser lera, då kör han ner trynet och är gris ut i fingerspetsarna... eller klövspetsarna kanske man säger? Hur som, detta är Filippinernas lyckligaste gris och en självklar invånare på centret. Han kommer ALDRIG att bli vad han heter!
Livstecken!
Internetuppkopplingen har båda mina tidigare besök varit jättebra här på centret, men sedan tyfonerna som var här så fungerar det inte och dom har inte kunnat fixa det på de månader som gått tyvärr.
Så inte bara går det så långsamt att det nästan går baklänges, det stänger ner hela tiden varför bilder är mycket svåra att publicera, men jag skall göra ett försök i alla fall :-)
Här jobbar vi på! Dom har en fästinginvasion på centret på grund av att det efter regnen varit så blött så mycket tid går åt att spraya hundarna med fästingmedel och plocka bort de små krypen. Det låter värre än det är, jag tror att det är ungefär lika mycket som i Stockholms skärgård på somrarna.
Utöver det är det städning, ompyssling, badning och en himla massa kel som gäller.
Träffade Titch nya husse idag, han skall försöka komma förbi med honom i nästa vecka så att jag får träffa honom.
Star, Shaddow och Princessa som jag var med och räddade förra året kände igen mig direkt. Helt magiskt!!
Den 12 december kommer vi att bygga en mobil klinik och åka ut för att vaccinera och kastrera hundar och katter i byar, det kommer att bli en intensiv men spännande dag!
Skriver med och laddar upp bilder när jag kommit över ett fungerande nätverk... Under tiden som jag har skrivit detta har jag försökt logga in på bloggen ett tiotal gånger utan framgång... Mycket frustrerande!
Kramar från Lou och alla hundarna!
På väg, ÄNTLIGEN!
Resan till Rescue center tar en stund: Först till London, där vänta 6 timmar och sedan på nytt plan till Hongkong där jag får vänta i fyra timmar för att sedan åka till Manila. Med lite tur kommer doc Roland och hämtar, men han har inte körkort så någon annan måste köra. Och då är det 3-5 timmar med bil upp till Tarlac. Om Doc Roland inte kan hämta så blir det taxi till stationen, buss upp till Tarlac, och där en Tricykle till CubCub.
Man är lite mör när man kommer fram, men allt jag kan tänka på är att jag skall få träffa min hund Amin och min katt Lilly som jag inte har sett på 11 månader!!!
Självklart skall det bli underbart att träffa alla mina fantastiska vänner och alla andra hundar också, men just Lilly och Amin är mina kärlekar där nere.
Förra gången jag åkte ner så var jag rädd att Amin inte skulle känna igen mig efter ett år, men när jag gick förbi hand Kennel och ropade på honom så skrek han rätt ut, kom framspringande och flög på mig och slickade mig i ansiktet och vägrade släppa mig ur synfältet på två dagar. Varför detta är speciellt är för att han är en ganska aggressiv hund som inte är överdrivet förtjust i folk :-)
Amin kommer på grund av detta aldrig att bli aktuell för adoption, men mitt mål denna resa är att hitta någon åt min vackra katt Lilly. Men det är såååå svårt.
På Filippinerna finns det inte innekatter, alla är alltid utekatter som visst får komma in om dom vill, men man har dem inte bakom stängda dörrar. Men Lilly råkade illa ut innan hon kom till centret, någon hade ryckt ut alla hennes klor, så det var bara blodiga, variga rester kvar. En katt utan klor klarar sig inte ute, så jag måste hitta ett innehem till henne. Jakten fortsätter!
Bilden är tagen när Lilly första gången träffade Bacon, en gris som Doc Roland räddade från en marknad där han låg smutsig, hungrig, törstig och väntade på ett öde värre än döden. Hon tyckte att han var lite speciell i början, men sedan blev dom bra polare :-)
Nej, dags att börja dra sig mot gaten.
Hörs snart! /Lou
Sagan om Titch 2, en hund med tur!
I början på december förra året var jag ju med och räddade 49 torterade och traumatiserade hundar från ett illegalt slakteri i den Filippinska djungeln. Titch var en av dem, men jag minns honom inte från då, dock har jag hittat honom på ett fotografi jag har tagit.
Han ligger till höger i bild, och som så många andra hundar vi räddat så hade han gett upp. Han väntade på att dö. Men hans tid var inte kommen och han fick komma till centret.
På centret var han en av de aggressiva hundarna, en av dem som jag rekommenderades att vara försiktig med. Efter vad han varit med om, vem kan klandra honom? Men jag kunde inte det, han var alldeles för lik min gamla omplaceringsterrier, både till utseende och beteende. Så han fick äran att bära min hunds namn och blev Titch 2. Titch står för Tiny Bitch :-) Och det stämde på både honom och min gamla terrier.
Han var mager och hade liggsår. Hans nos hade ett stort blodigt sår efter att dom hade bundit ett nylonsnöre där så hårt att det skar in i köttet. Men trots detta så visste jag att det fanns en rädd men fin kille där inne, och jag gav mig inte. Många timmar, mycket envishet och en massa godis senare så lyckades jag få hans förtroende så att han kunde fångas in.
Här är han inne på kliniken, han har fått lugnande och skall strax sövas för att lappas ihop.
Här med Lynson, en fantastiskt duktig djurskötare några minuter innan vi opererade honom. Det är alltid svårt med hundar som varit med om så mycket som han har. Dom är svaga, undernärda, sjuka, stressade och rädda, men veterinärerna är fantastiska och har mycket erfarenhet!
Detta är en dryg vecka efter operationen, helt magiskt! Livet tillbaka i ögonen, såret läker så fint och han har vid denna tidpunkt lärt sig att tigga godis som om han vore en bortskämd familjehund. Öronen står helt plötsligt upp istället för att sloka! Så här såg han ut när jag lämnade honom :-) En glad kille som älskar nästan alla!
Rapporterna om Titch har fortsatt att komma. Han har lärt sig att älska livet på centret och njuter av varje minut!
Här med sin kompisar i skuggan, bredvid den lilla plaskdammen. Längst till vänster är Shadow, och i mitten tror jag att det är Princessa. Dom skall jag berätta om en annan gång!
Och här rullar han sig i gräset bara för att det är så mysigt! När han gör det så grymtar han som en liten gris :-) Min älskade Titch! Denna bild är ungefär ett halvår efter att han räddades och han är rehabiliterad nog att hitta en familj som kan få den ofattbart stora äran att älska denna fantastska kille
Det var sagan om Titch <3
Nu är det dags igen!! Lou skall ner till Filippinerna
Jag kommer (som vanligt) att ha två parallella insamlingar.
1) Huvudskälet för resan är att jobba på AKF rescue center och rädda hundar från tortyr. På Filippinerna äter man hundar, detta är dock olagligt då många fall av Rabies smittar på grund av att sjuka hundar används som mat. Dessutom är det brott mot Animal Welfare law då hundarna oftast packas upp till 100 i en bil och körs flera dagar utan vatten eller mat. Många dör på vägen, innan dom kommer till destinationen som är illegala slakterier där hundarna torteras till döds.
Vi jobbar också med vaccinations- och kastreringsprojekt så att folk som inte har råd att ge vård till sina hundar skall få det. Parallellt med detta har vi också undervisning om djurhållning och hur man skyddar sig från Rabies.
2) Att åka till ett U-land och jobba med hundar är bra, men det är mycket påtagligt att det inte bara är djuren som drabbas av fattigdomen, också barnen råkar fruktansvärt illa ut.
När vi under min förra resa åkte till en by och vaccinerade 273 (!) hundar på en dag så visade det sig att vi med Svenska pengar vaccinerade hundarna, men ingen vaccinerade byns barn... Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Det finns en liten by ett par mil från det rescue center som jag jobbar på som heter Kalangitan och den bebos av Filippinernas urinvånare som kallas Aetas.
Aeterna levde förr vid foten av ett vulkanberg som heter Pinatubo och hade bott där i många generationer. Dom var självförsörjande och levde av vad det själva odlade. när vulkanen Pinatubo fick ett kraftigt utbrott 1991 fick samtliga 4000 familjer evakueras.
Omkring 500 familjer hamnade på en tilldelad mark i byn Kalangitan där de fick bistånd från regeringen första året, men nu får de inga bistånd alls. Situationen där är milt sagt tuff. Det finns inte mat så att det räcker, skolan har inga resurser annat än det som skänks, det finns ingen läkarvård och många är analfabeter.
Eftersom Aeterna inte röstar i valen så är det tyvärr så att politikerna skiter helhjärtat i vad som sker där utan det är gåvor och donationer som gör att de överlever. Det finns en skola, och mannen som är bossen över byn vet att vägen ur fattigdom är genom utbildning så de små resurserna byn har går till skolan.
Min önskan är att få ihop så mycket pengar så att ingen i byn behöver gå hungrig över julen, Förra året lyckades jag!!! Samt att de familjer som inte klarar av att betala terminsavgiften till skolan skall få den sponsrad. Jag behöver minst 4500 kronor för att detta skall bli verklighet och min önskan är att ni kan hjälpa mig med detta. Får jag ihop mer så blir det bara mer mat :-)
Jag har Filippinska vänner som kommer att hjälpa mig att administrera detta och dom kommer inte ens att ta betalt för bensinen. Detta är en helt privat insamling, ingen organisation i ryggen och jag kommer precis som förra gången att handla och dela ut maten själv.
Hur gör man då för att donera pengar?
För att donera till hundarna, sätt in summan på Animal Protection Networks Bankgironr 5829-8373 eller Postgironr 262249-6. Märk insamlingen LOU
För att donera till Kalangitan, mat, skolavgifter och vaccinationer. Sätt in summan på SEB, Clearing: 5267 Kontonummer: 34 684 39. Märk insamlingen med ditt namn.
Eller, träffa mig och ta en fika och ge mig personligen =)
Kramar från Lou!
[email protected]
0046 707615640 (Svensk mobil)
0063 9202340267 (Filippinsk mobil)
ps: Här är vad som är skrivet om mig från tidigare resor:
http://www.expressen.se/1.1454997
www.animalprotection.se/uploads/media/hh_low2.pdf
http://www.animalprotection.se/uploads/media/Hundliv_AKF_september_08.pdf
Nu är det slut på äventyret för denna gång...
Nu är de sista kastrationerna gjorda, de hundar som är kvar att kastrera är inte riktigt i form ännu. De får lägga på sig lite mer hull under ytterligare några veckor.
Kastrationstikarna undrar nyfiket vem besökaren är.
Får jag lov? Den här killen tycks inte lida av den nyligen genomgågna
kastrationen.
Det har varit en härlig och intressant tid här på AKF-centret. Förutom alla nya fyrbenta vänner har vi fått nya vänner i form av de fina människor som jobbar här. Centrets anställda är alla mycket trevliga och hängivna sin sak. Förutom att sköta alla sina sysslor för de ca 370 hundarnas trivsel och bästa har de varit utmärkta värdar för oss; Mama Jane som har lagat minst två mål god mat om dagen och tvättat och städat, Ronald som bl.a. kört oss tur och retur till vår minisemester på '100 Islands', de tre hundskötarna J.R., Lito och Lynson som alltid haft ett leende till övers och fått kareokemaskinen att gå varm, de två vakterna som fått oss att känna oss trygga, de två veterinärena Roland och Jan som bistått och hjälpt i det veterinära arbetet och varit mycket trevliga att arbeta med och förstås centrets administrativa chef och charmtroll Jass som hela tiden har haft vårt bästa för sina ögon. Till alla er skänker vi ett stort tack.
Eva på hundpromenad genom centret. I bakgrunden klinikhuset med gäst-
lägenheten och till höger 'Staffhouse'.
Vi hade även möjlighet att spendera en hel del tid med centrets grundare Charles Wartenberg. Charles dök upp på centret de sista dagarna. T.v. honom vet vi nu mer om AKF's verksamhet samt den illegala hundhandeln på Filippinerna. Han kom till Filippinerna för ca 10 år sedan efter en lång tids verksamhet i internationella djurrättsföreningar. Uppvuxen under fattiga förhållanden i Londons södra förorterna under kriget blev han senare bilhandlare. Han slutade för 40 år sedan med bilarna och kom så småningom att bilda AKF tillsammans med sin fru Julie. Sedan han skrotade bilarna för gott har han ägnat sitt liv åt arbete med djurrättsfrågor över hela världen. Han har varit i 65 länder och rest till Filippinerna inte mindre än 44 gånger! Anledningen till att det blev just Filippinerna som han valde att fokusera sitt arbete på var en artikel om hundslakt i Filippinerna som han fick syn på i Daily Mirror i slutet av 80-alet. 2006 kom man över de byggnader och de ca 2,5 ha mark som idag utgör centret. Målet är glasklart; att stoppa all illegal handel och slakt av hundar på Filippinerna samt att ge så många hundar som möjligt chansen till ett nytt liv hos nya familjer. Förutom centrets anställda har man två heltidsarbetande jurister samt en spanare och lobbyist. Med denna uppsättning har man idag den mest omfångsrika verksamheten i landet vad gäller denna typ av verksamhet. Mycket av verksamheten består i att bearbeta politiker samt konkret i att identifiera hundhandlarna och deras tillhåll. I sitt arbete har man t.ex. bidragit till att få till en rejäl skärpning av lagen. En hundhandlare som ertappas på bar gärning får numer böta ca 1000 kr per hund i sitt förvar samt riskerar 1-3 års fängelse. Det var väsentligt lindrigare förut.
Kökssamtal med Charles Wartenberg och hans egna hundar Doris och
Cassie i otålig väntan på att bli serverade sin kycklingfrukost.
Kostnaderna för att snurra runt verksamheten inklusive jurister, reserach och lobbying ligger på ca. 100.000 SEK per månad. Topplönen ligger på ca. 20.000 Pesos vilket motsvarar dryga 3.000 SEK medan hundskötarna får 8.000 Pesos samt mat och husrum. Alla erhålla nedel går oavkortat direkt in i verksamheten. Den senare tidens finansiella oro och nedgång i konjukturen gör dock att Charles i dagsläget är lite bekymrad över framtiden. Bidragsgivarna kommer huvudsakligen från England samt inte minst Sverige i form av Animal Protection Network. Det har visat sig svårt att få ekonomisk hjälp nationellt. Ett fokus för framtiden är att bredda basen för verksamhetens ekonimska stöd. Ett annat fokus för framtiden är att öka medvetandet på gräsrotsnivå för den illegala handeln. Som exempel nämnde Charles att han drömmer om att iordningställa ett multimediarum på plats för utbildning m.m. av skolbarn. Vi hoppas förstås att planerna går i lås och att pengar inte ska komma i vägen för den fina insats man gör. Att drömmar kan bli verklighet fick Charles inte minst bevisat då hans egna import från Filippinerna, Sweet, utsågs 2004 av en enig jury till 'Dog of the Year' i England bland 10.000 tävlande.
I vårt dagliga jobb har vi så här i slutskedet skyndat på med han- och tikkastrationerna. Vi känner oss båda betydligt flinkare i fingrarna än när vi började. Med så många hundar vet man aldrig riktigt vad som kan hända. För 'Bandit' tog det nu på torsgadsmorgonen slut. Han var inlagd för behandling av en sårskada på höger framtass. Han blev plötsligt svag, tappade aptiten och somande stilla in. Vid obduktionen fann vi att levern var rikligt ansatt av mikroabscesser. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att gå vidare med ytterliagare analyser. Alfahanen, 'Rocky', i de nyanländas inhängnad för hanhundar, fick sitt högeröga rejält skadat i ett slagsmål. Vi trodde nog att ögat var förlorat men vid avresan kunde man i det tidigare trasiga och grumliga ögat nu se iris igen. Han har varit mycket olycklig och ylat högljutt nätterna igenom. Vi får hoppas att behandlimgen verkligen har bitit. Valpmamman med sin fyra söta valpar uptäckte vi var kraftigt lusangripna. En hel förmiddag gick åt till avlusningen. Cindy har återhämtat sig bra och kommer att kunna skutta på alla fyra vad det lider. Kramer, som tidigare i höstas bröt lårbenet kommer i dagarna att få stiftet som hållt ihop benet borttaget. Han kommer garanterat inte att sakna sin bur. 
Det slagsmålet önskar nog Rocky att han alrdig gett sig in i.
Ett sista foto framför kliniken tillsammans med Jan.
Vid vår avfärd var planeringen i full gång för ett nytt tillslag, var och när kan naturligtvis inte röjas. Det hade varit spännade att som Lou få vara med. Det är lite vemodigt att lämna, lämna hundarna, favorithunden 'Hallo', våra ljuvliga huskatter Ronny, Tiger och Lissie, människorna och insatsen här men nu väntar familjer, respektive, husdjur och en hel del arbete på hemmaplan i Sverige. I bagaget hem följer minnen för livet och stor tillfreställelse över en lyckad praktik.
Pontus & Eva
Färdigbloggat för denna gång, synd tycker jag och kanske även huskatterna
Ronny (siamesen) ), Tiger (lillskrutten i förgrunden) och Lissie.
Tre av totalt 45 hundar kastrerade idag.
Idag påbörjade vi det sista steget i de från Baguio räddade hundarnas rehabilitering. Sedan ankomsten till centret för en månad sedan har de 45 överlevande hundarna vaccinerats, avlusats, avmaskats samt i största allmänhet givits tid att komma igen efter tiden i fångenskap hos hundhandlarna. Avslutningsvis kastreras alla hundar vilket är vad som krävs för att de förhoppningsvis ska få nya hem. Av de totala antalet på 45 räddade hundar är 21 tikar. 
En av tikarna vaccineras av veterinär Jan och får klorna lippta av Eva.
Kennelmate Lynson har fångat in och håller.
Några av tikarna till vänster med Joni ('Princess') i förgrunden och
hanhundrana till höger i väntan på sin tur.
Den här dagen har vi väntat på. Under centrets chefsveterinär Rolands ledning , 'Doc' kallad på centret, får vi här en unik möjlighet till att utföra kirurgi. Först ut idag var tre tikar; Jolie, Jordan och Joni. 'Doc' som säkerligen var nyfiken på våra färdigheter och eventuella olikheter avseende ingreppets tekniska utförande satte oss på dagens första patient Jolie. Så fick alltså Eva äran att inleda de närmsta dagarnas digra jobb med att kastrera 45 hundar. Jolie förbereddes med nogsam rakning och tvättning och placerades på operationsbordet. Eva var säkerheten själv och det skulle visa sig att våra Filippinska värdar inte hade mycket att invända vad det gällde det tekniska. Dock såg Roland helst att bukfascian slöts med enkla isolerade suturer. Nu ska det ju tilläggas att 'Doc's' hudsnitt är knappt hälften av det vi tidigare sett. Därmed går det förstås fortare med de avslutande suturerna i tre lager; bukfascia, underhud och hud. Nedan ses en nöjd kirurg efter ett väl förrättat värv. 
Kirurg och nyopererad patient.
Under våra samtal med 'Doc' under dagen hade det framkommit att flertalet av de Filippinska hundarna är blödningsbenägna. Vi resonerade tillsammans med 'Doc' lite kring tänkbara orsaker till detta och enades om att värmen säkerligen har med saken att göra då ökad blodcirkulation har en kylande effekt på kroppen. Underteckad som tog sig an Jordan skulle bli varse detta. Eva som denna gång assisterade jobbade idogt med dopptyget för att minska flödet och förbättra sikten. Dessutom skulle det visa sig inför stängningen av buken att blod sipprade diffust från hudsåret. Det verkade som denna blodmängd fylldes på någonstans från buken. Med denna typ av intravenös narkos är tiden en faktor. 'Doc' tog därför över och kunde med viss möda lokalisera blödningen och så småningom åtgärda problemet. Nu var det bråttom att stänga buken eftersom det dragit ut på tiden. Jordan är blek och dessutom är infektionsrisken större ju längre tid som buken är öppen. Medan detta pågår tilltar Jonis ylande (av Lou döpt till Princess efter räddningsaktioneni Baguio) som efter veterinärerna Rolands och Jans operation vaknat med oro och smärta. Detta hade resulterat i kraftiga bukrörelser alttsedan hon vaknade ur narkosen. Eva och Jan hämtade henne och ur buksåret blödde det kraftigt. Eftersom det inte gick att se var ´blödningen kom ifrån var det bara att söva och öppna igen. Roland som alltjämt kämpade mot klockan med Jordan hade nu två 'blödare' samtidigt att ansvara för. Han och vi andra behöll lugnet och så småningom kunde vi alla andas ut after att de båda 'blödarana' fåtts under kontroll. Jordan fick dropp. smärtlindring och antibiotika och kunde nu lite senare på kvällen ses sittandes i sin bur pigg men kanske lite undrande. Joni fick ytterligare smärlindring och även hon antibiotika efter att ha öppnats två gånger. Även hon mår bra i sin bur. Piggast dock är dagens första patient Jolie som ganska snart fick träffa kompisarna i sin rastgård. Hon undrar väl kanske också vad det var som hände. Imorgon är det ett gäng killar som står på tur. 
Våra filippinska veterinärer sätter de avslutande suturerena på Joni ('Princess')
Cindy med det brutna benet som vi berättade om i vårt förra inlägg har kommit hem till centret opererad och pigg. Hon har fått en specialskena runt benet och är en jäkel på att ta sig ut kragen. Skenan rår hon dock inte på.
/ Vid datorn
Pontus Fällman
Nyårsafton på AKF centret i Tarlac
För mig, Pontus Fällman, och min femteårskursare på Veterinärprogrammet Eva Molin skulle årets nyårsfirande ske långt hemifrån detta år, nämligen på AKF:s center för hundar i Tarlac i Filippinerna. Efter att redan ha tillbringat några kvällar hos våra gästvänliga värdar hade vi blivit drillade i den lokala traditi onen att tillbringa festkvällen framför kareokemaskinen. Vi såg båda framför oss att det nya året skulle sjungas in med ett mer eller mindre tonsäkert försök till efterliknelse av en Frank Sinatra eller en Celine Dion. Filippinernas förkärlek för nyårssmällare skulle dock ge annan prägel åt kvällen. Allt eftersom tolvslaget kröp närmare tilltog smällandet i intensitet. I takt med detta blev också hundarna allt mer nervösa. Våra värdar gjorde sitt bästa för att med hjälp av Kareoken överrösta bombardemanget. Vår stolta vakthund Adonis låg redan sedan tidigt ihopkrupen i en liten kringla under granen i ett av husen här på området och tryckte. Rädslan och ängslan hos alla de andra närmare 400 hundarna här på centret blev allt mer märkbar. Vissa av dem låg helt stilla i det närmaste paralyserade, andra for som furier fram och tillbaks i sina stora inhängnader, de flesta under ivrigt skällande, och vissa vann oanade krafter och förmågor att hoppa eller klättra över sina höga stängsel. Att en och annan hund tar sig ut ur sina rastgårdar är inget ovanligt. Men denna kväll fylldes vägen mitt i centret av panikslagna hundar. Nedan kan några av hundarnas flyktförsök ses. 
Här ses två av centrets mer akrobatiskt lagda hundar under sina rymningsförsök
För Cindy dock skulle ett sådant flyktförsök så när varit det sista hon gjorde i detta liv. Gåendes på vägen genom centret i det öronbedövande larmet av hundskall, smällare och kareoken anar jag en skugga i en av inhängnaderna som verkar misstänkt. Jag tittar närmare men kan i mörkret inte säkert urskilja vad det är jag ser. Dock går det snart upp för mig att en hund hänger livlös i ett av sina bakben längs ett skiljestängsel med huvudet ner. Skenbenet är av på mitten och fungerar som krok för den livlösa kroppen. Jag tillkallar hjälp och snart kan vi lyfta loss hunden. Hon andas alltjämt. Min för kvällen sömniga kursare får ett bryskt uppvaknande, klinikveterinären Jane infinner sig snabbt (båda på bilden nedan) och hunden placeras på operationsbordet en kvart före tolvslaget. Vid den kliniska undersökningen kan vi konstatera att Cindy är i första stadiets chock. Pulsen är hög, närmare 300 och andningen ytlig och snabb. Hon är så illa däran att hon inte reagerar då vi känner på det skadade benet. Nu gäller det att agera snabbt. Vi kopplar upp henne på dropp, fäster en slang som förser henne med syrgas genom näsborrarna och ger snabbverkande smärtlindring. För att se skadans omfattning vill vi undersöka henne närmare bl.a. med hjälp av röntgen. Vi söver Cindy för att kunna fortsätta undersökningen. Jag tittar till på klockan och ser att tolvslaget är passerat. Att säga 'Happy New Year' i denna situation kändes märkligt. På röntgenbilden kan vi se att skenbenet klyvts i flera delar i en s.k .spiralfraktur. Cindys anding är nu långsam och ytlig samtidigt som pulsen sjunket till under 100. Vi kan bara hoppas att chocken inte förvärras meden vi försöker lägga benet i läge och gipsa det för att undvika ytterligare skada. Gipset sätts på plats och Cindys läge verkar ha stabilserats. Chockbehandlingen har med andra ord lyckats. Cindy läggs i en bur där hon vid halv två tiden på natten så smått börjar få tillbaks medvetandet.
'Happy New Year' med en illa medfaren Cindy på operationsbordet
Idag har Cindy ätit och druckit. När vi tittade till henne för en liten stund sedan viftande hon på svansen när vi kom in genom dörren. Cindy tillhör dock inte de hundar som under dagen varit mest livliga. Imorgon ska hon få bege sig till annan klinik med bättre möjlighet att fixera benet i rätt läge. Med rätt fixering av benet och bra kirurgi ska Cindy kunna vara helt återställd inom två till tre månader. Det här blir ett nyår att minnas både för oss och Cindy förstås som sånär inte hade fått vara med oss detta år.
Cindy med sitt bandagerade ben mätt och ganska pigg dagen efter olyckan
Så kom den till sist... Min sista dag på centret
Igår hade jag avskedsfest för alla här och det var mycket tårar, många kramar, en hel del vin och givetvis, en karaokemaskin.
En månad har gått försvinnande fort och jag har blivit så väl omhändertagen och lärt känna så fantastiska människor och djur. De senaste dagarna har centret fått in ännu en katt, denna gången en liten kattunge som var så svag och hade så allvarlig infektion att den inte orkade stå upp. Nu, efter vård av Doc Roland är den hur busig och pigg som helst. Vi har också fått in en ekorre (som bet mig när vi fångade in den, och det gör betydligt ondaren än hundbett kan jag berätta), troligen ett husdjur som rymt för det finns inte ekorrar i faunan här och en liten minigris som jag fick den stora äran att döpa.
Han heter Bacon =) Ja, jag älskar ironi!
Bacon vilar i skuggan efter en smarrig lunch
Doc Roland hittade honom på en marknad och han var rätt utsvulten och hade eksem över hela kroppen. Nu springer han runt här och tigger mat och är precis hur söt och glad som helst. Han har blivit Peanuts bror och dom två älskar redan varandra!
Självklart med sin syster Peanut, den trebente pudeln som vakar över sin lillebror.
Valparna växer så att det knakar och även dom är fantastiskt busiga och den stackars mamman får inte mycket ro
Tre mycket busiga valpar
Och vi har också fått besök från Sverige i form av två veterinärstudenter från Uppsala som heter Pontus och Eva. De kommer att stanna på centret i tre veckor och kommer också att skriva om deras jobb här på bloggen.
Pontus, Mama Julie och Eva, givetvis med en karaokemikrofon i högsta hugg!
Det känns tungt att åka, men jag kommer att åka tillbaka. Nu hem till Sverige och jobba ihop pengar och försöka hitta sponsorer så att jag kan återvända och fortsätta mitt jobb här nere.
Tack för att ni har följt mig på min resa! Må så gott. Massor med kramar från Lou
Vaccinationsprogram sponsrade av AKF
På morgonen laddade vi bilen med 200 doser av vaccin, inklusive rabiesvaccin och sedan åkte vi till universitetet och hämtade upp 10 stycken veterinärstudenter och sedan åkte vi till en by som heter Santa Lucia. Vi var på två platser och jag har aldrig sett så många hundvalpar i hela mitt liv! Det var som världens största hundträff :-)
Alla som bodde där älskade sina djur men kunskapen är ibland bristfällig och dom fick inte bara vaccin, utan kostråd, tips om hur man skall hantera en hund och annan kunskap. Alla ungar i området kom också och så många var så tacksamma! Att vi dessutom passar på att utbilda veterinärstudenterna här i hur man kan hjälpa känns också bra! Och de alla såg upp till doc Roland som deras mentor.
Det känns så bra att kunna hjälpa till och jag är glad och tacksam att jag fick uppleva detta.
Jag och Doc Roland med några galet söta valpar
Två av veterinärstudenterna
Vår tillfälliga klinik
Om hunden inte ser sprutan är det lugnt så han gömmer sig i mammas knä =)
Här tipsar jag om att denna hund behöver lägga på hullet lite. Jag fick givetvis tolkhjälp. Dom här pratar nämligen inte ens Tagalog (Filippino) utan bara sin egen dialekt.
Doc Roland och en student vaccinerar vovve
Fullt ös hela dagen!
Så många ulliga och gulliga valpar :) Himmelriket!
Doc Roland var kraftigt upptagen och fick verkligen slita den här dagen
Och folk kom från när och fjärran med sina vovvar. Här i en innovativ resebur
Ytterligare några patienter
Jag och en flicka som kom in med sin kattunge
Varje hund får ett eget vaccinationskort och journal så det blev mycket pappersarbete också
Varför dessa bilder är felvända vet jag inte.... Går helt enkelt inte att få dem rätt *mutter*
Så kom en katt som såg precis ut som Mistie där hemma! Klart man blev kär!!
Två nöjda kunder med sin kattunge
En stolt husse med sin vovve
Ytterligare hundar
Och här är vi, hela gänget efter en låååång dags arbete. Vi är utmattade men glada och stolta!
Vilket gäng!!!!
Ladda batterierna lite
Här kallas vi "The AKF-family" och det är verkligen vad vi är. Som en stor familj med en massa syskon som busar runt med varandra. Mama Julie är vår mamma och hon ser till att vi äter (och äter och äter och äter) och att vi har rena kläder och att vi kommer ihåg att ta hand om oss själva.
Lynson, dagens chaufför
Mama Julie och Tolitz, eller Lito som han heter är kvällens grillmästare
Jayson, Lynson, Jag, Jay-R, Hannah och Jazz busar i poolen
Jag, Lynson och Jay-R gör coola poser. Hundräddare till vardags, wannabe-hiphoppare på helgen
Jay-R smörar in sig med en ballad
Elvie, mor till Hannah, Jeff, Brayan och Eizel har dagen till ära sett till att vi har mat nog att föda en mindre indianby
Jayson, Jay-R och Eizel vid karaokemaskinen
Turturduvorna Jazz och Mesut. Nyförlovade! :-)
Hela gänget poserar
Syskonen Hannah och Brayan
Storesyskonen Jeff och Eizel
Bus i poolen
Mer bus i poolen
Från dogrescue till Baywatch
I juni blir det bröllop, och när jag ser dessa två tillsammans så tänker jag alltid på Tor och Lisa i filmen "Trolltyg i tomteskogen".
Dagen före julafton :-)
På centret kastreras och steriliseras alla hundar, men några är dräktiga när dom kommer in och så var det med tiken som födde valpar min första natt här. Jag har för övrigt döpt henne till Lulle efter min egen mamma :-D Nu är valparna tre veckor, ögonen är öppna och dom ser ut som en korsning mellan marsvin och griskultingar. Så galet söta och busiga och nyfikna.
Och den vita hunden som hade sår runt hela nosen efter hundhandlarnas "munkorg", den som jag skrev om för ett par dagar sedan. Hon kallas numera för prinsessan och mår precis som en prinsessa. Hon är rätt svår att fotografera för hon försöker konstant hoppa upp och slicka mig i ansiktet :-) Hennes läkning, både fysiskt och mentalt är helt sanslös!
Tänk om vi människor kunde läka så här snabbt! Helt otroligt!
När blod, svett och tårar inte räcker till
Jag vaknade halv sju i förrgår morse, borstade tänderna, gjorde rent efter mina två stökiga katter, gick ner och hälsade på de sjukaste hundarna i karantänavdelnigen och såg till att alla mådde bra och hade vatten, gick och hälsade på några av hundarna från Baguio och kände att det var dags för kaffe. Då hörde jag Ronald skrika: Lou, Get Lynson! Jag sprang dit och han höll de andra hundarna på avstånd med en vattenslang, och där låg en hund och flåsade, alldeles lerig och blodig. Det fanns inte tid att hämta Lynson och ungefär 06.55 sprang jag in i hängnet och med hjälp av Ronald fick jag ut denna lilla skadade hund. Jag skrek efter Doc Roland och sprang med hunden till kliniken där vi tvättade av honom, plåstrade om honom och la honom på dropp. Han var i chock och gick inte att söva utan vi behövde stabilisera hans tillstånd innan. Hans tandkött var vitt som snö och han var mycket illa tilltygad.
Han svarade bra på behandlingen och vi hoppades att han skulle stabiliseras tillräckligt mycket för att kunna genomgå en operation på eftermiddagen, men vid ett försämrades hans tillstånd. Han hade dropp, syrgas, konstgjord andning (som är betydligt jobbigare att ge än det ser ut på TV!) och flera doser av adrenalin. Men han orkade inte kämpa mer, och somnade in trots alla våra försök. Jag grät som ett barn, men inga tårar kunde få honom tillbaka. Underbara Kima hade lämnat oss!
Kima hade en sponsor, en sponsor som skulle ha kommit hit idag för att hälsa på honom och det var först igår kväll som vi fick tag på honom. Då min Filippinska mobil var den enda som hade pengar på kortet och jag dessutom varit med hela tiden så blev det så att jag ringde till Kimas sponsor. Han blev helt förkrossad och grät och skrek och anklagade oss för det som hänt. Återigen grät jag som om tårarna inte kunde ta slut... Var det så? Var det mitt fel att Kima hade placerats i fel hägn? Om jag gått direkt till den kenneln på morgonen istället för att busa med katterna, städa kattlådor och kolla till de andra hundarna kanske vi hade fått ut honom snabbare... Jag känner mig SÅ JÄVLA HEMSK!
Alla här försäkrar mig om och om igen att det inte är mitt fel, det var bara en hemsk hemsk olycka, sådant som händer när man har närmare 400 hundar från traumatiska bakgrunder på samma ställe, och jag vet att dom har rätt.
I morgon skall jag träffa sponsorn, och jag vet att han inte är en hemsk människa, han är bara trasig av sorg över att ha förlorat hans hund. Alla som förlorat en hund vet smärtan och vet att hjärtat blir helt krossat.
Sponsorn har skickat ungefär 30 sms till mig där han uttryckt sin vrede och tyvärr är det så illa att advokaterna kommer att bli inblandade. Just nu är det så jobbigt här.
Kima, vila i frid och dröm sött!
En vardag även här!
Här är Ronald med en hund som för första gången vågar sig fram till en människa och får kel och klappar. Alla som jobbar här är helt fantastiska med hundarna, dom läser dem och får deras förtroende så snabbt och tryggt. Jag har mycket att lära!
Lynson med den lilla hunden jag döpt till Titch för att han är så vansinnigt lik min gamla Terrier med det namnet. Titch bet alla som försökte komma nära i början, nu har han blivit mästare på att tigga kel och godis!
Att vara med när dom krypande vågar sig fram för att få en klapp, att se hur deras sår läker efter att man har spenderat timmar med att lappa ihop dem på kliniken.
Så här ser en hund ut efter hundhandlarnas munkorgar
Och här är samma hund efter att vi har lappat ihop den
Doc Jan lappar ihop hund, Lynson busar som vanligt och jag ser ut som en nollställd fågelholk! Alla här möter dagarna med massor av kärlek och humor vilket gör detta till ett mycket angenämt ställe att vara på!
Självklart är det psykiskt påfrestande, men det ger så mycket, och jag är bland vänner! Dom lyssnar alltid när jag behöver prata, ger stöd och råd och torkar mina tårar.
Jag och Ronald framför lastbilen som vi hämtade de 49 hundarna i. Han är inte bara livvakt, chaufför och hundskötare, han är en fantastisk vän också
Men stödet jag får av er där hemma, det är helt överväldigande! Kommentarer här på bloggen, på Facebook, via mail... Jag blir rörd till tårar! Att få alla de peppande orden och höra från er att jag gör skillnad. Jag suger åt mig som en svamp! Era ord får mig att växa som människa! Tack alla underbara som tar er tid att skriva en rad, det gör att man orkar fortsätta!
En baksida av att jobba med det jag gör
Det är inte av ilska hundarna gör så, det är i panik, och jag vill (trots att det säkert är onödigt att nämna i detta forum) att hundarna självklart inte straffas eller får några påföljder när sånt här händer.
'Better safe than sorry' och 'Safety first' är vårt motto här på centret, så trots att jag har full rabiesvaccination så beslutades att jag skulle få boostershot
Så in i bilen och ner till Manila. En av mina kollegor här, Lynson, råkade också få sig ett litet "lovebite" så han fick också han njuta av den Filippinska sjukvården.
Här på Filippinerna tycker man om att köa. Går man till exempel till affären och skall köpa en liter mjölk så får man först köa till kassan, sedan köa till den som skall packa varorna, sedan köa för att en supervisor skall kontrollera att kassörskan och packaren gjort rätt och skriva under kvittot och sedan får man köa för att gå förbi security ut och då skall en vakt kontrollera och skriva under kvittot så att kassörskan, packaren och supervisorn har gjort rätt. Ingen stressar någonsin och man får absolut inte ha bråttom, för då är man garanterad en hjärtinfarkt!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag alltid har bråttom och alltid vill att allt skall ske snabbt. Jag hatar att köa och jag hatar att vänta. Att handla här är en mardröm!
Att tro att det var annorlunda att gå till vårdcentralen var dumt... Jag vet inte om det är för att skapa jobbtillfällen, men jag blir fullkomligt galen!
Mitt vaccinationskort från Animal Bite Center
Jag framför läkaren. Jag kan berätta att datorn inte är inkopplad utan används som skrivmaskin.
Först kommer man till vårdcentralen, eller Animal Bite Center som just denna vårdcentral heter (och är specialiserad på). Där får man anmäla sig i receptionen och sedan hänvisas man till ett väntrum. Där får man vänta på sin tur att träffa en sjuksyrra som tar ens uppgifter och fyller i en journal. Sedan får man sitta ner i ett annat väntrum för att träffa läkare, även han fyller i en journal, sedan får man gå och sätta sig och vänta på att en översköterska skall fylla i en specifikation på vad man behöver, sedan får man gå till ytterligare ett väntrum där man får en nummerlapp och får vänta på sin tur att betala. En person räknar ut hur mycket du skall betala och en annan tar betalt. Sedan får man gå tillbaka till väntrum nummer ett och vänta på att bli uppropad, och där kommer den första syrran man träffade och visar in en i ett rum och ger en sprutan, eller i mitt fall, sprutorna. Att ta sprutorna tog ungefär 2 minuter, mitt besök på Animal Bite Center, över en timme!
Lynson får en av sina två sprutor
Och jag får en av mina tre som jag fick den dagen
Och som om det inte räckte så ville dom att jag skulle komma tillbaka två gånger till... Inte bara den tre timmar långa bilresan till Manila, utan evighetsväntan och multiköandet... I think not! Så jag fick dem att skriva vad jag behövde och gick till en lokal läkarcentral för mina fyra resterande sprutor. Inte lika flott som Animal Bite Center i Manila, men hela besöket tar under tio minuter istället för över en timme!
Den lokala vaccinationscentralen
Jag som får spruta 4 & 5
Jag får spruta nr 6 & 7. Vid detta laget känner jag mig som en nåldyna
Så nu är jag helgarderad och kan med gott samvete låta hundarna tugga på mig så mycket dom vill! :-)
Företagets julfest!
Först hyrdes den största karaokemaskinen jag har sett, jag trodde att dom skojjade när dom kom åkande med den.
En massa mat, som man har på ett bord bredvid bordet där vi sitter och äter. Ingen Alladin dock!
Alla samlas runt den gigantiska karaokemaskinen och sjunger hela kvällen. Grannarna i området är inbjudna, och även dom sjöng för fulla muggar!
Överallt är det mätta och trötta hundar... okej, just det skulle faktiskt kunna vara hemma
Och alla hade så kul och trevligt in på småtimmarna!
Vinnarkommentaren stod kennelmate-killarna för när jag kom ner i klänning, högklackade skor och smink och dom stirrar på mig med stora ögon: Oh my god, you are a girl! Dom är så vana att se mig i smutsiga gamla shorts och arbetskläder att dom knappt kände igen mig. =) En kul kväll med kära vänner. Jag kommer att minnas den länge!
Kalangitan fortsättning...
Det var helt fantastiskt, alla hjälpte till och vi gjorde 150 stycken matlådor som lastdes med resten av maten på lastbilen.
Lastande av lastbilen
150 matlådor med korv, kyckling och pasta
Jag packar matlådor. Som tetris ungefär
Jazz organiserar så att allt skall få plats
Jag och Jay-R klamrar oss fast bak på pickupen
Sedan åkte vi iväg, På Filippinskt vis vilket betyder att man åker på flaket. Ibland känns det som om vägarna där inte är mer än upptrampade kostigar, men efter ett tag kom vi fram och där möttes vi av en massa förväntansfulla människor.
Väl framme samlades vi i en kyrka och jag blev tackad så varmt att tårarna kom fram. Vilken känsla! Jag fick också prata inför alla, PÅ FILIPPINO! Det ni :-) Heló, Ako po si Lou... Dom tyckte att jag var jätteduktig! Och sedan picknic och matutdelning. Jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket utan tänkte låta bilderna tala för sig själva.
Framme i Kalangitan möttes vi av massor av nyfikna
Deras kyrka
Inne i kyrkan där jag sedan fick prata Filippino. Mannen i rutig skjorta är byns chef/borgmästare
Så ung, och redan helt förstörda tänder
Inte hela gänget, men många av oss
Lynson, busigare än busigast och alltid full av upptåg. Här bärandes på Mama Julie och på väg att bli strypt av Jazz
Denna kvinnan är lika gammal som jag, barnet i hennes famn är hennes fjärde... Snacka om att man ligger efter
Jag och en flicka vars namn var helt omöjligt att uttala
Denna kvinna hade långt att gå hem så vi körde henne med bilen.
Tak över huvudet... om det inte blåser det vill säga
Hannah och Brayan, två underbara volontärer som hjälpt mig från början till slut!
Det var fantastiskt, och dom bad mig komma tillbaka också nästa år. Något jag verkligen hoppas att jag får möjlighet att göra!
