När blod, svett och tårar inte räcker till

Vi har förlorat ännu en hund, denna gång från ett hundslagsmål. Hans namn var Kima och han var den busigaste hunden du kunde möta. Och en jävel på att tigga godis!




Jag vaknade halv sju i förrgår morse, borstade tänderna, gjorde rent efter mina två stökiga katter, gick ner och hälsade på de sjukaste hundarna i karantänavdelnigen och såg till att alla mådde bra och hade vatten, gick och hälsade på några av hundarna från Baguio och kände att det var dags för kaffe. Då hörde jag Ronald skrika: Lou, Get Lynson! Jag sprang dit och han höll de andra hundarna på avstånd med en vattenslang, och där låg en hund och flåsade, alldeles lerig och blodig. Det fanns inte tid att hämta Lynson och ungefär 06.55 sprang jag in i hängnet och med hjälp av Ronald fick jag ut denna lilla skadade hund. Jag skrek efter Doc Roland och sprang med hunden till kliniken där vi tvättade av honom, plåstrade om honom och la honom på dropp. Han var i chock och gick inte att söva utan vi behövde stabilisera hans tillstånd innan. Hans tandkött var vitt som snö och han var mycket illa tilltygad.

Han svarade bra på behandlingen och vi hoppades att han skulle stabiliseras tillräckligt mycket för att kunna genomgå en operation på eftermiddagen, men vid ett försämrades hans tillstånd. Han hade dropp, syrgas, konstgjord andning (som är betydligt jobbigare att ge än det ser ut på TV!) och flera doser av adrenalin. Men han orkade inte kämpa mer, och somnade in trots alla våra försök. Jag grät som ett barn, men inga tårar kunde få honom tillbaka. Underbara Kima hade lämnat oss!







Kima hade en sponsor, en sponsor som skulle ha kommit hit idag för att hälsa på honom och det var först igår kväll som vi fick tag på honom. Då min Filippinska mobil var den enda som hade pengar på kortet och jag dessutom varit med hela tiden så blev det så att jag ringde till Kimas sponsor. Han blev helt förkrossad och grät och skrek och anklagade oss för det som hänt. Återigen grät jag som om tårarna inte kunde ta slut... Var det så? Var det mitt fel att Kima hade placerats i fel hägn? Om jag gått direkt till den kenneln på morgonen istället för att busa med katterna, städa kattlådor och kolla till de andra hundarna kanske vi hade fått ut honom snabbare... Jag känner mig SÅ JÄVLA HEMSK!

Alla här försäkrar mig om och om igen att det inte är mitt fel, det var bara en hemsk hemsk olycka, sådant som händer när man har närmare 400 hundar från traumatiska bakgrunder på samma ställe, och jag vet att dom har rätt.

I morgon skall jag träffa sponsorn, och jag vet att han inte är en hemsk människa, han är bara trasig av sorg över att ha förlorat hans hund. Alla som förlorat en hund vet smärtan och vet att hjärtat blir helt krossat.

Sponsorn har skickat ungefär 30 sms till mig där han uttryckt sin vrede och tyvärr är det så illa att advokaterna kommer att bli inblandade. Just nu är det så jobbigt här.

Kima, vila i frid och dröm sött!

Kommentarer
Postat av: Pia Haake

Lou!

Du gör ett fantastiskt arbete på sheltret!!!

Det är underbart att veta att det finns ett shelter, att det finns människor som vill hjälpa och förändra den fruktansvärda situationen som råder...

Lägg ingen skuld på dig själv för Kima - du och alla ni som jobbar där gjorde allt ni kunde!

Du är ett föredöme Lou - som visar på att allt är möjligt; med empati, kärlek och lite djävlar anamma :-)))





2008-12-22 @ 07:48:34
Postat av: Göran

Tänkte först skriva lite uppmuntrande goda råd, typ: "ta det inte personligt" och "det är inte ditt fel", men jag tror du fattar det ändå. Du vet att du gjort allt så rätt som det gick, med de förutsättningar du har.



Gör som jag brukar göra när man har något jobbig men oundviklig sak framför sig; stålsätt dig och visualisera något positivt som kommer efteråt. Det finns något positivt i att det där obehagliga kommer inträffa hur man än gör, för det betyder också att det kommer att vara över sen, hur man än gör...



Skönt också att du verkar ha bra kollegor! Luta dig på dem!



Sköt om dig!



2008-12-22 @ 09:05:11
Postat av: Milla

Gumman...jag fattar att du tänker tanken men du är klokare än så det vet jag.

Tänker på dig och skickar det jag vet att du har ett gäng av...kärlek,styrka,mod och en vilja av stål.



Kram Milla

2008-12-22 @ 22:37:13
Postat av: Lou

Tack, alla tre!

Kram

2008-12-23 @ 02:47:44
URL: http://apn.blogg.se/
Postat av: Jeanette

fy vad hemskt , det känns nästan som man vill vara med och hjälpa till på plats, med allt skit som finns

2009-04-08 @ 17:38:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0