Animal Protection Network

Detta kapitel som skall skrivas nu har visat sig vara det svåraste att skriva. Upplevelsen är ännu ej helt bearbetad och när vi tänker tillbaka på den så känns den som en märklig dröm. Vi skall ändå försöka förklara.

Efter att vi varit på köttmarknaden och set hunden bli uppstyckad, känt lukten som mest påminde om en varböld, och efter det handlat delar av en liten hund och begravt den trodde vi inte att det skulle kunna bli värre. Vi hade fel! Nu skulle vi få se fenomenet på vedervärdigt nära håll och Brando tog med oss på det värsta uppdraget någonsin.

Brando lämnade oss ett tag och gick iväg och fixade lite grejer. Han är en fixare som har sådana sociala färdigheter att han kan prata med precis vem som helst och vinna deras förtroende. Vi möttes nere på stan och han tog med oss på en lokal restaurang. Återigen uppmanades vi att hålla oss lugna och att inte råka avslöja oss. Vi lovade att göra vårt bästa.

Vi satte oss ner, beställde kaffe och te och menyerna kom fram. Där på menyn, helt öppet och synligt stod deras två paradrätter. Aso, som betyder hund. Bland det mest macho man kan äta som filippinsk man är hundhuvud och Brando hade pratat med två män som var särskilt förtjusta i just denna "delikatess".

Brando hade pratat med de två männen, förklarat att vi var studenter från Stockholms universitet och att vi studerade det sociala livet på Filippinerna med matkultur som en punkt och att vi var mycket nyfikna på deras inhemska delikatesser. Skulle vi kunna få ställa lite frågor och kanske ta en bild mot att vi, som tack för deras öppenhet och generositet betalade för deras mat?

Vi fick ett positivt svar och Lou gick över, presenterade sig och satte sig ner för att konversera med männen. Milla tvekade en sekund innan hon fattade mod och satte sig bredvid. Skräcken att råka kräkas över bordet eller för den delen flyga på dessa vidriga män och ge dem en rak höger trängdes undan och vi förlitade oss på våra brillianta skådespelartalanger. Dramaten nästa!

Vi pratade vitt och brett om hur kul det var att besöka Filippinerna och Milla hoppades vid gud att dem inte skulle fråga vad hon studerade på Stockholms universitet, för den lilla detaljen hade vi missat att besluta innan. Så kommer tallriken in och här fick vi bita oss i kinderna för att kunna hålla maskerna.

På ett uppläggningsfat kommer det in ett huvud från en liten hund. Hunden var troligen i samma storlek som Millas hund Jimmy eller Lous hund Alma och tänderna var vita och helt intakta. Antingen var detta en väldigt ung hund eller en hund som levt ett gott liv utan tandsten. Lukten var så påträngande och den påminner inte om kött utan återigen så luktar det ruttet och fränt.

Vi fortsatte att skratta och konversera och ställa frågor om jobbsituation, familjesituation, hur man bor och andra frågor om Filippinerna. Hundens hjärna serverades på en liten tallrik bredvid den blandade männen med chilifrukter innan dom sög i sig. Sedan bröt de huvudet mitt itu och gnagde och skrattade och svarade på våra frågor.

Detta hade varit en pälsklädd vän med viftande svans och själsliga ögon, nu var det en illegal delikatess som dom ansåg sig vara berättigade att äta. Varför frågade vi? Jo, för att när man äter hund, och då speciellt huvudet, så känner man att man blir macho, man känner värmen som sprider sig i kroppen och att hundens kraft går över till människan. Man blev mer potent och mer man genom att äta hund, och därför ansåg männen att det var en festmåltid. Värmen och känslan hänger kvar längre än om man äter "vanligt" kött och det ser de som ett bevis på att det fungerar. Att detta beror på att människokroppen inte lyckas spjälka hundkött och att det är därför den ligger kvar länge i magen är inte något som de tänkt på.

Vi fortsatte med vårt skådespel och kände oss mer och mer som om vi var material för Hollywood eller Dramaten, men det fick Lou bekräftat efter att det kanske inte var så lysande som vi trodde. Under denna situation så vände sig nämligen en av männen till Brando och frågade på Filippino hur det kom sig att jag var så glad, nyfiken och trevlig, men att jag hade tårar i ögonen hela tiden? Brando svarade att det var för att jag blev så tagen av deras passionerade sätt att prata om den filippinska maten. Dom accepterade svaret.

Vi fick fota lite, och i smyg så filmade vi även. Något som inte Milla, Brando eller någon av de andra fick reda på förrän efter utan som kom som en insider-idé från en Lou med ett oväntat överskott av djärvhet. Den filmen är bland det vidrigaste vi har sett? När dom var klara och vi färdiga att kräkas efter att dom flertalet gånger försökt få oss att smaka i alla fall lite så betalade vi och lämnade restaurangen. Jag tror inte att någon av oss fattat vad vi sett riktigt, och det kanske är lika bra.

Även denna gång så gick det att få komma så nära en mycket illegal verksamhet tack vare fantastiskt arbete från Brando och Greg. Dessa två män som inte lämnade oss utanför synhåll en sekund utan såg till att vi var trygga i allt det vi gick igenom.

Att de också visade förståelse för våra reaktioner och hjälpte oss att bearbeta på plats är också obetalbart. I ett mail som Brando skrivit efter denna omtumlande helg visar han återigen sin medmänsklighet och sin förståelse för vad vi gick igenom:

[...] I was just reminded when I was pinpointed with a calibre 45 during my surveillances. The excessive trembling you felt after that visit in the market here was the same I felt after seeing that gun pinpointed at me. But I promise you; I will further carry more rescue operation and want to nail more dog traders [...]
This is still one of the noble jobs to be carried in the Philippines.
/Brando 2008


Menyn


Huvudet som serverades


De bröt isär...


Hjärnan blandades med chili...


Oanade skådespelartalanger? Eller inte?

Detta är det vidrigaste vi har varit med om... Finns inte ord som kan förklara.