Vad säger man?
Vad säger man? En ny genomförd operation gjord av AKF tillsammans med polis på Filippinerna. Vilka hjältar! Man kanske kan säga att dom kom i grevens tid eller kalla det tur i oturen, att de bara hann rädda 13 av de 70 hundarna. Vissa av de överlevande är så illa däran att läget fortfarande är kritiskt.
Tänk er...att ligga hopknycklad, fastbunden i en liten liten bur, tillsammans med likasinnade. Förmodligen är ni fler i buren och i bilen än vad man kan ana med blotta ögat. Du kan inte röra dig, men det gör knappt något längre efter så lång tid. Skönare så. Din kropp är ändå bortdomnad. Men du känner ditt ansikte och därmed den rostiga plåtburken som är fäst runt din nos som liksom gräver sig inåt. Du tänker inte längre på hur du hamnade där, hur länge du har varit här eller vart du ska utan det enda du tänker på nu är hur törstig du är. Låt gå om det är pissljummet och smutsigt. Bara en droppe vatten...tungan är så torr där den hänger utanför munnen. Du kan inte dra in den för den rostiga plåtburken hindrar dina käkar från att öppnas. Inte förrän bilen stannar och bakdörrarna öppnas inser du att det var lik som du delade bur med. Döda. Det förklarar den konstlade tystnaden och den outhärdliga stanken. Frågan lyder: Är du glad att du lever? Kommer du kunna leva ett normalt liv?
Varje gång man får en sådan här nyhet om beslagtagningar blir man förståss fantastiskt glad för att det finns människor som räddar liv och dom förtjänar all cred de kan få, plus lite till för det är många som faktiskt inte vet om att de finns eller bara inte reflekterar över det. Och man önskar de överlevande, i detta fall hundar, ett så lyckligt och normalt liv som möjligt. Tänk er själva att repa sig efter något sådant här! Samtidigt kommer nyheten som ett skott i ryggen, ett spjut i hjärtat, kalla det vad ni vill, för den ständiga påminnelsen om all ondo kan göra en ledsen och nedstämd. Den kan påverka ens vardag. Bilderna brukar sitta fastklistrade på näthinnan ett tag sen går sorgen över och sporrar mig istället. Förstärker min vilja.
För att svara på min egna hypotetiska fråga innan så tror jag att hundarna är glada att de lever. Efter att själv ha varit på Filippinerna och besökt AKFs center kan jag garantera en livsglädje hos de flesta av dem. Alla har fortfarande men, psykiska som fysiska (tydliga ärr i ansiktena och på kropparna) av händelserna, hos vissa ligger de lite längre fram än hos andra bara. För vissa tar det lite längre tid men de flesta kan leva ett normalt liv trots omständigheterna. Trots att de har sett sjuka, brutala saker hända med andra hundar och trots att de själva blivit så ohumant behandlade av människor är det rätt fantastiskt att de ändå kan återfå tilliten till människan. Jag hade inte klandrat dom för att känna annorlunda. Så vad säger man? Det måste väl ändå styrka lite av det faktum att hunden är människans bästa vän?
/Jenny Jonesjö
