TACK!
TACK alla underbara vänner som så generöst har gett mig pengar att disponera i byn Kalangitan. För er som inte vet om mitt lilla projekt så tänkte jag ge er en kort brief:
Förra året åkte jag och Milla till en by och gav bort vår semesterkassa. Detta gjorde så stort intryck på mig att det helt klart var något jag ville göra om och när jag visste att jag skulle komma tillbaka så började jag tigga pengar av alla som orkade lyssna, och även dom som inte orkade lyssna. Jag startade en grupp på facebook och terroriserade vänner och bekanta även där och jag fick ihop en bra bit över 5000kronor att disponera så som jag ville, och det har jag nu gjort :-)
Jag spräckte budget rätt ordentligt, men summan är att 150 personer fick jullunch bestående av pasta med skitgod pastasås enligt doc Rolnads recept, korv och kyckling, 102 familjer fick en stor kasse med livmedel, 75 ungar fick en påse med godis, kakor, chips och juice.
Det var en fantastisk känsla och så tacksamma och vackra människor har jag aldrig någonsin mött...
Vi började detta äventyr för två dagar sedan med att åka till Filippinernas motsvarighet till Martin Ohlsson och handla mat.
Filippinernas svar på Martin Ohlsson
Vänliga säljare som hjälpte mig packa maten på pickupen
Sedan hem med all denna mat, och iväg igen för att köpa ris. 250kg ris... jag har aldrig sett så mycket ris tror jag (som brukar köpa ett paket med 1kg Uncle Bens och det brukar räcka i några månader).
Väl hemma så skulle all denna mat packas om i påsar som går lättare i distribuera ut och här fick jag hjälp, inte bara av alla underbara kollegor på centret utan också av fyra fantastiska ungdomar som bor i närheten, Hannah, Brayan, Jeff och Iezel.
Sjukt mycket mat man får för 5000SEK
Brayan kollar att alla matkassar verkligen innehåller 2kg ris
Det var som en hel tomteverkstad på centret och alla hjälptes verkligen åt! Varje matkasse bestod av två kg ris, två konservburkar med sardiner, tre paket nudlar, en paket kaffe, ett kg socker och lite annat smått och gott som mättar bra i hungriga magar.
Barnpåsarna bestod av kakor, chips, godis, klubbor, juice, kex och annat snask!
Ett berg av matkassar och lämpligt nog en julgran i bakgrunden
Hannah och Peanut, två ovärdeliga assistenter i packandet!
Nu är klockan 17.35 här och klockan 18.00 idag så börjar vår julfest så jag skall snabbt som attan springa och byta om. Jag har stått i två timmar och rullat svenska köttbullar och skall göra gräddsås så jag måste skynda mig till middagen.
Jag skriver vidare i morgon!
Kramar i massor!
Förra året åkte jag och Milla till en by och gav bort vår semesterkassa. Detta gjorde så stort intryck på mig att det helt klart var något jag ville göra om och när jag visste att jag skulle komma tillbaka så började jag tigga pengar av alla som orkade lyssna, och även dom som inte orkade lyssna. Jag startade en grupp på facebook och terroriserade vänner och bekanta även där och jag fick ihop en bra bit över 5000kronor att disponera så som jag ville, och det har jag nu gjort :-)
Jag spräckte budget rätt ordentligt, men summan är att 150 personer fick jullunch bestående av pasta med skitgod pastasås enligt doc Rolnads recept, korv och kyckling, 102 familjer fick en stor kasse med livmedel, 75 ungar fick en påse med godis, kakor, chips och juice.
Det var en fantastisk känsla och så tacksamma och vackra människor har jag aldrig någonsin mött...
Vi började detta äventyr för två dagar sedan med att åka till Filippinernas motsvarighet till Martin Ohlsson och handla mat.
Filippinernas svar på Martin Ohlsson
Vänliga säljare som hjälpte mig packa maten på pickupen
Sedan hem med all denna mat, och iväg igen för att köpa ris. 250kg ris... jag har aldrig sett så mycket ris tror jag (som brukar köpa ett paket med 1kg Uncle Bens och det brukar räcka i några månader).
Väl hemma så skulle all denna mat packas om i påsar som går lättare i distribuera ut och här fick jag hjälp, inte bara av alla underbara kollegor på centret utan också av fyra fantastiska ungdomar som bor i närheten, Hannah, Brayan, Jeff och Iezel.
Sjukt mycket mat man får för 5000SEK
Brayan kollar att alla matkassar verkligen innehåller 2kg ris
Det var som en hel tomteverkstad på centret och alla hjälptes verkligen åt! Varje matkasse bestod av två kg ris, två konservburkar med sardiner, tre paket nudlar, en paket kaffe, ett kg socker och lite annat smått och gott som mättar bra i hungriga magar.
Barnpåsarna bestod av kakor, chips, godis, klubbor, juice, kex och annat snask!
Ett berg av matkassar och lämpligt nog en julgran i bakgrunden
Hannah och Peanut, två ovärdeliga assistenter i packandet!
Nu är klockan 17.35 här och klockan 18.00 idag så börjar vår julfest så jag skall snabbt som attan springa och byta om. Jag har stått i två timmar och rullat svenska köttbullar och skall göra gräddsås så jag måste skynda mig till middagen.
Jag skriver vidare i morgon!
Kramar i massor!
En länk
Idag blir det bara en länk, jag är nämligen stolt att säga att jag är citerad i en av Filippinernas största dagstidningar som kommer ut i hela landet. Hur stor upplagan är vet jag tyvärr inte.
http://www.philstar.com/Article.aspx?ArticleId=422403&publicationSubCategoryId=67
Jag har försökt få tag på TV-inslaget som jag medverkade i, men inte lyckats tyvärr. Eftersom det gick samma dag som självaste operation skedde så hann ingen spela in.
http://www.philstar.com/Article.aspx?ArticleId=422403&publicationSubCategoryId=67
Jag har försökt få tag på TV-inslaget som jag medverkade i, men inte lyckats tyvärr. Eftersom det gick samma dag som självaste operation skedde så hann ingen spela in.
Vila i frid Buwan
Vila i frid Buwan, du kämpade tappert men din kropp orkade inte och du hade för ont. Nu är smärtan borta! Sov gott
Buwan har bitit bort halva sin tunga. Troligtvis i paniken över "munkorgen"
Buwan hade en sjukdom i skinnet, när han inte orkade kämpa mer så tog den överhand och han fick öppna blödande sår.
Buwan har bitit bort halva sin tunga. Troligtvis i paniken över "munkorgen"
Buwan hade en sjukdom i skinnet, när han inte orkade kämpa mer så tog den överhand och han fick öppna blödande sår.
Besök i ett Slaughter house
Att skriva om min dag i Baguio känns svårt... Saker jag såg och upplevde där kommer att orsaka mig mardrömmar länge, men jag kommer i alla fall att försöka.
Kvällen innan var jag hemma hos en vän som bor utanför centret på liten Filippinsk fest så istället för att gå upp 06.00 som jag brukar göra så unnade jag mig en liten sovmorgon och tänkte inte gå upp förrän åtta. Men den planen gick i stöpet.
Jazz, den operativa chefen kom in på mitt rum halv åtta och väckte mig:
Lou, Brando called, we are doing operation in Baguio, he found a slaughter house and we need to leave now. You wanna come?
Lastbilen med dolda logotyper
20 minuter senare hade jag duschat, packat och satt i lastbilen som på grund av detta hade övertäckta sidor så att det inte var för uppenbart vilka vi var och vad vi gjorde där. Resan till Baguio tar 5,5 timmar och framme där åkte vi till myndigheten som inspekterar köttindustrin. Där mötte vi Brando och gick igenom planen.
Sedan åkte vi till polisen och hade möte med dem. Döm av min förvåning då det visade sig att en av poliserna som vi skulle jobba med var samma som assisterade mig på marknaden för ett år sedan. Kärt återseende!
Brando på väg in hos polisen
Oscar, polisen som hjälpte mig även på min förra resa
Där fick vi presentera vår plan för en polisinspektör som jobbat många år med detta, han är lite av en legend i Baguio och kallas för Agila som är Filippino för örn. En otroligt häftig kriminalinspektör som med humor och ett sorts clint-estwood-lugn ledde operationen. Han tyckte att vår plan var bra och att Brando gjort en lysande förundersökning så vi fick grönt ljus. Från polisen åkte vi direkt till platsen där slakthuset fanns. Jag trodde att vi skulle få tid att planera, byta om och förbereda oss innan, men den tiden fanns inte. Nu var det bråttom. Ett illamående malde i magen och jag var rätt skraj för vad jag skulle få bevittna.
Briefing
Briefing
Poliserna, veterinärerna, köttinspektören, jag, Jazz, hundskötarna och ett kamerateam från ett TV-bolag åkte till platsen som låg ungefär 7km från polisstationen. Först på plats var poliserna och vakterna men slaktarna och ägaren såg när dom kom och flydde genom djungeln. När platsen var säkrad fick vi komma fram.
Vi parkerade vid ett hus där en familj bodde, på baksidan fanns in stig in i en djungel och ungefär 150 meter in i djungeln fanns en glänta. Man kände när man närmade sig för lukten var bland det värsta jag någonsin känt. Lukten, som kallas slaughter-house-smell är obeskrivbar och en blandning av blod, avföring, urin, ruttet kött och självdöda djur. Smaskigt va? Där framme fanns två burar med hundar som låg på varandra, huller om buller. Dom hade inte ätit eller druckit på omkring en vecka och deras munnar var så hårt hopbundna med snöre att dom flesta blödde. Marken var täckt av blod, och hundarna var helt paralyserade.
Synen som mötte oss
Först dokumentation och intervju med TV-teamet. Jag minns inte ens vad jag sa för att jag var så chockad, men jag kom med på sex-nyheterna här på Filippinerna så något intressant måste det ha varit. Sedan var vi tvungna att vänta på godkännande från en domare att få ha sönder burarna och sedan började jobbet med att försöka rädda dessa livrädda, torterade hundar.
Vi klippte upp burarna och en efter en lyftes de upp och bars bort till bilen. Några var katatoniska, några mycket aggressiva och alla fullkomligt livrädda. Rädda hundar är farliga hundar. När de kom till lastbilen var det en snabb veterinärkontroll, klippa bort deras smärtsamma munkorgar och ge dem vatten med energitillskott i. Att klippa bort nylonsnören som skär in en centimeter i köttet är mycket smärtsamt och många hundar slogs för sitt liv så mina armar var fullkomligt sönderrivna när vi var klara. 49 hundar räddade vi... 49 magra, rädda, torterade och uttorkade små liv.
Panikslagen Lou med hund
Så här många hundar får man plats med i en bur
Nylonsnöre som skär in runt nosen
I buren
Blod
Hund som gett upp
i buren
Verktygen...
Brando och Ronald hjälper hundarna ur buren
Jag, bärandes på ännu en hund
Sedan var det bråttom, vi måste bort från platsen innan förövarna kommer tillbaka då de kan vara mycket farliga, så i ilfart hoppade vi in i bilarna och körde till polisstationen.
Väl där, när jag stod inomhus och tittade ner på mina kläder fattade jag vad som hänt. Jag var täckt av blod, lera och en massa andra mindre mysiga substanser och luktade som ett slakthus. Mina armar blödde och jag var genomsvettig och kände mig yr och vinglig. Jag hade den känslan som man har om man varit ute på sjön länge och kliver iland. Fast man vet att man står på solid mark så känner man hur marken gungar under ens fötter.
Turn on the news, sa dom, och inslaget visades... Jag var så chockad att min första reaktion var att jag var imponerad att dom stavade mitt namn rätt i inslaget.
Sedan tog det ungefär 2 timmar på polisstationen att skriva rapporten och förbereda åtalet mot ägaren till slakthuset. Jag satt med Inspektör Agila och pratade och lyssnade och allt fick sjunka in. Han tog fram en flaska vin och bjöd oss på för att fira en lyckad insats och utanför dörren stod en lastbil med 49 hundar... 49 liv.
In på polisstationen kom en katt och tiggde mat. Den brukade stryka runt stationen och dom kallade det skämtsamt för poliskatten. När jag tittade närmare blev jag förfärad... Ur ett öppet sår vid pungen hängde en blodig köttslamsa ut. Jag påpekade att katten behövde kirurgi och Polisinspektören gav mig katten i present för en god insats.
Rapporten blev godkänd och vi började vår färd ner mot centret. 5,5 timmar i skumpande lastbil genom natten. Framme så lastade vi av hundarna, gav dem mat och kollade om någon var väldigt akut. En var illa däran och lades på intensivvård med dropp direkt. I över ett dygn kämpade den lilla hunden för sitt liv, men tillståndet blev värre och vi förlorade den kampen.
Sedan kom jag upp till lägenheten och fick äntligen sova... i nästan tre timmar, sedan var det dags att kliva upp.
Först opererades katten som vi självklart döpte till Agila. Det visade sig att någon försökt kastrera den så ena testikeln var borta men sädesledaren och insidan av pungen hängde ut ur såret och mycket vävnad var rutten. Doc Roland och Doc Jan opererade och nu mår den som en prins igen. Den måste ha haft fruktansvärd smärta!
Agila innan operationen... det måste vara såååå smärtsamt
Nöjd Agila som nu kan sitta ner ett dygn efter operationen
Med 48 livrädda hundar utöver centrets övriga drygt 350 hundar så har vi att göra. Fortfarande är läget kritiskt för två av dem som har drabbats extra illa. En av den, en hund som jag döpt till Bowan (Måne på Filippino) har förutom öppna sår överallt bitit av sin egen tunga. Detta händer ibland när man binder om nosen hårt med nylonsnöre så som om gör med hundarna. Att se en hund med halva tungan borta försöka dricka vatten fastän smärtan gör att den rycker till varje gång den försöker öppna munnen är fruktansvärt.
Den är inte sövd, den är inte död, den är utmattad och svag
Hollywoodkropp på denna
Hur fan kan någon göra så här medvetet? Hur?
Kvällen innan var jag hemma hos en vän som bor utanför centret på liten Filippinsk fest så istället för att gå upp 06.00 som jag brukar göra så unnade jag mig en liten sovmorgon och tänkte inte gå upp förrän åtta. Men den planen gick i stöpet.
Jazz, den operativa chefen kom in på mitt rum halv åtta och väckte mig:
Lou, Brando called, we are doing operation in Baguio, he found a slaughter house and we need to leave now. You wanna come?
Lastbilen med dolda logotyper
20 minuter senare hade jag duschat, packat och satt i lastbilen som på grund av detta hade övertäckta sidor så att det inte var för uppenbart vilka vi var och vad vi gjorde där. Resan till Baguio tar 5,5 timmar och framme där åkte vi till myndigheten som inspekterar köttindustrin. Där mötte vi Brando och gick igenom planen.
Sedan åkte vi till polisen och hade möte med dem. Döm av min förvåning då det visade sig att en av poliserna som vi skulle jobba med var samma som assisterade mig på marknaden för ett år sedan. Kärt återseende!
Brando på väg in hos polisen
Oscar, polisen som hjälpte mig även på min förra resa
Där fick vi presentera vår plan för en polisinspektör som jobbat många år med detta, han är lite av en legend i Baguio och kallas för Agila som är Filippino för örn. En otroligt häftig kriminalinspektör som med humor och ett sorts clint-estwood-lugn ledde operationen. Han tyckte att vår plan var bra och att Brando gjort en lysande förundersökning så vi fick grönt ljus. Från polisen åkte vi direkt till platsen där slakthuset fanns. Jag trodde att vi skulle få tid att planera, byta om och förbereda oss innan, men den tiden fanns inte. Nu var det bråttom. Ett illamående malde i magen och jag var rätt skraj för vad jag skulle få bevittna.
Briefing
Briefing
Poliserna, veterinärerna, köttinspektören, jag, Jazz, hundskötarna och ett kamerateam från ett TV-bolag åkte till platsen som låg ungefär 7km från polisstationen. Först på plats var poliserna och vakterna men slaktarna och ägaren såg när dom kom och flydde genom djungeln. När platsen var säkrad fick vi komma fram.
Vi parkerade vid ett hus där en familj bodde, på baksidan fanns in stig in i en djungel och ungefär 150 meter in i djungeln fanns en glänta. Man kände när man närmade sig för lukten var bland det värsta jag någonsin känt. Lukten, som kallas slaughter-house-smell är obeskrivbar och en blandning av blod, avföring, urin, ruttet kött och självdöda djur. Smaskigt va? Där framme fanns två burar med hundar som låg på varandra, huller om buller. Dom hade inte ätit eller druckit på omkring en vecka och deras munnar var så hårt hopbundna med snöre att dom flesta blödde. Marken var täckt av blod, och hundarna var helt paralyserade.
Synen som mötte oss
Först dokumentation och intervju med TV-teamet. Jag minns inte ens vad jag sa för att jag var så chockad, men jag kom med på sex-nyheterna här på Filippinerna så något intressant måste det ha varit. Sedan var vi tvungna att vänta på godkännande från en domare att få ha sönder burarna och sedan började jobbet med att försöka rädda dessa livrädda, torterade hundar.
Vi klippte upp burarna och en efter en lyftes de upp och bars bort till bilen. Några var katatoniska, några mycket aggressiva och alla fullkomligt livrädda. Rädda hundar är farliga hundar. När de kom till lastbilen var det en snabb veterinärkontroll, klippa bort deras smärtsamma munkorgar och ge dem vatten med energitillskott i. Att klippa bort nylonsnören som skär in en centimeter i köttet är mycket smärtsamt och många hundar slogs för sitt liv så mina armar var fullkomligt sönderrivna när vi var klara. 49 hundar räddade vi... 49 magra, rädda, torterade och uttorkade små liv.
Panikslagen Lou med hund
Så här många hundar får man plats med i en bur
Nylonsnöre som skär in runt nosen
I buren
Blod
Hund som gett upp
i buren
Verktygen...
Brando och Ronald hjälper hundarna ur buren
Jag, bärandes på ännu en hund
Sedan var det bråttom, vi måste bort från platsen innan förövarna kommer tillbaka då de kan vara mycket farliga, så i ilfart hoppade vi in i bilarna och körde till polisstationen.
Väl där, när jag stod inomhus och tittade ner på mina kläder fattade jag vad som hänt. Jag var täckt av blod, lera och en massa andra mindre mysiga substanser och luktade som ett slakthus. Mina armar blödde och jag var genomsvettig och kände mig yr och vinglig. Jag hade den känslan som man har om man varit ute på sjön länge och kliver iland. Fast man vet att man står på solid mark så känner man hur marken gungar under ens fötter.
Turn on the news, sa dom, och inslaget visades... Jag var så chockad att min första reaktion var att jag var imponerad att dom stavade mitt namn rätt i inslaget.
Sedan tog det ungefär 2 timmar på polisstationen att skriva rapporten och förbereda åtalet mot ägaren till slakthuset. Jag satt med Inspektör Agila och pratade och lyssnade och allt fick sjunka in. Han tog fram en flaska vin och bjöd oss på för att fira en lyckad insats och utanför dörren stod en lastbil med 49 hundar... 49 liv.
In på polisstationen kom en katt och tiggde mat. Den brukade stryka runt stationen och dom kallade det skämtsamt för poliskatten. När jag tittade närmare blev jag förfärad... Ur ett öppet sår vid pungen hängde en blodig köttslamsa ut. Jag påpekade att katten behövde kirurgi och Polisinspektören gav mig katten i present för en god insats.
Rapporten blev godkänd och vi började vår färd ner mot centret. 5,5 timmar i skumpande lastbil genom natten. Framme så lastade vi av hundarna, gav dem mat och kollade om någon var väldigt akut. En var illa däran och lades på intensivvård med dropp direkt. I över ett dygn kämpade den lilla hunden för sitt liv, men tillståndet blev värre och vi förlorade den kampen.
Sedan kom jag upp till lägenheten och fick äntligen sova... i nästan tre timmar, sedan var det dags att kliva upp.
Först opererades katten som vi självklart döpte till Agila. Det visade sig att någon försökt kastrera den så ena testikeln var borta men sädesledaren och insidan av pungen hängde ut ur såret och mycket vävnad var rutten. Doc Roland och Doc Jan opererade och nu mår den som en prins igen. Den måste ha haft fruktansvärd smärta!
Agila innan operationen... det måste vara såååå smärtsamt
Nöjd Agila som nu kan sitta ner ett dygn efter operationen
Med 48 livrädda hundar utöver centrets övriga drygt 350 hundar så har vi att göra. Fortfarande är läget kritiskt för två av dem som har drabbats extra illa. En av den, en hund som jag döpt till Bowan (Måne på Filippino) har förutom öppna sår överallt bitit av sin egen tunga. Detta händer ibland när man binder om nosen hårt med nylonsnöre så som om gör med hundarna. Att se en hund med halva tungan borta försöka dricka vatten fastän smärtan gör att den rycker till varje gång den försöker öppna munnen är fruktansvärt.
Den är inte sövd, den är inte död, den är utmattad och svag
Hollywoodkropp på denna
Hur fan kan någon göra så här medvetet? Hur?
Vila i frid lilla hund utan namn =(
En av hundarna vi räddade klarade sig inte. Hon var svag från början och lades på dropp så fort vi kunde men hennes tillstånd blev bara värre och värre. Skadorna efter svält och tortyr var för allvarliga och på slutet hade hon smärtsamma kramper som inte gick att häva. Hon tog sitt sista andetag i min och doc Rolnads famn.
Att se denna lilla hund kämpa för sitt liv, att utanför dörren ha tre andra som också dom ligger med dropp och kollas till en gång i timmen väcker självklart sorg, men just nu känner jag en sådan intensiv ilska! Jag är pissförbannad och har ingen att ta ut det över... Men dom vet vem det var och det finns goda chanser att han kommer att dömas.
Och den lilla hunden som inte ens hann få ett namn. Vila i frid älskade lilla hund, nu är din mardröm över!
Kram vännerna!
Nedan finns den pressrelease som gått ut till Filippinsk media. Ha överseende med den ibland bristfälliga engelskan
Dog gone for dog meat eaters. (press release)
Baguio City - It’s definitely an early Christmas break for the dog meat eaters here in Baguio City and La-Trinidad Benguet. Combined forces of the Criminal Investigation and Detection Group (CIDG-), National Meat Inspection Service (NMIS) and Animal advocates; Animal Kingdom Foundation and Animal Protection Network-Sweden swooped into an illegal dog slaughter house In Bry. Alapang La-Trinidad, Benguet and rescued 49 live dogs about to be slaughtered for human consumption.
The slaughterhouse is situated in an open area in a mountain side in Barangay Alapang with only sunflower fences and only cellophanes used as shade of the dogs. This scenario made the owner of the slaughterhouse easily abandoned the place after sensing the operatives proceeding towards them.
Investigations revealed that this slaughter house is managed my Mr. Ador Layno, a known illegal dog trader in the Baguio City and La-Trinidad. Animal Kingdom Foundation did previous rescue operation against Layno’s illegal dog trading in his former slaughter house in Barangay Gayasi, of the same town.
“The battle won’t end here, we will ran after this dog trader, A criminal case of violation of Animal Welfare law R.A. 8485 and Anti-Rabies Law R.A. 9482 will still be filed against Ador Layno” Brando Gegway, AKF Senior Researcher said.
Trading of dogs today covers a very high penalty under the new Anti-Rabies Law or R.A. 9482 of 2007. Under section section 11 it specifies that trading of dogs for human consumption is penalized with P5,000;00 per dog and an imprisonment of one to four years.
This slaughterhouse was put under surveillance after the Brando Gegway received information that certain slaughterhouse of dogs is operating in the area.
“I confirmed this when one early morning around 4;30 a.m. I was walking along the road in front of Beneco in Alapang, I met a van where all the dogs it passes by run and barks in unison on it while it’s running towards Baguio City. It was further strengthened when I met a muzzled dog towards an unknown direction. I told my self there is indeed a slaughterhouse in this area, this how I was able to locate this slaughterhouse. Gegway narrated.
Ms. Lou Kockly, Member of the Animal Protection Network in Sweden, condemned this illegal act. “I can not just imagine these lovely creatures to be served in front of any Filipino. These are an animal that wants only to give unconditional love to humans, and they will if they only have the chance”; she stressed.
Dog meat eaters should be very observant to the food they eat, I have seen very clearly these dogs infected with lots of skin diseases and other illnesses. Is this the kind of food they really wanted to in take? I guess not. Lou warned.
All these rescued is brought to the Animal Kingdom Foundation rescue center at Cub-cub Capas Tarlac for rehabilitation. They will be fed there by for a lifetime.
Att se denna lilla hund kämpa för sitt liv, att utanför dörren ha tre andra som också dom ligger med dropp och kollas till en gång i timmen väcker självklart sorg, men just nu känner jag en sådan intensiv ilska! Jag är pissförbannad och har ingen att ta ut det över... Men dom vet vem det var och det finns goda chanser att han kommer att dömas.
Och den lilla hunden som inte ens hann få ett namn. Vila i frid älskade lilla hund, nu är din mardröm över!
Kram vännerna!
Nedan finns den pressrelease som gått ut till Filippinsk media. Ha överseende med den ibland bristfälliga engelskan
Dog gone for dog meat eaters. (press release)
Baguio City - It’s definitely an early Christmas break for the dog meat eaters here in Baguio City and La-Trinidad Benguet. Combined forces of the Criminal Investigation and Detection Group (CIDG-), National Meat Inspection Service (NMIS) and Animal advocates; Animal Kingdom Foundation and Animal Protection Network-Sweden swooped into an illegal dog slaughter house In Bry. Alapang La-Trinidad, Benguet and rescued 49 live dogs about to be slaughtered for human consumption.
The slaughterhouse is situated in an open area in a mountain side in Barangay Alapang with only sunflower fences and only cellophanes used as shade of the dogs. This scenario made the owner of the slaughterhouse easily abandoned the place after sensing the operatives proceeding towards them.
Investigations revealed that this slaughter house is managed my Mr. Ador Layno, a known illegal dog trader in the Baguio City and La-Trinidad. Animal Kingdom Foundation did previous rescue operation against Layno’s illegal dog trading in his former slaughter house in Barangay Gayasi, of the same town.
“The battle won’t end here, we will ran after this dog trader, A criminal case of violation of Animal Welfare law R.A. 8485 and Anti-Rabies Law R.A. 9482 will still be filed against Ador Layno” Brando Gegway, AKF Senior Researcher said.
Trading of dogs today covers a very high penalty under the new Anti-Rabies Law or R.A. 9482 of 2007. Under section section 11 it specifies that trading of dogs for human consumption is penalized with P5,000;00 per dog and an imprisonment of one to four years.
This slaughterhouse was put under surveillance after the Brando Gegway received information that certain slaughterhouse of dogs is operating in the area.
“I confirmed this when one early morning around 4;30 a.m. I was walking along the road in front of Beneco in Alapang, I met a van where all the dogs it passes by run and barks in unison on it while it’s running towards Baguio City. It was further strengthened when I met a muzzled dog towards an unknown direction. I told my self there is indeed a slaughterhouse in this area, this how I was able to locate this slaughterhouse. Gegway narrated.
Ms. Lou Kockly, Member of the Animal Protection Network in Sweden, condemned this illegal act. “I can not just imagine these lovely creatures to be served in front of any Filipino. These are an animal that wants only to give unconditional love to humans, and they will if they only have the chance”; she stressed.
Dog meat eaters should be very observant to the food they eat, I have seen very clearly these dogs infected with lots of skin diseases and other illnesses. Is this the kind of food they really wanted to in take? I guess not. Lou warned.
All these rescued is brought to the Animal Kingdom Foundation rescue center at Cub-cub Capas Tarlac for rehabilitation. They will be fed there by for a lifetime.
helvetet på jorden...
Hon är kvart över ett på natten här nu och jag har idag varit och besökt helvetet på jorden. Det har varit mycket slitsamt både psykiskt och fysiskt men nu är jag tillbaka på centret. Förutom några rivsår och skrubbsår är jag helt oskadd. Idag har vi räddat 49 hundar ur ett illegalt slakteri i Baguio. Det var en mycket lyckad aktion och jag är glad för det! Det var jag, fyra kollegor från centret, en utredare/agent och fem poliser. Vi var ett bra team!
Dock känns det sjukt att ha sett dessa hundar, huller om buller, på varandra, blödandes, magra, med hårt ihopbundna nosar som bara väntade på att dö. Hur långt kan mänsklig grymhet sträcka sig??
Jag har tagit en massa bilder och det har mina kollegor här också. Även ett nyhetsteam var med och filmade så jag har varit med på Filippinsk TV idag. Men just nu är kameran utan batteri och jag utan energi så berättelsen kommer i morgon.
Vi fick med oss en katt också som ligger och gömmer sig under min säng, den skall vi operera i morgon bitti klockan sex så det blir nog inte jättemånga timmars sömn.
Skriver mer och publicerar bilder så fort jag hinner!
Kram alla där hemma och tack för ert stöd!
Dock känns det sjukt att ha sett dessa hundar, huller om buller, på varandra, blödandes, magra, med hårt ihopbundna nosar som bara väntade på att dö. Hur långt kan mänsklig grymhet sträcka sig??
Jag har tagit en massa bilder och det har mina kollegor här också. Även ett nyhetsteam var med och filmade så jag har varit med på Filippinsk TV idag. Men just nu är kameran utan batteri och jag utan energi så berättelsen kommer i morgon.
Vi fick med oss en katt också som ligger och gömmer sig under min säng, den skall vi operera i morgon bitti klockan sex så det blir nog inte jättemånga timmars sömn.
Skriver mer och publicerar bilder så fort jag hinner!
Kram alla där hemma och tack för ert stöd!
Sorg
Idag är de sorg... en av valparna dog. Vi vet inte varför, men med tanke på vad den stackars tiken troligtvis varit igenom är det kanske bättre att fokusera på att fyra av de små valparna fortfarande lever. Dock är det skitjobbigt att inte veta vad som gick fel...
Jag väljer därför att publicera två bilder som visar hur bra det kan gå istället. På bilden Jazz, Opertiv chef på AKF, med hennes adoptivhund Anthony och Lynson, hundskötare på AKF med sin adoptivhund, eller bror som han själv säger, Manny.
Jag väljer därför att publicera två bilder som visar hur bra det kan gå istället. På bilden Jazz, Opertiv chef på AKF, med hennes adoptivhund Anthony och Lynson, hundskötare på AKF med sin adoptivhund, eller bror som han själv säger, Manny.
Inte bara hundar
Idag på eftermiddagen åkte vi över till en familj som adopterat från Animal Kingdom Fondation och som också hade det sötaste lilla lammet (se bild) som hade diarré och därför var mager och uttorkad. Den fick antibiotika och vitaminer av Doc Jan och Doc Roland så jag hoppas att den piggar på sig.
(Litet lamm)
Familjen hade hundar, katter, höns och getter. Samtliga mycket bortskämda och välnärda... Jag ville att dom skulle adoptera Lilly the Cat men dom tyckte att det räckte med de 14 djuren dom hade. Jag skall se om dom går att övertyga dock... ;-)
(Litet lamm får spruta och gråter hjärtskärande efter sin mamma)
I morgon kommer Doc Roland att åka till en annan klinik där han jobbar på sina lediga dagar så det kommer bara att vara jag och Doc Jan. Vi kommer att fokusera på att shamponera, klippa klor, ta tandsten och rensa öron på så många hundar som möjligt så vi kommer att vara upptagna kan jag gissa!
Doc Jan är ganska ny här på centret och har tagit över rollen som veterinär efter doc Ellen. Jan (som heter så för att hon är född i januari :-)) har varit här i en månad ungefär och anpassar sig väldigt bra. Men det är uppenbart att utbildningen till veterinär här inte är som den hemma... man får inte glömma att det är ett U-land. Jag berättar mer om det senare
Nu är det läggdags här på Filippinerna, God natt och sov gott!
(Litet lamm)
Familjen hade hundar, katter, höns och getter. Samtliga mycket bortskämda och välnärda... Jag ville att dom skulle adoptera Lilly the Cat men dom tyckte att det räckte med de 14 djuren dom hade. Jag skall se om dom går att övertyga dock... ;-)
(Litet lamm får spruta och gråter hjärtskärande efter sin mamma)
I morgon kommer Doc Roland att åka till en annan klinik där han jobbar på sina lediga dagar så det kommer bara att vara jag och Doc Jan. Vi kommer att fokusera på att shamponera, klippa klor, ta tandsten och rensa öron på så många hundar som möjligt så vi kommer att vara upptagna kan jag gissa!
Doc Jan är ganska ny här på centret och har tagit över rollen som veterinär efter doc Ellen. Jan (som heter så för att hon är född i januari :-)) har varit här i en månad ungefär och anpassar sig väldigt bra. Men det är uppenbart att utbildningen till veterinär här inte är som den hemma... man får inte glömma att det är ett U-land. Jag berättar mer om det senare
Nu är det läggdags här på Filippinerna, God natt och sov gott!
Laggig anslutning, kvävande hetta och helt underbart!
Hej!
Nätanslutningen jag har är fruktansvärt laggande så de gånger jag lyckas stanna uppkopplad mer än en minut åt gången är ovanliga. Att ladda upp bilder är heller inget som görs i en handvändning. Men jag skall se vad vi kan hitta på för att lösa detta!
Framme vid centret sedan igårkväll vid midnatt ungefär. Idag har jag hämtat upp "min" underbara katt Lilly till lägenheten och hon kände igen mig direkt! Hon är ungefär halva storleken mot klumpen Mistie som jag bor med hemma i Sverige men minst lika söt. En jävel på att fånga Kackerlackor är hon också så jag är glad att hon bor med mig!
(Jag och Lilly - den stora kackerlacksdräparen)
Hunden som fäste mig så intensivt vid förra gången jag var här, Amin, kände igen mig direkt och blev så glad att han nästan kissade på sig när jag hämtade honom. Det var ett kärt återseende! Är han inte vacker?
(Amin)
Jag är väldigt jetlaggad och seg, det var inte direkt så att man hoppade upp ur sängen när väckarklockan ringde efter 5 timmars sömn men det ger mycket energi att vara här också! Nu är hon strax två på eftermiddagen här på Filippinerna och snart 07.00 där hemma.
Idag har vi hunnit med att kastrera en tik som heter Ida och passade på att ge henne en make-over samtidigt. Så från att ha varit en ruggig raggsocka med superlånga klor, 5 bruna tänder man inte såg för all tandsten, öron så smutsiga att hon måste ha varit närapå döv så är hon en ren ulltuss som luktar sommarblomster med 5 rena tänder i munnen istället :)
(Doc Jan & Doc Roland kastrerar tiken Ida)
Det finns en dräktig tik här på centret som kom i samma "lass" som Ida förra veckan... eller dräktig och dräktig. I natt kom 5 stycken små valpar! Nu vilar mamma och barnen ut och mår under omständigheterna bra!
Både den dräktiga tiken och Ida kommer från Baguio där de räddades för att hindra dem från att landa på middagsbordet.
Nu skall jag återgå till arbetet, skriver mer sedan!
Kram alla!
Nätanslutningen jag har är fruktansvärt laggande så de gånger jag lyckas stanna uppkopplad mer än en minut åt gången är ovanliga. Att ladda upp bilder är heller inget som görs i en handvändning. Men jag skall se vad vi kan hitta på för att lösa detta!
Framme vid centret sedan igårkväll vid midnatt ungefär. Idag har jag hämtat upp "min" underbara katt Lilly till lägenheten och hon kände igen mig direkt! Hon är ungefär halva storleken mot klumpen Mistie som jag bor med hemma i Sverige men minst lika söt. En jävel på att fånga Kackerlackor är hon också så jag är glad att hon bor med mig!
(Jag och Lilly - den stora kackerlacksdräparen)
Hunden som fäste mig så intensivt vid förra gången jag var här, Amin, kände igen mig direkt och blev så glad att han nästan kissade på sig när jag hämtade honom. Det var ett kärt återseende! Är han inte vacker?
(Amin)
Jag är väldigt jetlaggad och seg, det var inte direkt så att man hoppade upp ur sängen när väckarklockan ringde efter 5 timmars sömn men det ger mycket energi att vara här också! Nu är hon strax två på eftermiddagen här på Filippinerna och snart 07.00 där hemma.
Idag har vi hunnit med att kastrera en tik som heter Ida och passade på att ge henne en make-over samtidigt. Så från att ha varit en ruggig raggsocka med superlånga klor, 5 bruna tänder man inte såg för all tandsten, öron så smutsiga att hon måste ha varit närapå döv så är hon en ren ulltuss som luktar sommarblomster med 5 rena tänder i munnen istället :)
(Doc Jan & Doc Roland kastrerar tiken Ida)
Det finns en dräktig tik här på centret som kom i samma "lass" som Ida förra veckan... eller dräktig och dräktig. I natt kom 5 stycken små valpar! Nu vilar mamma och barnen ut och mår under omständigheterna bra!
Både den dräktiga tiken och Ida kommer från Baguio där de räddades för att hindra dem från att landa på middagsbordet.
Nu skall jag återgå till arbetet, skriver mer sedan!
Kram alla!
Att packa
Att packa är en sport... eller bara matematik?
Lou = X
Väska = 3X
Lou lyfta väska = ...glöm det
Min älskade sambo förklarade att det fanns gränser för hur mycket ett kolli får väga på planet... (tack för ditt stöd älskling!) Vad gör jag om dom ber mig göra min väska lättare? Jag har koppel, desinfektionsmedel, Shampo med mera (Tack Solna Zoo!!!)
Ja, vad gör man... Man åker till ett land som inte har någonting... klart att man vill bära med sig vad som nu är fysiskt möjligt (eller omöjligt)
Skönt att katten hjälpt mig packa så att allt innehåller hennes päls i alla fall ;-)
Har ikväll varit på middag med min pojkvän och hans fantastiska bandkompisar. Dom spelade sin snyftislåt (tears for a father) från senaste skivan akustiskt och jag började gråta... Vet inte varför tårarna var så nära, men det är jobbigt att åka och lämna så mycket bakom mig. Jag kommer att sakna allt, men jag vet att jag vill åka.
En månad kommer gå fort, eller hur?
Min älskade syster kör mig (och min gigantiska übertunga väska) till Arlanda i morgon... vetefan hur det skulle ha gått annars. Skönt att man slipper tänka på det!
Nu, sova lite och sedan bär det av.
kram!
Lou = X
Väska = 3X
Lou lyfta väska = ...glöm det
Min älskade sambo förklarade att det fanns gränser för hur mycket ett kolli får väga på planet... (tack för ditt stöd älskling!) Vad gör jag om dom ber mig göra min väska lättare? Jag har koppel, desinfektionsmedel, Shampo med mera (Tack Solna Zoo!!!)
Ja, vad gör man... Man åker till ett land som inte har någonting... klart att man vill bära med sig vad som nu är fysiskt möjligt (eller omöjligt)
Skönt att katten hjälpt mig packa så att allt innehåller hennes päls i alla fall ;-)
Har ikväll varit på middag med min pojkvän och hans fantastiska bandkompisar. Dom spelade sin snyftislåt (tears for a father) från senaste skivan akustiskt och jag började gråta... Vet inte varför tårarna var så nära, men det är jobbigt att åka och lämna så mycket bakom mig. Jag kommer att sakna allt, men jag vet att jag vill åka.
En månad kommer gå fort, eller hur?
Min älskade syster kör mig (och min gigantiska übertunga väska) till Arlanda i morgon... vetefan hur det skulle ha gått annars. Skönt att man slipper tänka på det!
Nu, sova lite och sedan bär det av.
kram!
Resa igen
Hej! Lou vid tangentbordet igen. Var ju nästan ett år sedan och nu är det dags igen. På måndag börjar min resa ner mot Filippinerna och Rescue center. Jag kommer att åka ensam den här gången, och jag kommer att stanna en månad. *gulp*
Det känns jobbigt att lämna hund, katt, pojkvän, jobb och familj, men en månad kommer nog gå fort.
Om ni vill fråga mig någonting som ni inte vill skriva i kommentarsfältet så finns jag på [email protected]
Några av hundarna som jag längtat efter så intensivt i nästan ett år!
Jag har två företag som sponsrar min resa med 20% av biljettpriset. Stort tack till K. Dahlbergs Plåtslageri i Sollentuna och
Det betyder att om någon är sugen så finns det utrymme för sponsring tex biljett, vaccination, hundmat, koppel, shampo etc. Hör av dig så berättar jag vad du kan hjälpa till med!
Denna resa kommer jag inte bara att jobba med hundar utan jag kommer även att hjälpa en by som heter Kalangitan. Det är samma by som vi besökte i januari och även dem saknar jag! Jag skriver mer om det senare.
Må så gott och önska mig lycka till!
Det känns jobbigt att lämna hund, katt, pojkvän, jobb och familj, men en månad kommer nog gå fort.
Om ni vill fråga mig någonting som ni inte vill skriva i kommentarsfältet så finns jag på [email protected]
Några av hundarna som jag längtat efter så intensivt i nästan ett år!
Jag har två företag som sponsrar min resa med 20% av biljettpriset. Stort tack till K. Dahlbergs Plåtslageri i Sollentuna och
Det betyder att om någon är sugen så finns det utrymme för sponsring tex biljett, vaccination, hundmat, koppel, shampo etc. Hör av dig så berättar jag vad du kan hjälpa till med!
Denna resa kommer jag inte bara att jobba med hundar utan jag kommer även att hjälpa en by som heter Kalangitan. Det är samma by som vi besökte i januari och även dem saknar jag! Jag skriver mer om det senare.
Må så gott och önska mig lycka till!
Rapport från Brando i Filippinerna
Vi har fått en rapport från Brando, en av de två researchers som vi jobbade med på Filippinerna. Läs hans rapport om vad dom gjorde i februari och se de hemska bilderna man har tagit. Varning för mycket starka bilder!
Jag har tagit bort registreringsnummer och några av namnen i rapporten.
Vårt jobb är så viktigt!
Hälsningar Lou
Animal Protection Network
-------------
Monthly Report (02-08)
Brando D. Gegway
Senior Researcher
Animal Kingdom Foundation
This monthly report consists of the activities undertaken this month of February. It mostly regards with the surveillances regarding the activities of dog traders bringing butchered dogs Baguio Market and restaurants, Monitoring of slaughterhouses in Pangasinan, follow-up of AKF previous cases and the latest dog meat confiscation while dog meats are being transported to Baguio City.
Most of the surveillances were done in Baguio public market and dog meat restaurants. I carefully monitored the activities these dog traders delivering dog meats like noting their vehicles, time of delivery and follow-up on the slaughterhouses do these dog traders slaughter the dogs. Among these vehicles plate numbers are; XXX-XXX which is owned by YYY, XXX-XXX of Poldo Bugayong, New on the list are XXX-XXX of Poldo Bugayong and XXX-XXX which is Selga?s another used vehicle. Included on the list are the MEARBEL (XXX-XXX) and DNL (XXX-XXX) Taxi which is used by Severino Bugayong. Noting these vehicles can help during apprehensions at the Quarantine checkpoints to Baguio City. Determining the staging areas of these dog traders at the Market area is very difficult since they do not maintain one place. Like at the upper kayang then they hire Comby?s cart to bring it down to the meat stalls. Sometimes they also hide inside the Maharlika parking area before carrying the meats to the market. But it does not ends there, before bringing to the stalls the send emissaries to check if the stall owners are there including the surroundings if there are people monitoring them. Utilizing these unloading areas depends on the time when these dog traders arrive in Baguio. Six o?clock in the morning is late for them so they usually use the Maharlika parking area. If they are earlier they use the upper kayang. But if they exceed to seven o?clock they can just stop along Magsaysay road and carry the dog meats to the market. Sometimes they even carry from lakandula Street to the market after delivering to the restaurants. Yet some utilize the Dangwa bus terminal.
During the mid of these month February 16, I received a tip at 12 midnight that XXX-XXX was seen in Tarlac towards Baguio via Carmen Pangasinan . Immediately, I seek the assistance of my cousin?s vehicle and try to track this vehicle for its arrest. We reached Urdaneta at 4:00 am and never met the reported vehicle. While monitoring the Urdaneta highway I have seen the vehicle emanating from the livestock market of Urdaneta. Since, they stopped for coffee the Jolibee I secretly checked there vehicle but it was negative of dogs. I suspected they already unloaded there loads either from the nearby slaughterhouse in Mapandan town. My memory does not mislead me it was Cris Pascua who droved this vehicle.
My monitoring to the slaughterhouses in Pangasinan is usually coupled with the follow-up of AKF cases in this province. I was able to get the decision of case of Ramon Manalo in Binalonan as advised by the lawyers to be submitted to the court in Manila with appending case against this dog trader.
Recently with the coordinated effort of the DA quarantine Checkpoint station in Poyopoy Marcos Highway, its Tuba police auxiliary, NMIS and with AKF participation we were able to arrest the MEARBEL Taxi while on its way to Baguio City to deliver dog meats. I was in the Market at 4:00 doing surveillances when I was called by Dr. Ciriaco the quarantine officer in Poyopoy to help man the highway since the MEARBEL taxi was reportedly moving towards Baguio City. Right then I rented similar taxi towards Poyopoy to help chase the reported vehicle. Reaching earlier the Poyopoy quarantine checkpoint and after briefing I moved down to meet the monitored vehicle. On my way down I positively saw the vehicle in a water station parked along the highway. Thus I immediately maneuvered and parked near the quarantine check point. When the MEARBEL taxi reached us we moved and able to overtook to screen the dog traders upon reaching the quarantine checkpoint. Yet taxi tried to speed off and Dr. Ciriaco and a police followed and we were able to corner the taxi few kilometers away from the checkpoint. Dr. Ciriaco tried to stop and check a day before this confiscation but was able to run away. Thus, Dr. Ciriaco sought my assistance that morning and we were bale to corner it.
Upon inspection the vehicle is positive of loading dog meats. The illegal meats were buried at the NMIS compound. NMIS OIC Director Dr. Pintor commanded the dog traders to carry the meats up the hill were we mad a pit. This way they could witness how the meats are buried. It did not finished here the two were charged a crime of violation of Consumers Act. Since they were not able to post for their bill they spent a night the Tuba Municipal jail. During interrogation the dog traders said they got the butchered dogs in Calasiao Pangasinan but it actually came from Barangay Sabangan in Mapandan Town.
During our meetings we agreed to freeze operations until the new anti Rabies Law would be final. However, this is a call of the Job it was already there so I actively participated. It was the Quarantine officer who sought for my assistance to make this apprehension possible. I immediately decided to go on the rescue so that they will not say that I am ignoring. On the other hand this could boost my working relations with them so that when we will also seek their assistance hopefully they will not ignore it.
I also sought media men assistance to cover after the apprehension. This will avoid possible cover-up like the past when in the same check point we arrested a dog trader but with the presence of media the cover-up attempt did not prosper. (See photos on the other report)
Jag har tagit bort registreringsnummer och några av namnen i rapporten.
Vårt jobb är så viktigt!
Hälsningar Lou
Animal Protection Network
-------------
Monthly Report (02-08)
Brando D. Gegway
Senior Researcher
Animal Kingdom Foundation
This monthly report consists of the activities undertaken this month of February. It mostly regards with the surveillances regarding the activities of dog traders bringing butchered dogs Baguio Market and restaurants, Monitoring of slaughterhouses in Pangasinan, follow-up of AKF previous cases and the latest dog meat confiscation while dog meats are being transported to Baguio City.
Most of the surveillances were done in Baguio public market and dog meat restaurants. I carefully monitored the activities these dog traders delivering dog meats like noting their vehicles, time of delivery and follow-up on the slaughterhouses do these dog traders slaughter the dogs. Among these vehicles plate numbers are; XXX-XXX which is owned by YYY, XXX-XXX of Poldo Bugayong, New on the list are XXX-XXX of Poldo Bugayong and XXX-XXX which is Selga?s another used vehicle. Included on the list are the MEARBEL (XXX-XXX) and DNL (XXX-XXX) Taxi which is used by Severino Bugayong. Noting these vehicles can help during apprehensions at the Quarantine checkpoints to Baguio City. Determining the staging areas of these dog traders at the Market area is very difficult since they do not maintain one place. Like at the upper kayang then they hire Comby?s cart to bring it down to the meat stalls. Sometimes they also hide inside the Maharlika parking area before carrying the meats to the market. But it does not ends there, before bringing to the stalls the send emissaries to check if the stall owners are there including the surroundings if there are people monitoring them. Utilizing these unloading areas depends on the time when these dog traders arrive in Baguio. Six o?clock in the morning is late for them so they usually use the Maharlika parking area. If they are earlier they use the upper kayang. But if they exceed to seven o?clock they can just stop along Magsaysay road and carry the dog meats to the market. Sometimes they even carry from lakandula Street to the market after delivering to the restaurants. Yet some utilize the Dangwa bus terminal.
During the mid of these month February 16, I received a tip at 12 midnight that XXX-XXX was seen in Tarlac towards Baguio via Carmen Pangasinan . Immediately, I seek the assistance of my cousin?s vehicle and try to track this vehicle for its arrest. We reached Urdaneta at 4:00 am and never met the reported vehicle. While monitoring the Urdaneta highway I have seen the vehicle emanating from the livestock market of Urdaneta. Since, they stopped for coffee the Jolibee I secretly checked there vehicle but it was negative of dogs. I suspected they already unloaded there loads either from the nearby slaughterhouse in Mapandan town. My memory does not mislead me it was Cris Pascua who droved this vehicle.
My monitoring to the slaughterhouses in Pangasinan is usually coupled with the follow-up of AKF cases in this province. I was able to get the decision of case of Ramon Manalo in Binalonan as advised by the lawyers to be submitted to the court in Manila with appending case against this dog trader.
Recently with the coordinated effort of the DA quarantine Checkpoint station in Poyopoy Marcos Highway, its Tuba police auxiliary, NMIS and with AKF participation we were able to arrest the MEARBEL Taxi while on its way to Baguio City to deliver dog meats. I was in the Market at 4:00 doing surveillances when I was called by Dr. Ciriaco the quarantine officer in Poyopoy to help man the highway since the MEARBEL taxi was reportedly moving towards Baguio City. Right then I rented similar taxi towards Poyopoy to help chase the reported vehicle. Reaching earlier the Poyopoy quarantine checkpoint and after briefing I moved down to meet the monitored vehicle. On my way down I positively saw the vehicle in a water station parked along the highway. Thus I immediately maneuvered and parked near the quarantine check point. When the MEARBEL taxi reached us we moved and able to overtook to screen the dog traders upon reaching the quarantine checkpoint. Yet taxi tried to speed off and Dr. Ciriaco and a police followed and we were able to corner the taxi few kilometers away from the checkpoint. Dr. Ciriaco tried to stop and check a day before this confiscation but was able to run away. Thus, Dr. Ciriaco sought my assistance that morning and we were bale to corner it.
Upon inspection the vehicle is positive of loading dog meats. The illegal meats were buried at the NMIS compound. NMIS OIC Director Dr. Pintor commanded the dog traders to carry the meats up the hill were we mad a pit. This way they could witness how the meats are buried. It did not finished here the two were charged a crime of violation of Consumers Act. Since they were not able to post for their bill they spent a night the Tuba Municipal jail. During interrogation the dog traders said they got the butchered dogs in Calasiao Pangasinan but it actually came from Barangay Sabangan in Mapandan Town.
During our meetings we agreed to freeze operations until the new anti Rabies Law would be final. However, this is a call of the Job it was already there so I actively participated. It was the Quarantine officer who sought for my assistance to make this apprehension possible. I immediately decided to go on the rescue so that they will not say that I am ignoring. On the other hand this could boost my working relations with them so that when we will also seek their assistance hopefully they will not ignore it.
I also sought media men assistance to cover after the apprehension. This will avoid possible cover-up like the past when in the same check point we arrested a dog trader but with the presence of media the cover-up attempt did not prosper. (See photos on the other report)
Ett restaurangbesök vi sent kommer att glömma...
Detta kapitel som skall skrivas nu har visat sig vara det svåraste att skriva. Upplevelsen är ännu ej helt bearbetad och när vi tänker tillbaka på den så känns den som en märklig dröm. Vi skall ändå försöka förklara.
Efter att vi varit på köttmarknaden och set hunden bli uppstyckad, känt lukten som mest påminde om en varböld, och efter det handlat delar av en liten hund och begravt den trodde vi inte att det skulle kunna bli värre. Vi hade fel! Nu skulle vi få se fenomenet på vedervärdigt nära håll och Brando tog med oss på det värsta uppdraget någonsin.
Brando lämnade oss ett tag och gick iväg och fixade lite grejer. Han är en fixare som har sådana sociala färdigheter att han kan prata med precis vem som helst och vinna deras förtroende. Vi möttes nere på stan och han tog med oss på en lokal restaurang. Återigen uppmanades vi att hålla oss lugna och att inte råka avslöja oss. Vi lovade att göra vårt bästa.
Vi satte oss ner, beställde kaffe och te och menyerna kom fram. Där på menyn, helt öppet och synligt stod deras två paradrätter. Aso, som betyder hund. Bland det mest macho man kan äta som filippinsk man är hundhuvud och Brando hade pratat med två män som var särskilt förtjusta i just denna "delikatess".
Brando hade pratat med de två männen, förklarat att vi var studenter från Stockholms universitet och att vi studerade det sociala livet på Filippinerna med matkultur som en punkt och att vi var mycket nyfikna på deras inhemska delikatesser. Skulle vi kunna få ställa lite frågor och kanske ta en bild mot att vi, som tack för deras öppenhet och generositet betalade för deras mat?
Vi fick ett positivt svar och Lou gick över, presenterade sig och satte sig ner för att konversera med männen. Milla tvekade en sekund innan hon fattade mod och satte sig bredvid. Skräcken att råka kräkas över bordet eller för den delen flyga på dessa vidriga män och ge dem en rak höger trängdes undan och vi förlitade oss på våra brillianta skådespelartalanger. Dramaten nästa!
Vi pratade vitt och brett om hur kul det var att besöka Filippinerna och Milla hoppades vid gud att dem inte skulle fråga vad hon studerade på Stockholms universitet, för den lilla detaljen hade vi missat att besluta innan. Så kommer tallriken in och här fick vi bita oss i kinderna för att kunna hålla maskerna.
På ett uppläggningsfat kommer det in ett huvud från en liten hund. Hunden var troligen i samma storlek som Millas hund Jimmy eller Lous hund Alma och tänderna var vita och helt intakta. Antingen var detta en väldigt ung hund eller en hund som levt ett gott liv utan tandsten. Lukten var så påträngande och den påminner inte om kött utan återigen så luktar det ruttet och fränt.
Vi fortsatte att skratta och konversera och ställa frågor om jobbsituation, familjesituation, hur man bor och andra frågor om Filippinerna. Hundens hjärna serverades på en liten tallrik bredvid den blandade männen med chilifrukter innan dom sög i sig. Sedan bröt de huvudet mitt itu och gnagde och skrattade och svarade på våra frågor.
Detta hade varit en pälsklädd vän med viftande svans och själsliga ögon, nu var det en illegal delikatess som dom ansåg sig vara berättigade att äta. Varför frågade vi? Jo, för att när man äter hund, och då speciellt huvudet, så känner man att man blir macho, man känner värmen som sprider sig i kroppen och att hundens kraft går över till människan. Man blev mer potent och mer man genom att äta hund, och därför ansåg männen att det var en festmåltid. Värmen och känslan hänger kvar längre än om man äter "vanligt" kött och det ser de som ett bevis på att det fungerar. Att detta beror på att människokroppen inte lyckas spjälka hundkött och att det är därför den ligger kvar länge i magen är inte något som de tänkt på.
Vi fortsatte med vårt skådespel och kände oss mer och mer som om vi var material för Hollywood eller Dramaten, men det fick Lou bekräftat efter att det kanske inte var så lysande som vi trodde. Under denna situation så vände sig nämligen en av männen till Brando och frågade på Filippino hur det kom sig att jag var så glad, nyfiken och trevlig, men att jag hade tårar i ögonen hela tiden? Brando svarade att det var för att jag blev så tagen av deras passionerade sätt att prata om den filippinska maten. Dom accepterade svaret.
Vi fick fota lite, och i smyg så filmade vi även. Något som inte Milla, Brando eller någon av de andra fick reda på förrän efter utan som kom som en insider-idé från en Lou med ett oväntat överskott av djärvhet. Den filmen är bland det vidrigaste vi har sett? När dom var klara och vi färdiga att kräkas efter att dom flertalet gånger försökt få oss att smaka i alla fall lite så betalade vi och lämnade restaurangen. Jag tror inte att någon av oss fattat vad vi sett riktigt, och det kanske är lika bra.
Även denna gång så gick det att få komma så nära en mycket illegal verksamhet tack vare fantastiskt arbete från Brando och Greg. Dessa två män som inte lämnade oss utanför synhåll en sekund utan såg till att vi var trygga i allt det vi gick igenom.
Att de också visade förståelse för våra reaktioner och hjälpte oss att bearbeta på plats är också obetalbart. I ett mail som Brando skrivit efter denna omtumlande helg visar han återigen sin medmänsklighet och sin förståelse för vad vi gick igenom:
[...] I was just reminded when I was pinpointed with a calibre 45 during my surveillances. The excessive trembling you felt after that visit in the market here was the same I felt after seeing that gun pinpointed at me. But I promise you; I will further carry more rescue operation and want to nail more dog traders [...]
This is still one of the noble jobs to be carried in the Philippines.
/Brando 2008
Menyn
Huvudet som serverades
De bröt isär...
Hjärnan blandades med chili...
Oanade skådespelartalanger? Eller inte?
Detta är det vidrigaste vi har varit med om... Finns inte ord som kan förklara.
Efter att vi varit på köttmarknaden och set hunden bli uppstyckad, känt lukten som mest påminde om en varböld, och efter det handlat delar av en liten hund och begravt den trodde vi inte att det skulle kunna bli värre. Vi hade fel! Nu skulle vi få se fenomenet på vedervärdigt nära håll och Brando tog med oss på det värsta uppdraget någonsin.
Brando lämnade oss ett tag och gick iväg och fixade lite grejer. Han är en fixare som har sådana sociala färdigheter att han kan prata med precis vem som helst och vinna deras förtroende. Vi möttes nere på stan och han tog med oss på en lokal restaurang. Återigen uppmanades vi att hålla oss lugna och att inte råka avslöja oss. Vi lovade att göra vårt bästa.
Vi satte oss ner, beställde kaffe och te och menyerna kom fram. Där på menyn, helt öppet och synligt stod deras två paradrätter. Aso, som betyder hund. Bland det mest macho man kan äta som filippinsk man är hundhuvud och Brando hade pratat med två män som var särskilt förtjusta i just denna "delikatess".
Brando hade pratat med de två männen, förklarat att vi var studenter från Stockholms universitet och att vi studerade det sociala livet på Filippinerna med matkultur som en punkt och att vi var mycket nyfikna på deras inhemska delikatesser. Skulle vi kunna få ställa lite frågor och kanske ta en bild mot att vi, som tack för deras öppenhet och generositet betalade för deras mat?
Vi fick ett positivt svar och Lou gick över, presenterade sig och satte sig ner för att konversera med männen. Milla tvekade en sekund innan hon fattade mod och satte sig bredvid. Skräcken att råka kräkas över bordet eller för den delen flyga på dessa vidriga män och ge dem en rak höger trängdes undan och vi förlitade oss på våra brillianta skådespelartalanger. Dramaten nästa!
Vi pratade vitt och brett om hur kul det var att besöka Filippinerna och Milla hoppades vid gud att dem inte skulle fråga vad hon studerade på Stockholms universitet, för den lilla detaljen hade vi missat att besluta innan. Så kommer tallriken in och här fick vi bita oss i kinderna för att kunna hålla maskerna.
På ett uppläggningsfat kommer det in ett huvud från en liten hund. Hunden var troligen i samma storlek som Millas hund Jimmy eller Lous hund Alma och tänderna var vita och helt intakta. Antingen var detta en väldigt ung hund eller en hund som levt ett gott liv utan tandsten. Lukten var så påträngande och den påminner inte om kött utan återigen så luktar det ruttet och fränt.
Vi fortsatte att skratta och konversera och ställa frågor om jobbsituation, familjesituation, hur man bor och andra frågor om Filippinerna. Hundens hjärna serverades på en liten tallrik bredvid den blandade männen med chilifrukter innan dom sög i sig. Sedan bröt de huvudet mitt itu och gnagde och skrattade och svarade på våra frågor.
Detta hade varit en pälsklädd vän med viftande svans och själsliga ögon, nu var det en illegal delikatess som dom ansåg sig vara berättigade att äta. Varför frågade vi? Jo, för att när man äter hund, och då speciellt huvudet, så känner man att man blir macho, man känner värmen som sprider sig i kroppen och att hundens kraft går över till människan. Man blev mer potent och mer man genom att äta hund, och därför ansåg männen att det var en festmåltid. Värmen och känslan hänger kvar längre än om man äter "vanligt" kött och det ser de som ett bevis på att det fungerar. Att detta beror på att människokroppen inte lyckas spjälka hundkött och att det är därför den ligger kvar länge i magen är inte något som de tänkt på.
Vi fortsatte med vårt skådespel och kände oss mer och mer som om vi var material för Hollywood eller Dramaten, men det fick Lou bekräftat efter att det kanske inte var så lysande som vi trodde. Under denna situation så vände sig nämligen en av männen till Brando och frågade på Filippino hur det kom sig att jag var så glad, nyfiken och trevlig, men att jag hade tårar i ögonen hela tiden? Brando svarade att det var för att jag blev så tagen av deras passionerade sätt att prata om den filippinska maten. Dom accepterade svaret.
Vi fick fota lite, och i smyg så filmade vi även. Något som inte Milla, Brando eller någon av de andra fick reda på förrän efter utan som kom som en insider-idé från en Lou med ett oväntat överskott av djärvhet. Den filmen är bland det vidrigaste vi har sett? När dom var klara och vi färdiga att kräkas efter att dom flertalet gånger försökt få oss att smaka i alla fall lite så betalade vi och lämnade restaurangen. Jag tror inte att någon av oss fattat vad vi sett riktigt, och det kanske är lika bra.
Även denna gång så gick det att få komma så nära en mycket illegal verksamhet tack vare fantastiskt arbete från Brando och Greg. Dessa två män som inte lämnade oss utanför synhåll en sekund utan såg till att vi var trygga i allt det vi gick igenom.
Att de också visade förståelse för våra reaktioner och hjälpte oss att bearbeta på plats är också obetalbart. I ett mail som Brando skrivit efter denna omtumlande helg visar han återigen sin medmänsklighet och sin förståelse för vad vi gick igenom:
[...] I was just reminded when I was pinpointed with a calibre 45 during my surveillances. The excessive trembling you felt after that visit in the market here was the same I felt after seeing that gun pinpointed at me. But I promise you; I will further carry more rescue operation and want to nail more dog traders [...]
This is still one of the noble jobs to be carried in the Philippines.
/Brando 2008
Menyn
Huvudet som serverades
De bröt isär...
Hjärnan blandades med chili...
Oanade skådespelartalanger? Eller inte?
Detta är det vidrigaste vi har varit med om... Finns inte ord som kan förklara.
Vem som helst kan handla
Efter den makabra upplevelsen på marknaden så frågade Suzanne om vi verkligen verkligen kände att vi ville fortsätta. Hon visste att det var jobbigt, men om någon av oss skulle börja gråta eller kräkas så skulle vi kunna sabba rätt mycket saker. Nej, från och med nu är det lugnt svarade vi... och konstigt nog, det var det.
Vi åkte till ett affärsdistrikt och jag (Lou), Milla och Brando satte återigen på oss skådespelarmaskerna och gick ner till affärerna. Strategiskt utspridda stod våra vänner från AKF och fotograferade oss. Även här så blev det stressigt då en vän till en av affärsinnehavarna tydligen såg att vi blev fotograferade, men då hade vi redan klarat av vårt uppdrag.
Vi började med att köpa grönsaker och högt prata om den middagen vi skulle laga i sann Filippinsk anda. Vi köpte Koonkongs (stavning?) som är filippinska grönsaker, gurkor, sallad och skrattade och skämtade. Sedan kom vi fram till ståndet där de sålde kött och Brando berättade för affärsinnehavarne att vi var studenter från Europa som ville äta Filippinskt. Hade dom äkta "Goat"? Han blinkade lite med ena ögat. "Goat" är vad man brukar kalla hundkött eftersom det är strikt olagligt.
Dom beklagade att dom precis sålt sitt sista hundhuvud, men ett annat fint stycke hundkött skulle vi absolut få. Och det fick vi.
Vi gick vidare till ännu ett stånd och där skulle han kolla om ett annat ställe hade hundhuvud, jag och Milla blev lämnade i en minut och fick uppmaningen att agera normalt. Båda två hoppade på varsitt stånd och Milla lyckades köpa en skitsnygg keps och jag lyckades köpa ett par tofflor som faktiskt passade. Hur detta gick till har jag ingen aning då konversationen som utspelade sig gick ungefär såhär:
- Flipflops, I need slippers
- Yes ma'm, What size?
- Does not matter
- Does not matter? But ma'm, what size are your feets?
- Does not matter, just give me any!
- Eeeehhh, okay ma'm, what color you want?
- Does not matter, just give me any!!!
Blicken jag fick av de två i den lilla affären var så oförstående. Vad var det för fel på den här tjejen? och inte ville jag pruta heller. Jag fick mina tofflor och vi var klara med uppdraget och kunde återgå till bilen. Dom hade slut på hundhuvuden även på det andra stället Brando kollat. Vi var helt enkelt ute för sent just denna dag. Men dagen efter skulle dom garanterat få in, det lovade dom.
Väl tillbaka i bilen tittar vi på vad vi köpt och Milla har köpt en så enormt snygg keps att alla vi blev imponerade, jag tittade ner i min egen påse, och där är ett par jättefina tofflor, snygg färg och perfekt storlek. Hur i hela fridens namn lyckades vi med det? :-)
Men det var inte det enda vi lyckades köpa... Även en stor bit färskt hundkött låg i bilen. Inköpt helt öppet, bara att vi kallade det för "Goat" istället för "Dog" eller Aso som är det filippinska ordet för hund, men alla visste vad det var.
Även här visade våra vänner sådan respekt för vår upplevelse att jag än idag är rörd. Vad vill ni göra med köttet? Det är för lite för att lämna in på destruering hos myndigheterna. Vill ni slänga det? Ge bort det?
Brando bjöd oss med hem till hans farbrors hus, och på baksidan där så hjälpte Brando och Greg oss att begrava kvarlevorna av den lilla hunden vi köpt. Det var det enda som kändes okej att göra med köttet...
Genomgång innan vi gick ner till affärerna och Brando berättar vad vi skall säga och göra.
Med ett leende berättar jag att jag ser fram emot att prova en äkta filippinsk middag. Vad kostar "Goat" tro?
Detta är vad vi köpte... del av en liten hund. Stanken var ofattbar, det luktade ungefär som ett varigt, inflammerat, sår
Brando och Greg gräver en grop för sista vilan för den lilla hunden vi köpte
Brandos brorson är lite konfunderad över vad vi gräver ner på hans baksida
Våra hjältar, Brando och Greg.
Dessa två män som jobbar dygnet runt, veckor i sträck för att infiltrera och avslöja denna smutsiga marknad. Deras jobb som är så farligt att dom har blivit hotade flera gånger med både pistoler och knivar, men ändå kämpar dom vidare. Dom vill ha en annan framtid! Utan dessa två män hade vi aldrig kunnat få se det vi fick se (inte med livet i behåll i alla fall) och det är tack vare dessa män som hundarna kan räddas och handlarna, slaktarna och de andra kan ställas inför rätta. Respekten vi känner för dessa två är djup.
Vi åkte till ett affärsdistrikt och jag (Lou), Milla och Brando satte återigen på oss skådespelarmaskerna och gick ner till affärerna. Strategiskt utspridda stod våra vänner från AKF och fotograferade oss. Även här så blev det stressigt då en vän till en av affärsinnehavarna tydligen såg att vi blev fotograferade, men då hade vi redan klarat av vårt uppdrag.
Vi började med att köpa grönsaker och högt prata om den middagen vi skulle laga i sann Filippinsk anda. Vi köpte Koonkongs (stavning?) som är filippinska grönsaker, gurkor, sallad och skrattade och skämtade. Sedan kom vi fram till ståndet där de sålde kött och Brando berättade för affärsinnehavarne att vi var studenter från Europa som ville äta Filippinskt. Hade dom äkta "Goat"? Han blinkade lite med ena ögat. "Goat" är vad man brukar kalla hundkött eftersom det är strikt olagligt.
Dom beklagade att dom precis sålt sitt sista hundhuvud, men ett annat fint stycke hundkött skulle vi absolut få. Och det fick vi.
Vi gick vidare till ännu ett stånd och där skulle han kolla om ett annat ställe hade hundhuvud, jag och Milla blev lämnade i en minut och fick uppmaningen att agera normalt. Båda två hoppade på varsitt stånd och Milla lyckades köpa en skitsnygg keps och jag lyckades köpa ett par tofflor som faktiskt passade. Hur detta gick till har jag ingen aning då konversationen som utspelade sig gick ungefär såhär:
- Flipflops, I need slippers
- Yes ma'm, What size?
- Does not matter
- Does not matter? But ma'm, what size are your feets?
- Does not matter, just give me any!
- Eeeehhh, okay ma'm, what color you want?
- Does not matter, just give me any!!!
Blicken jag fick av de två i den lilla affären var så oförstående. Vad var det för fel på den här tjejen? och inte ville jag pruta heller. Jag fick mina tofflor och vi var klara med uppdraget och kunde återgå till bilen. Dom hade slut på hundhuvuden även på det andra stället Brando kollat. Vi var helt enkelt ute för sent just denna dag. Men dagen efter skulle dom garanterat få in, det lovade dom.
Väl tillbaka i bilen tittar vi på vad vi köpt och Milla har köpt en så enormt snygg keps att alla vi blev imponerade, jag tittade ner i min egen påse, och där är ett par jättefina tofflor, snygg färg och perfekt storlek. Hur i hela fridens namn lyckades vi med det? :-)
Men det var inte det enda vi lyckades köpa... Även en stor bit färskt hundkött låg i bilen. Inköpt helt öppet, bara att vi kallade det för "Goat" istället för "Dog" eller Aso som är det filippinska ordet för hund, men alla visste vad det var.
Även här visade våra vänner sådan respekt för vår upplevelse att jag än idag är rörd. Vad vill ni göra med köttet? Det är för lite för att lämna in på destruering hos myndigheterna. Vill ni slänga det? Ge bort det?
Brando bjöd oss med hem till hans farbrors hus, och på baksidan där så hjälpte Brando och Greg oss att begrava kvarlevorna av den lilla hunden vi köpt. Det var det enda som kändes okej att göra med köttet...
Genomgång innan vi gick ner till affärerna och Brando berättar vad vi skall säga och göra.
Med ett leende berättar jag att jag ser fram emot att prova en äkta filippinsk middag. Vad kostar "Goat" tro?
Detta är vad vi köpte... del av en liten hund. Stanken var ofattbar, det luktade ungefär som ett varigt, inflammerat, sår
Brando och Greg gräver en grop för sista vilan för den lilla hunden vi köpte
Brandos brorson är lite konfunderad över vad vi gräver ner på hans baksida
Våra hjältar, Brando och Greg.
Dessa två män som jobbar dygnet runt, veckor i sträck för att infiltrera och avslöja denna smutsiga marknad. Deras jobb som är så farligt att dom har blivit hotade flera gånger med både pistoler och knivar, men ändå kämpar dom vidare. Dom vill ha en annan framtid! Utan dessa två män hade vi aldrig kunnat få se det vi fick se (inte med livet i behåll i alla fall) och det är tack vare dessa män som hundarna kan räddas och handlarna, slaktarna och de andra kan ställas inför rätta. Respekten vi känner för dessa två är djup.
Grymhet/Godhet
En av de sakerna som är svårast att greppa med en sådan här resa är att man ena sekunden slås av hur onda människor är. Hur kan man medvetet utsätta en annan levande varelse för sådan obeskrivbar grymhet? Och nästa sekund så möts man av en sådan vacker kärleksfull godhet. Modiga människor som riskerar allt för att göra skillnad.
Det går helt enkelt inte att generalisera, inget är svart eller vitt.
Denna dräktiga tik födde två valpar på väg till slakteriet. AKF kom fram för sent och alla tre avled.
En räddad hund ligger i skuggan och vilar sig på Rescue Center. Såren har blivit till ärr, pälsen är tjock igen och den har långsamt börjat få tillbaka tron på människan. Denna hund hade tur och möts av kärlek från alla som jobbar på centret varje dag
Det går helt enkelt inte att generalisera, inget är svart eller vitt.
Denna dräktiga tik födde två valpar på väg till slakteriet. AKF kom fram för sent och alla tre avled.
En räddad hund ligger i skuggan och vilar sig på Rescue Center. Såren har blivit till ärr, pälsen är tjock igen och den har långsamt börjat få tillbaka tron på människan. Denna hund hade tur och möts av kärlek från alla som jobbar på centret varje dag
Marknaden
Efter den tyvärr misslyckade Raiden så sa vi till poliserna att vi lämnade staden och åkte nedför berget igen. Detta som en säkerhetsåtgärd om det varit så att det var polisen som avslöjat oss. Stämningen i bilen var lindrigt sagt tryckt. Vi körde en omväg på omkring två timmar för att komma tillbaka upp till staden och där fick vi i oss en snabb frukost.
Brando undrade om vi kände oss klara för att fortsätta och förklarade att vi nu skulle få se magstarka saker, men vi tvekade inte. Vi ville se det vi kommit för.
Vi åkte upp till marknaden i staden och där mötte vi upp med två civilklädda poliser. Vår plan var inte att smyga oss på, utan att "ärligt" berätta att vi var studenter som ville fotografera och filma Filippinernas matkultur (en lögn som hängde med länge).
Poliserna gick upp till marknaden innan vi kom dit och förklarade att dom inte hade för avsikt att varken beslagta köttet, arrestera säljarna eller göra en "Operation" utan att det "bara" var Svenska studenter som skulle dokumentera. Om de gick med på det så skulle poliserna inte ingripa trots att de såg olagligheterna som pågick. Säljarna på marknaden hade gått med på detta motvilligt...
Jag och Milla blev presenterade för poliserna och hade en polis och en investigator var som våra personliga livvakter. Dessa var aldrig mer en än meter ifrån oss under den närmsta kvarten, något vi är evigt tacksamma för. Vi gick genom den kaotiska marknaden och plötsligt vände sig en av poliserna mot mig och frågade: Are you ready?
"- Yeah, sure" svarade jag, och då gick vi fram. Där, en meter ifrån mig så står en man med en stor kniv och hugger en liten hund i småbitar på beställning av en kund som står och väntar. Milla kom fram en sekund innan mig och såg att det låg huvuden från hundar på display som de snabbt gömde när vi kom med kameror och filmkameror.
Lukten från denna del av marknaden går inte att beskriva... den är som en blandning av död, förruttnelse, blod och skräck. Jag har känt lukt av kött förut, men aldrig någonsin har denna lukt ens varit i närheten. Under hela tiden jag var där hade jag konstanta kväljningar och jag fick fysiskt svälja för att inte råka spy... Jag är inte klenmagad.
Vi filmade och fotade, hela tiden i skydd av våra livvakter, killen som jobbade med hunden var informerad, men de som hade stånden runt omkring skrek och gastade. Stämningen var så att man kunde skära den med kniv... Rädslan var så total, och hela tiden kändes det som om det skulle hoppa fram en arg hundslaktare med kniv och jaga bort oss. Efter ett par minuter så konstaterade både vi, polisen och utredarna att det var "dags att sjappa" och vi försvann från platsen så snart det gick.
Efter det så är allt rörigt i mitt minne, jag vet att jag var så nära att spy, jag grät som ett barn i tio minuter, utredaren Brando, underbara vackra goda Brando, skrattade och kramade om mig (det bästa ha kunde ha gjort) och jag var i total chock.
En meter ifrån mig hade en man, kanske inte äldre än jag själv, stått och med en stor kniv och huggit en liten hund i små delar... Det kunde inte bli värre än detta.. eller?
Tillbaka till bilen mötte vi Ronald och Suzanne. Ronald såg att jag gråtit och frågade vad som hänt... jag kunde inte på hela min vistelse där berätta vad jag sett. Det var för obeskrivbart. hur hanterar man det jag sett där?
När jag skriver detta sitter jag med min lilla Alma (omplaceringshund från Spanien) i knät och tårarna rinner ner för min kind. Jag slutar här, för jag vet inte vad mer det finns att skriva utan att beskriva hela mänskligheten som vedervärdig, ond och motbjudande. Bilderna får tala för sig själva:
Hundar av olika raser och storlekar, slaktade och väntar på rätt köpare. Lukten är inte av kött, den är av död och förruttnelse
Hundarnas lever sparas för sig, det är en delikatess
Hjärna... och blodfläckar som vittnar om att det var inte många timmar sedan detta organ befann sig i ett djur
Jag och Milla med de två poliserna. Bilden är tagen tre minuter efter att vi lämnat hundmarknaden och jag är så chocka att jag inte ens minns när bilden togs.
Brando har samtal med "våra två poliser". Dessa två hyrdes in bara för att skydda mig och Milla och dom kostade 3000 Pesos. Det finns lagar på Filippinerna, men få vet vad som gäller och ingen bryr sig (om dom inte får betalt för att "bry sig") Charles, AKF's grundare, kallar Filippinerna för ett laglöst land. jag är villig att hålla med. Den som har pengar har polisen med sig... Lyckligtvis var det vi just nu. Och lyckligtvis var dessa två poliser två fantastiska människor som verkligen kände för djuren och för vad de drabbades av. De ville inget hellre än att stoppa denna illegala handel, men vem har kapacitet?
Filippinerna behöver hjälp!
Brando undrade om vi kände oss klara för att fortsätta och förklarade att vi nu skulle få se magstarka saker, men vi tvekade inte. Vi ville se det vi kommit för.
Vi åkte upp till marknaden i staden och där mötte vi upp med två civilklädda poliser. Vår plan var inte att smyga oss på, utan att "ärligt" berätta att vi var studenter som ville fotografera och filma Filippinernas matkultur (en lögn som hängde med länge).
Poliserna gick upp till marknaden innan vi kom dit och förklarade att dom inte hade för avsikt att varken beslagta köttet, arrestera säljarna eller göra en "Operation" utan att det "bara" var Svenska studenter som skulle dokumentera. Om de gick med på det så skulle poliserna inte ingripa trots att de såg olagligheterna som pågick. Säljarna på marknaden hade gått med på detta motvilligt...
Jag och Milla blev presenterade för poliserna och hade en polis och en investigator var som våra personliga livvakter. Dessa var aldrig mer en än meter ifrån oss under den närmsta kvarten, något vi är evigt tacksamma för. Vi gick genom den kaotiska marknaden och plötsligt vände sig en av poliserna mot mig och frågade: Are you ready?
"- Yeah, sure" svarade jag, och då gick vi fram. Där, en meter ifrån mig så står en man med en stor kniv och hugger en liten hund i småbitar på beställning av en kund som står och väntar. Milla kom fram en sekund innan mig och såg att det låg huvuden från hundar på display som de snabbt gömde när vi kom med kameror och filmkameror.
Lukten från denna del av marknaden går inte att beskriva... den är som en blandning av död, förruttnelse, blod och skräck. Jag har känt lukt av kött förut, men aldrig någonsin har denna lukt ens varit i närheten. Under hela tiden jag var där hade jag konstanta kväljningar och jag fick fysiskt svälja för att inte råka spy... Jag är inte klenmagad.
Vi filmade och fotade, hela tiden i skydd av våra livvakter, killen som jobbade med hunden var informerad, men de som hade stånden runt omkring skrek och gastade. Stämningen var så att man kunde skära den med kniv... Rädslan var så total, och hela tiden kändes det som om det skulle hoppa fram en arg hundslaktare med kniv och jaga bort oss. Efter ett par minuter så konstaterade både vi, polisen och utredarna att det var "dags att sjappa" och vi försvann från platsen så snart det gick.
Efter det så är allt rörigt i mitt minne, jag vet att jag var så nära att spy, jag grät som ett barn i tio minuter, utredaren Brando, underbara vackra goda Brando, skrattade och kramade om mig (det bästa ha kunde ha gjort) och jag var i total chock.
En meter ifrån mig hade en man, kanske inte äldre än jag själv, stått och med en stor kniv och huggit en liten hund i små delar... Det kunde inte bli värre än detta.. eller?
Tillbaka till bilen mötte vi Ronald och Suzanne. Ronald såg att jag gråtit och frågade vad som hänt... jag kunde inte på hela min vistelse där berätta vad jag sett. Det var för obeskrivbart. hur hanterar man det jag sett där?
När jag skriver detta sitter jag med min lilla Alma (omplaceringshund från Spanien) i knät och tårarna rinner ner för min kind. Jag slutar här, för jag vet inte vad mer det finns att skriva utan att beskriva hela mänskligheten som vedervärdig, ond och motbjudande. Bilderna får tala för sig själva:
Hundar av olika raser och storlekar, slaktade och väntar på rätt köpare. Lukten är inte av kött, den är av död och förruttnelse
Hundarnas lever sparas för sig, det är en delikatess
Hjärna... och blodfläckar som vittnar om att det var inte många timmar sedan detta organ befann sig i ett djur
Jag och Milla med de två poliserna. Bilden är tagen tre minuter efter att vi lämnat hundmarknaden och jag är så chocka att jag inte ens minns när bilden togs.
Brando har samtal med "våra två poliser". Dessa två hyrdes in bara för att skydda mig och Milla och dom kostade 3000 Pesos. Det finns lagar på Filippinerna, men få vet vad som gäller och ingen bryr sig (om dom inte får betalt för att "bry sig") Charles, AKF's grundare, kallar Filippinerna för ett laglöst land. jag är villig att hålla med. Den som har pengar har polisen med sig... Lyckligtvis var det vi just nu. Och lyckligtvis var dessa två poliser två fantastiska människor som verkligen kände för djuren och för vad de drabbades av. De ville inget hellre än att stoppa denna illegala handel, men vem har kapacitet?
Filippinerna behöver hjälp!
Raid
Vi träffades vid receptionen strax före tre på morgonen och hoppade in i bilen. Ronald hae sovit en timme, men berättade att under Raids kunde han gå 48 timmar utan sömn, så det var inget vi behövde oroa oss för.
Vi åkte till en road-block och ställde ut oss, de två investigators, två inhyrda poliser, Suzanne och jag Milla. Alla på varsin strategisk plats för att hålla utkik efter en speciell bil. En brun van, med medar på taket, en speciell registreringsskylt och en last som var både olaglig och ohygglig. Han åkte förbi denna väg varannan natt och försåg Baguios marknad med en stor del av det hundkött som vi tillsammans med AKF kämpade så hårt för att hindra. jag och Milla fick av naturliga orsaker hålla oss i bakgrunden eller ha luvorna på oss, ljushåriga vita kvinnor är ingen vanlig syn här uppe i bergen.
Väntan var spännande, läskig, men lång. Många bilar åkte förbi, men inte vår bruna van med takräcken... Något hade gått snett. Besvikelsen var total!
Det finns tre vägar upp till Baguio, men detta är den snabbaste med tanke på vägen som köttbilen kom ifrån. Det finns lite olika alternativ varför den uteblev denna natt, men det troligaste är att polisen vi jobbade med hade tipsat leverantören om att något var i görningen. En polis tjänar omkring 20 000 pesos varje månad, en hund-handlare mer än det femdubbla. Man kan knappt ens bli upprörd över att dom tar mutor... Sedan kan det ju ha hänt att bilen fick punktering, chauffören blev sjuk, han åkte tidigare än vanligt, senare än vanligt, annan väg etc. Vi kommer aldrig att få veta. Men den natten lyckades vi aldrig stoppa transporten, och dagen efter besökte vi marknaden och upptäckte att köttet nått sin destination. Vi hade misslyckats...
På väg till Stake out klockan tre på morgonen
Suddig bild av vår utsikt, av förklarliga orsaker kunde vi inte ta bild med blixt
Brando drar läget efter vår misslyckade Raid
Vi åkte till en road-block och ställde ut oss, de två investigators, två inhyrda poliser, Suzanne och jag Milla. Alla på varsin strategisk plats för att hålla utkik efter en speciell bil. En brun van, med medar på taket, en speciell registreringsskylt och en last som var både olaglig och ohygglig. Han åkte förbi denna väg varannan natt och försåg Baguios marknad med en stor del av det hundkött som vi tillsammans med AKF kämpade så hårt för att hindra. jag och Milla fick av naturliga orsaker hålla oss i bakgrunden eller ha luvorna på oss, ljushåriga vita kvinnor är ingen vanlig syn här uppe i bergen.
Väntan var spännande, läskig, men lång. Många bilar åkte förbi, men inte vår bruna van med takräcken... Något hade gått snett. Besvikelsen var total!
Det finns tre vägar upp till Baguio, men detta är den snabbaste med tanke på vägen som köttbilen kom ifrån. Det finns lite olika alternativ varför den uteblev denna natt, men det troligaste är att polisen vi jobbade med hade tipsat leverantören om att något var i görningen. En polis tjänar omkring 20 000 pesos varje månad, en hund-handlare mer än det femdubbla. Man kan knappt ens bli upprörd över att dom tar mutor... Sedan kan det ju ha hänt att bilen fick punktering, chauffören blev sjuk, han åkte tidigare än vanligt, senare än vanligt, annan väg etc. Vi kommer aldrig att få veta. Men den natten lyckades vi aldrig stoppa transporten, och dagen efter besökte vi marknaden och upptäckte att köttet nått sin destination. Vi hade misslyckats...
På väg till Stake out klockan tre på morgonen
Suddig bild av vår utsikt, av förklarliga orsaker kunde vi inte ta bild med blixt
Brando drar läget efter vår misslyckade Raid
Resa till bergen, staden Baguio och briefing
Efter att vi besökt byn och fått se en annan värld åkte vi tillbaka till Rescue Center för en snabb lunch, packade in oss i AKF's pålitliga buss med Ronald, (Filippinernas absolut bästa chaufför bakom ratten,) och begav oss ut på en fyra timmar lång resa upp till bergen. Vi skulle till staden Baguio där traditionen av att äta hund är mycket djupt rotad.
De två dygnen som följer efter detta är helt overkliga. Ena sekunden så kände man sig som Modesty Blaise som jobbade under cover på en stake out och var så cool, och nästa stod man gråtandes som ett barn och kräktes bakom en illegal köttmarknad där man precis sett en liten hund bli styckad...
Hur som: Det hela började med en resa upp i de vackraste bergen jag sett med en natur som slår allt annat. Så fort vi kom fram slängde vi in väskorna på vårt hotell som hade en skylt utanför som proklamerade att det var "Clean, Cosy & Comfy". Vad mer kan man begära?
Vi gick in på ett fik, tog en kaffe och mötte Brando, AKF's investigator som jobbar på det norra distriktet. En man med så mycket stolthet, kunskap, kärlek och is i magen. Han sa till oss när vi möttes att vi skulle få ett hektiskt dygn framför oss... och han visade sig ha rätt. Vi kommer att återkomma till honom då denna man gjorde ett mycket starkt intryck. Vilken hjälte, att sådana människor finns i verkligheten?
Under briefingen fick vi reda på att han haft Surveillance i två månader och att vi mellan klockan halv fyra och sex på morgonen, vid en vägspärr, tillsammans med två poliser förhoppningsvis skulle göra en raid mot en bil med "dead meat", alltså redan slaktade hundar på väg upp mot marknaden.
I Baguio äts ungefär 360 hundar per dag, de säljs på marknad för omkring 110-130 peso per kilo (omkring 20kr), i affärer och på restauranger. Allt helt olagligt, och i stort sett samtliga har dött en vedervärdig tortyrliknande död. I en sådan bil som vi skulle stanna så kan man komma över omkring 50 hundar, ibland många fler.
Det är i Operations där man antingen stoppar bilar på väg till slakterierna eller genom att slå till mot självaste slakterierna som man räddar de levande hundarna som sedan hamnar på AKF Rescue Center. Att göra Raid mot "dead meat" har den effekten att man sätter dit handlaren, chauffören och hindrar ytterligare en transport att nå marknaden. Detta är det "minst farliga" man kan göra, och jag och Milla skulle få vara med på en sådan Raid. Hjärtat stannade i våra kroppar. Herre Gud, vad har vi gett oss in på?
Hem till hotellet och försöka att sova ett par timmar... klockan 02.30 ringde väckarklockan och det var dags att gå upp. Efter att vara vana vid värmen som var nere vid centret så var det skönt att kura in sig i jacka och halsduk, för det var både ruggigt och kallt denna morgon.
Vackra Baguio i soluppgången
Briefing, från vänster: Brando (mobilen i hand som alltid), Ronald, Greg, Doctor Roland & Suzanne
De två dygnen som följer efter detta är helt overkliga. Ena sekunden så kände man sig som Modesty Blaise som jobbade under cover på en stake out och var så cool, och nästa stod man gråtandes som ett barn och kräktes bakom en illegal köttmarknad där man precis sett en liten hund bli styckad...
Hur som: Det hela började med en resa upp i de vackraste bergen jag sett med en natur som slår allt annat. Så fort vi kom fram slängde vi in väskorna på vårt hotell som hade en skylt utanför som proklamerade att det var "Clean, Cosy & Comfy". Vad mer kan man begära?
Vi gick in på ett fik, tog en kaffe och mötte Brando, AKF's investigator som jobbar på det norra distriktet. En man med så mycket stolthet, kunskap, kärlek och is i magen. Han sa till oss när vi möttes att vi skulle få ett hektiskt dygn framför oss... och han visade sig ha rätt. Vi kommer att återkomma till honom då denna man gjorde ett mycket starkt intryck. Vilken hjälte, att sådana människor finns i verkligheten?
Under briefingen fick vi reda på att han haft Surveillance i två månader och att vi mellan klockan halv fyra och sex på morgonen, vid en vägspärr, tillsammans med två poliser förhoppningsvis skulle göra en raid mot en bil med "dead meat", alltså redan slaktade hundar på väg upp mot marknaden.
I Baguio äts ungefär 360 hundar per dag, de säljs på marknad för omkring 110-130 peso per kilo (omkring 20kr), i affärer och på restauranger. Allt helt olagligt, och i stort sett samtliga har dött en vedervärdig tortyrliknande död. I en sådan bil som vi skulle stanna så kan man komma över omkring 50 hundar, ibland många fler.
Det är i Operations där man antingen stoppar bilar på väg till slakterierna eller genom att slå till mot självaste slakterierna som man räddar de levande hundarna som sedan hamnar på AKF Rescue Center. Att göra Raid mot "dead meat" har den effekten att man sätter dit handlaren, chauffören och hindrar ytterligare en transport att nå marknaden. Detta är det "minst farliga" man kan göra, och jag och Milla skulle få vara med på en sådan Raid. Hjärtat stannade i våra kroppar. Herre Gud, vad har vi gett oss in på?
Hem till hotellet och försöka att sova ett par timmar... klockan 02.30 ringde väckarklockan och det var dags att gå upp. Efter att vara vana vid värmen som var nere vid centret så var det skönt att kura in sig i jacka och halsduk, för det var både ruggigt och kallt denna morgon.
Vackra Baguio i soluppgången
Briefing, från vänster: Brando (mobilen i hand som alltid), Ronald, Greg, Doctor Roland & Suzanne
Retroaktiv dokumentation
Hej alla vänner.
Till att börja med vill vi be om ursäkt att det har varit tyst på bloggen ett tag. Sista veckan vi hade på Filippinerna var så fylld med aktiviteter att det inte ens fanns tid för att sova, än mindre blogga. Istället för att skriva stressade inlägg beslutade vi för att koncentrera oss på att uppleva på plats, och sedan dokumentera när vi kom hem. Det som skall skrivas här känns så viktigt att vi inte vill stressa fram något.
Hemma i Sverige igen känns upplevelserna nästan overkliga... Men håll till godo, allt kommer att dokumenteras här
Vid tangentbordet Lou Kockly
Vybild från vägen upp till Baguio
Till att börja med vill vi be om ursäkt att det har varit tyst på bloggen ett tag. Sista veckan vi hade på Filippinerna var så fylld med aktiviteter att det inte ens fanns tid för att sova, än mindre blogga. Istället för att skriva stressade inlägg beslutade vi för att koncentrera oss på att uppleva på plats, och sedan dokumentera när vi kom hem. Det som skall skrivas här känns så viktigt att vi inte vill stressa fram något.
Hemma i Sverige igen känns upplevelserna nästan overkliga... Men håll till godo, allt kommer att dokumenteras här
Vid tangentbordet Lou Kockly
Vybild från vägen upp till Baguio
Besök i byn
I torsdags morse efter frukost begav vi oss ut på en resa som gick genom djungler och på gamla djurstigar. Vanen skumpade mer än någonsin. Med oss hade vi all den mat som vi köpt (för egna privata pengar) och Suzanne hade också donerat en massa engelska böcker (hon är lärare på halvtid när hon inte jobbar här) och vi åkte då till en by i närheten som har det väldigt tufft. Byns 600 familjer fick evakueras till sin nuvarande geografiska placering efter att vulkanen dom bodde vid hade utbrott i början av 90-talet, och där bor dom nu, utan el, utan telefon och majoriteten utan jobb eller utbildning. Deras gamla by blev helt förstörd av lava och aska så det går inte att återvända.
Vi åkte till en församlingslokal som blivit donerad till byn för ett halvår sedan. Där möttes vi av massor med så nyfikna barn och vuxna som nog inte sett vita människor förut. Dom hade dagen till ära övat in en uppvisning med deras traditionella dans. Först dansade kvinnorna, sedan männen, sedan barnen och efter det fick vi gå upp. Dansen är uråldrig och skall påminna om någon fågels uppvaktningsdans. Det var så fantastiskt att se! Vi trodde aldrig att vi skulle få vara med om något så coolt! Vilken känsla!
Att vi nog såg ut som om vi körde någon blandning av fågeldansen och makarena gjorde dem ingenting utan dom tyckte att det var så kul att vi ville dansa med dom!
Efter det delade vi ut maten till 50 av de mest utsatta familjerna... Där kom klumpen i magen. Alla 600 familjer i denna by har det svårt. Vi grät flera gånger under denna förmiddag, både under dansen för att den var så enormt mäktig att se på och under utdelningen för att dom blev så enormt tacksamma. Denna by behöver hjälp!
Efter detta lämnade vi samlingslokalen och åkte till byns skola. Böckerna dom hade är omkring 40 år gamla och angripna av termiter så dom går inte att läsa. Att undervisa med sådana resurser, eller avsaknad av resurser snarare... vi saknar ord. Vi pratade med skolans rektor och lärare och berättade att svenska skolklasser ibland hade vänprojekt med skolor i andra länder och att det skulle kunna hjälpa dem att få upp ögonen från media och organisationer för hur enormt svårt dom har det. Dom tar emot all hjälp dom kan få eftersom utbildning är den enda vägen ut ur fattigdomen.
Finns det någon lärare eller annan som vet hur man startar sådana projekt, snälla ta kontakt med Lou och Milla då!
Sedan skulle vi åka hem och äta lunch, och väl ute vid bilen får vi dagens största skratt. Ungar är ungar, oberoende av vilken världsdel eller kultur de kommer ifrån! Vår bil var givetvis väldigt dammig efter resan, och i dammet så hade ungarna ritat precis likadana bilder som ungarna hemma ritar på smutsiga bilar :-) Och så dom fnissade! :-D Värmen i denna byn kommer att finnas kvar hos oss länge!
Vi åkte till en församlingslokal som blivit donerad till byn för ett halvår sedan. Där möttes vi av massor med så nyfikna barn och vuxna som nog inte sett vita människor förut. Dom hade dagen till ära övat in en uppvisning med deras traditionella dans. Först dansade kvinnorna, sedan männen, sedan barnen och efter det fick vi gå upp. Dansen är uråldrig och skall påminna om någon fågels uppvaktningsdans. Det var så fantastiskt att se! Vi trodde aldrig att vi skulle få vara med om något så coolt! Vilken känsla!
Att vi nog såg ut som om vi körde någon blandning av fågeldansen och makarena gjorde dem ingenting utan dom tyckte att det var så kul att vi ville dansa med dom!
Efter det delade vi ut maten till 50 av de mest utsatta familjerna... Där kom klumpen i magen. Alla 600 familjer i denna by har det svårt. Vi grät flera gånger under denna förmiddag, både under dansen för att den var så enormt mäktig att se på och under utdelningen för att dom blev så enormt tacksamma. Denna by behöver hjälp!
Efter detta lämnade vi samlingslokalen och åkte till byns skola. Böckerna dom hade är omkring 40 år gamla och angripna av termiter så dom går inte att läsa. Att undervisa med sådana resurser, eller avsaknad av resurser snarare... vi saknar ord. Vi pratade med skolans rektor och lärare och berättade att svenska skolklasser ibland hade vänprojekt med skolor i andra länder och att det skulle kunna hjälpa dem att få upp ögonen från media och organisationer för hur enormt svårt dom har det. Dom tar emot all hjälp dom kan få eftersom utbildning är den enda vägen ut ur fattigdomen.
Finns det någon lärare eller annan som vet hur man startar sådana projekt, snälla ta kontakt med Lou och Milla då!
Sedan skulle vi åka hem och äta lunch, och väl ute vid bilen får vi dagens största skratt. Ungar är ungar, oberoende av vilken världsdel eller kultur de kommer ifrån! Vår bil var givetvis väldigt dammig efter resan, och i dammet så hade ungarna ritat precis likadana bilder som ungarna hemma ritar på smutsiga bilar :-) Och så dom fnissade! :-D Värmen i denna byn kommer att finnas kvar hos oss länge!
