Animal Protection Network

En gång per år så är jag snäll :-) Ja, kanske några gånger till, men en gång per år är jag snäll mot andra varelser än djur. I går var den gången, och jag går fortfarande runt och ler!

Aeterna är Filippinernas urinvånare, och detta var mitt tredje besök hos dem. Denna gång i en by som heter Cananaoan och den ligger i Magalan Pampanga. Tanken var att jag skulle till byn Kalangitan, men då jag fick veta att dessa behövde hjälpen mer var det inte så svårt val att ställa om.



Vi hyrde en Jeepney med en komplett galen chaufför. Bilen såg ut som om den sett sina bästa dagar någon gång på 70-talet och jag blev livrädd när jag såg den... Skulle den hålla? Den inte bara höll, den kickade skiten ur vår andra bil som var en modern Pickup med fyrhjulsdrift :-)



Mannen på bilden ovan är högste chefen på lantbruksuniversitetet som ligger i området. Han brukar själv försöka hjälpa byarna runt omkring och var mycket glad och tacksam för min hjälp. Hans namn är Honorio M. Soriano, JR och han har tidigare jobbat med SIDA, något han är intresserad av att göra återigen så jag har lovat att jag skall försöka förmedla kontakt.

Är det någon som har kontakter med Sida eller någon annan organisation som kan stötta med trädplantering, utbildning i hygien och sånt till fattiga byar men också mat och vatten-program? Snälla skrik till, han kämpar men har inte resurserna!



Tillbaka till resan. Alla Filippinska människor är rädda för solen! Man skall vara vit och kämpar för detta med alla tänkbara och otänkbara medel. Det gäller ALLA, inte bara en klick med fåfänga människor. Och dom tycker att jag är knäppskalle som gärna sitter i solen och hellre går i shorts och linne än långärmat och långbent. Dom lägger ner en förmögenhet på tvålar, cremer, deodoranter, ansiktsmasker etc. som innehåller Whitening, alltså blekmedel. Och dagar som dessa, när man inte kommer undan solen så skyddar man sig bäst man kan. På bilden är vår chefsveterinär Doc Roland.



Vägen går brant uppåt och än så länge så hänger vår fyrhjulsdrivna Pickupp med, men den får kämpa!



Här har klättringen börjat. Det är 40 grader varmt och går brant uppåt. Vi var på en ganska duktig höjd så luften var lite tunnare också.



Naturen runt om oss är magiskt vacker, så vacker att det inte stör mig att vi från och med nu måste gå. Jeepneys klarade helt galet nog att fortsätta en bit till, men inte allt för länge.









Så då var det till att tömma bilen och börja bära. Vi fick hjälp av männen i byn som kom och mötte oss, och det var tur. Vi promenerade inte mer än 2,5 km, men det kändes som över en mil!

Och efter det var det bara att börja bära och promenera.


Och inte bara måste man bära, man måste hålla koll på vart man sätter ner fossingarna också.



Till slut kom vi fram. Man kunde vrida ur min tröja och jag var nog lila i ansiktet och ungarna i byn var mycket nyfikna. Denna kille hade ramlat och slagit upp kinden, det var sytt av sköterska men först ett dygn efter att han föll. Jag försökte förklara för honom att det är coolt med ärr, han blev glad.




Den här killen var så förundrad över vad vi höll på med. Varför vi svettades och var mörkröda i ansiktet kanske :-)




Väl framme så gick vi in i kyrkan, alla ungar satte sig så långt fram det gick och många var lite skraja



Här är jag uppe med Doc som översätter, jag presenterar mig, säger att det är varmare än i Sverige och försöker berätta vad snö är. Kan säga att jag INTE lyckades. Som mjöl från himlen men det är kallt som i en frysbox. Dom har ingen TV, ingen radio och ingen el. Ovanligt pantat av mig att försöka förklara



Här är min hjältinna!! Denna fantastiska underbara kvinna är licensierad sjuksköterska, specialiserad på vård till byarna. Att ta med henne är det bästa beslutet vi fattat någonsin. hon var så kunnig, och så bra med ungarna. Alla fick förtroende på en gång! Hon träffade 60 (!) patienter som behövde vård och medicin och delade också ut vitaminer, vattenreningstabletter och vätskeersättning.



Denna lille kille var förkyld med ihållande hosta, och han var livrädd, men hon var så cool som hon var och hon var den enda av oss som fick komma nära. Hostmedicin, antibiotika för lungorna, paracetamol för febern och vätskeersättning och vitaminer för att påskynda tillfrisknandet.



Tidigare  har jag disponerat utdelningen så att varje familj har fått en mängd mat, men denna gång ville jag att det skulle vara individuellt. Alla ungar fick alltså också en påse mat :-) Vi vill ju inte straffa ut dem som har många barn



I vissa fall var påsen större än ungarna, men dom fick sin egen matsäck och det var succé!



En liten flicka får sin matsäck av Lynson





De vuxna fick en lite större säck. Varje säck för vuxna innehöll 2,5kg ris, kaffe, torrmjölk, matkonserver med kött, korv, och någon skinka, nudlar, socker, mjöl, kex och lite annat smått och gått. Varje familj fick också en hink och vattenreningstabletter. I barnens påsar var det 2kg ris, kex, kakor, köttkonserver, chips och en massa torrmjölk



Återigen, min hjälte!



Sedan hade vi ytterligare 30kg godis, kakos, kex, chips och en massa julklappar. Men först ville vi leka lite!



ungarna var inte helt vana vid organiserade lekar och vi fick förklara de olika momenten en massa gånger, men efter ett tag trillade poletten ner :-)




Här är en godis-stafett där dom skulle tävla i lag och förflytta en mängd godis från en hink till en annan på kortast tid




Dom sprang som galningar!



Och alla hejade på. Flera mammor ropade Biyaya! Biyaya! Det betyder välsignelse. För det är en välsignelse att se barn leka och skratta så att dom kiknar



Denna lilla flicka var så blyg att hon inte vågade vara med, men hon fick självklart priser hon också!



Ett klassiskt klädsträck som spårade ur lite. Vartenda unge var naken :-) Alla vann och fick priser givetvis!



Killarna poserade för kameran!



Här har vi ett klassiskt godisregn




Efter det gick jag runt i byn och tittade på hur dom bodde. Husen jag har fotograferat är dom finare husen som låg nära kyrkan. De mindre fina husen låg i djungeln och dom var det lite svårt att ta sig till




Här bodde två familjer, 11 personer



Jag är så bortskämd som har mat, el, värme, AC, medicin om jag blir sjuk etc. Man blir väldigt ödmjk när man ser hur andra har det



Ödmjuk blir man också av utsikten... Helt galet vackert!



Här är gänget som hjälpte mig, utan dem hade inte detta varit möjligt!

Helt magisk dag! Om ni får möjligheten att göra en sådan här utflykt någon gång tycker jag att ni skall ta den!

Dagens kalas gick på ungefär 65000PHP vilket är drygt 10000SEK. Min insamling via facebook och bland vänner gav nästan 7000kr, resten delade jag och AKF på. Men det kan det vara värt, för över 100 personer kommer att kunna äta sig mätta en bit in på det nya året, ungarna fick julklappar och lekar och 60 sjuka vuxna och barn fick vård och medicin.

Det var en magisk dag, fylld av kärlek och jag längtar redan tills nästa år när jag får komma tillbaka! <3