En baksida av att jobba med det jag gör
Jag har fullt skydd i form av vaccinationer och jag är alltid så försiktig som det går, men ibland så är olyckan framme och när man jobbar med rädda, misshandlade hundar som har ont och är beredda på ännu mer tortyr så händer det ibland att man får sig ett litet "kärleksbett". Och jag fick just det, ett kärleksbett från en rädd hund som skulle få en spruta.
Det är inte av ilska hundarna gör så, det är i panik, och jag vill (trots att det säkert är onödigt att nämna i detta forum) att hundarna självklart inte straffas eller får några påföljder när sånt här händer.
'Better safe than sorry' och 'Safety first' är vårt motto här på centret, så trots att jag har full rabiesvaccination så beslutades att jag skulle få boostershot
Så in i bilen och ner till Manila. En av mina kollegor här, Lynson, råkade också få sig ett litet "lovebite" så han fick också han njuta av den Filippinska sjukvården.
Här på Filippinerna tycker man om att köa. Går man till exempel till affären och skall köpa en liter mjölk så får man först köa till kassan, sedan köa till den som skall packa varorna, sedan köa för att en supervisor skall kontrollera att kassörskan och packaren gjort rätt och skriva under kvittot och sedan får man köa för att gå förbi security ut och då skall en vakt kontrollera och skriva under kvittot så att kassörskan, packaren och supervisorn har gjort rätt. Ingen stressar någonsin och man får absolut inte ha bråttom, för då är man garanterad en hjärtinfarkt!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag alltid har bråttom och alltid vill att allt skall ske snabbt. Jag hatar att köa och jag hatar att vänta. Att handla här är en mardröm!
Att tro att det var annorlunda att gå till vårdcentralen var dumt... Jag vet inte om det är för att skapa jobbtillfällen, men jag blir fullkomligt galen!
Mitt vaccinationskort från Animal Bite Center
Jag framför läkaren. Jag kan berätta att datorn inte är inkopplad utan används som skrivmaskin.
Först kommer man till vårdcentralen, eller Animal Bite Center som just denna vårdcentral heter (och är specialiserad på). Där får man anmäla sig i receptionen och sedan hänvisas man till ett väntrum. Där får man vänta på sin tur att träffa en sjuksyrra som tar ens uppgifter och fyller i en journal. Sedan får man sitta ner i ett annat väntrum för att träffa läkare, även han fyller i en journal, sedan får man gå och sätta sig och vänta på att en översköterska skall fylla i en specifikation på vad man behöver, sedan får man gå till ytterligare ett väntrum där man får en nummerlapp och får vänta på sin tur att betala. En person räknar ut hur mycket du skall betala och en annan tar betalt. Sedan får man gå tillbaka till väntrum nummer ett och vänta på att bli uppropad, och där kommer den första syrran man träffade och visar in en i ett rum och ger en sprutan, eller i mitt fall, sprutorna. Att ta sprutorna tog ungefär 2 minuter, mitt besök på Animal Bite Center, över en timme!
Lynson får en av sina två sprutor
Och jag får en av mina tre som jag fick den dagen
Och som om det inte räckte så ville dom att jag skulle komma tillbaka två gånger till... Inte bara den tre timmar långa bilresan till Manila, utan evighetsväntan och multiköandet... I think not! Så jag fick dem att skriva vad jag behövde och gick till en lokal läkarcentral för mina fyra resterande sprutor. Inte lika flott som Animal Bite Center i Manila, men hela besöket tar under tio minuter istället för över en timme!
Den lokala vaccinationscentralen
Jag som får spruta 4 & 5
Jag får spruta nr 6 & 7. Vid detta laget känner jag mig som en nåldyna
Så nu är jag helgarderad och kan med gott samvete låta hundarna tugga på mig så mycket dom vill! :-)
Det är inte av ilska hundarna gör så, det är i panik, och jag vill (trots att det säkert är onödigt att nämna i detta forum) att hundarna självklart inte straffas eller får några påföljder när sånt här händer.
'Better safe than sorry' och 'Safety first' är vårt motto här på centret, så trots att jag har full rabiesvaccination så beslutades att jag skulle få boostershot
Så in i bilen och ner till Manila. En av mina kollegor här, Lynson, råkade också få sig ett litet "lovebite" så han fick också han njuta av den Filippinska sjukvården.
Här på Filippinerna tycker man om att köa. Går man till exempel till affären och skall köpa en liter mjölk så får man först köa till kassan, sedan köa till den som skall packa varorna, sedan köa för att en supervisor skall kontrollera att kassörskan och packaren gjort rätt och skriva under kvittot och sedan får man köa för att gå förbi security ut och då skall en vakt kontrollera och skriva under kvittot så att kassörskan, packaren och supervisorn har gjort rätt. Ingen stressar någonsin och man får absolut inte ha bråttom, för då är man garanterad en hjärtinfarkt!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag alltid har bråttom och alltid vill att allt skall ske snabbt. Jag hatar att köa och jag hatar att vänta. Att handla här är en mardröm!
Att tro att det var annorlunda att gå till vårdcentralen var dumt... Jag vet inte om det är för att skapa jobbtillfällen, men jag blir fullkomligt galen!
Mitt vaccinationskort från Animal Bite Center
Jag framför läkaren. Jag kan berätta att datorn inte är inkopplad utan används som skrivmaskin.
Först kommer man till vårdcentralen, eller Animal Bite Center som just denna vårdcentral heter (och är specialiserad på). Där får man anmäla sig i receptionen och sedan hänvisas man till ett väntrum. Där får man vänta på sin tur att träffa en sjuksyrra som tar ens uppgifter och fyller i en journal. Sedan får man sitta ner i ett annat väntrum för att träffa läkare, även han fyller i en journal, sedan får man gå och sätta sig och vänta på att en översköterska skall fylla i en specifikation på vad man behöver, sedan får man gå till ytterligare ett väntrum där man får en nummerlapp och får vänta på sin tur att betala. En person räknar ut hur mycket du skall betala och en annan tar betalt. Sedan får man gå tillbaka till väntrum nummer ett och vänta på att bli uppropad, och där kommer den första syrran man träffade och visar in en i ett rum och ger en sprutan, eller i mitt fall, sprutorna. Att ta sprutorna tog ungefär 2 minuter, mitt besök på Animal Bite Center, över en timme!
Lynson får en av sina två sprutor
Och jag får en av mina tre som jag fick den dagen
Och som om det inte räckte så ville dom att jag skulle komma tillbaka två gånger till... Inte bara den tre timmar långa bilresan till Manila, utan evighetsväntan och multiköandet... I think not! Så jag fick dem att skriva vad jag behövde och gick till en lokal läkarcentral för mina fyra resterande sprutor. Inte lika flott som Animal Bite Center i Manila, men hela besöket tar under tio minuter istället för över en timme!
Den lokala vaccinationscentralen
Jag som får spruta 4 & 5
Jag får spruta nr 6 & 7. Vid detta laget känner jag mig som en nåldyna
Så nu är jag helgarderad och kan med gott samvete låta hundarna tugga på mig så mycket dom vill! :-)
Kommentarer
Trackback
