Animal Protection Network

För mig, Pontus Fällman, och min femteårskursare på Veterinärprogrammet Eva Molin skulle årets nyårsfirande ske långt hemifrån detta år, nämligen på AKF:s center för hundar i Tarlac i Filippinerna. Efter att redan ha tillbringat några kvällar hos våra gästvänliga värdar hade vi  blivit drillade i den lokala traditi onen att tillbringa festkvällen framför kareokemaskinen. Vi såg båda framför oss att det nya året skulle sjungas in med ett  mer eller mindre tonsäkert försök till efterliknelse av en Frank Sinatra eller en Celine Dion. Filippinernas förkärlek för nyårssmällare skulle dock ge annan prägel åt kvällen. Allt eftersom tolvslaget kröp närmare tilltog smällandet i intensitet. I takt med detta blev också hundarna allt mer nervösa. Våra värdar gjorde sitt bästa för att med hjälp av Kareoken överrösta bombardemanget. Vår stolta vakthund Adonis låg redan sedan tidigt ihopkrupen i en liten kringla under granen i ett av husen här på området och tryckte. Rädslan och ängslan hos alla de andra närmare 400 hundarna här på centret blev allt mer märkbar. Vissa av dem låg helt stilla i det närmaste paralyserade, andra for som furier fram och tillbaks i sina stora inhängnader, de flesta under ivrigt skällande, och vissa vann oanade krafter och förmågor att hoppa eller klättra över sina höga stängsel. Att en och annan hund tar sig ut ur sina rastgårdar är inget ovanligt. Men denna kväll fylldes vägen mitt i centret av panikslagna hundar. Nedan kan några av hundarnas flyktförsök ses.

  
Här ses två av centrets mer akrobatiskt lagda hundar under sina rymningsförsök


För Cindy dock skulle ett sådant flyktförsök så när varit det sista hon gjorde i detta liv. Gåendes på vägen genom centret i det öronbedövande larmet av hundskall, smällare och kareoken anar jag en skugga i en av inhängnaderna som verkar misstänkt. Jag tittar närmare men kan i mörkret inte säkert urskilja vad det är jag ser. Dock går det snart upp för mig att en hund hänger livlös i ett av sina bakben längs ett skiljestängsel med huvudet ner. Skenbenet är av på mitten och fungerar som krok för den livlösa kroppen. Jag tillkallar hjälp och snart kan vi lyfta loss hunden. Hon andas alltjämt. Min för kvällen sömniga kursare får ett bryskt uppvaknande, klinikveterinären Jane infinner sig snabbt (båda på bilden nedan) och hunden placeras på operationsbordet en kvart före tolvslaget. Vid den kliniska undersökningen kan vi konstatera att Cindy är i första stadiets chock. Pulsen är hög, närmare 300 och andningen ytlig och snabb. Hon är så illa däran att hon inte reagerar då vi känner på det skadade benet. Nu gäller det att agera snabbt. Vi kopplar upp henne på dropp, fäster en slang som förser henne med syrgas genom näsborrarna och ger snabbverkande smärtlindring. För att se skadans omfattning vill vi undersöka henne närmare bl.a. med hjälp av röntgen. Vi söver Cindy för att kunna fortsätta undersökningen. Jag tittar till på klockan och ser att tolvslaget är passerat. Att säga 'Happy New Year' i denna situation kändes märkligt. På röntgenbilden kan vi se att skenbenet klyvts i flera delar i en s.k .spiralfraktur. Cindys anding är nu långsam och ytlig samtidigt som pulsen sjunket till under 100. Vi kan bara hoppas att chocken inte förvärras meden vi försöker lägga benet i läge och gipsa det för att undvika ytterligare skada. Gipset sätts på plats och Cindys läge verkar ha stabilserats. Chockbehandlingen har med andra ord lyckats. Cindy läggs i en bur där hon vid halv två tiden på natten så smått börjar få tillbaks medvetandet.


'Happy New Year' med en illa medfaren Cindy på operationsbordet 


Idag har Cindy ätit och druckit. När vi tittade till henne för en liten stund sedan viftande hon på svansen när vi kom in genom dörren. Cindy tillhör dock inte de hundar som under dagen varit mest livliga. Imorgon ska hon få bege sig till annan klinik med bättre möjlighet att fixera benet i rätt läge. Med rätt fixering av benet och bra kirurgi ska Cindy kunna vara helt återställd inom två till tre månader. Det här blir ett nyår att minnas både för oss och Cindy förstås som sånär inte hade fått vara med oss detta år.


Cindy med sitt bandagerade ben mätt och ganska pigg dagen efter olyckan